En kärlekshistoria, eller inte…

Jag var i ett förhållande många år. Jag skriver inte att jag ”hade” ett förhållande, för det var inte jag som höll i det, utan jag var mitt i det, uppslukad av det och hade inget val. Jag tyckte att han var mitt livs kärlek när jag träffade honom. Jag kände mig så sedd, uppskattad och älskad av den här mannen. Han var allt det som jag hade drömt om sedan jag var barn: romantisk, gentleman, spännande med intressant förflutet, manlig, mogen och jag var såld på en sekund. Han kom in i mitt liv nästan precis samtidigt som min pappa plötsligt dog alldeles för tidigt. Jag vet inte om det hade blivit annorlunda om pappa fortsatt leva, jag tror knappast det, men denne man fyllde ett stort tomrum hos mig, kändes det som under lång tid.

Inte förrän min terapeut, flera år senare, ifrågasatte om han verkligen älskade mig, började jag tvivla på att det var rätt. Under terapin kunde jag berätta om händelser som han och jag varit med om, och min terapeut undrade verkligen om jag tyckte att det var tecken på kärlek så som han betedde sig. Jag försvarade alltid hans känslor för mig. Jag hade förklaringar till hans beteende, antagligen samma som han gett till mig. Men åren i terapi stärkte mig och min självkänsla. Jag blev starkare och tryggare i mig själv.

Så efter år av anpassning från min sida, började jag tänka på mig själv. Vad mådde jag bra av? Vad ville jag göra med mitt liv? Jag började ta egna initiativ och göra saker bara för mig. Jag var tvungen att bli lite egoist för att frigöra mig. Under vårt förhållande hade jag varit så bunden till den mannen att jag gjorde allt för att han skulle fortsätta älska mig, jag tillmötesgick honom i alla hans önskningar och nycker, jag trodde att han skulle må bättre bara jag inte svek, om jag bara fortsatte älska skulle han bli lycklig. Jag var på sätt och vis medberoende, visade det sig långt senare. Men under åren i terapi blev jag starkare. Jag skaffade ett nytt jobb där jag blev uppskattad, vilket stärkte mitt självförtroende ofantligt. Jag flyttade till min drömlägenhet, långt från mannen, och startade ett annat liv. Då var jag 40 år.

Det tog ytterligare några år, och en ny terapi-period, innan jag kom till insikt om hur jag varit medberoende och levt helt efter hans premisser. Jag levde nu som jag ville, jag bestämde över min tid, över vilka jag skulle träffa och när, och jag njöt av det. Men jag ville ändå inte leva ensam, jag har stort behov av att prata och diskutera saker, få bekräftelse, och vill känna närhet till en annan människa, som väl de flesta vill. Vid det laget hade jag mer kommit underfund med mig själv, och jag hade verkligen förstått att jag inte fick gå i samma fälla med en man igen. Jag förstod att det inte var bara egoistiskt att bry mig om mig själv. Så jag fortsatte ha makten över mitt liv, jag bestämde om jag skulle träffa en man, och jag var från första stund tydlig med att visa vem jag var, och att om det inte dög så fick det vara. Jag visste till slut att jag inte skulle bli lycklig om jag slog knut på mig själv för att bli älskad. Jag måste bli älskad för den jag är, annars var det ingen idé. Jag hann bli 45 år innan jag träffade den mannen, han som älskar mig som jag är och som jag vågar visa alla mina dåliga, barnsliga, men även goda sidor, för. Det krävdes att jag trodde på mig själv, att jag dög, för att det skulle hända, tror jag.

Fortfarande kämpar jag med min självkänsla emellanåt. Men det beror mycket på att jag är HSP, tror jag nu. Jag tar åt mig lätt, grubblar mycket, är krävande, känslosam och får ibland utbrott. Men om jag tar hand om mig själv, vilar när jag behöver det, är jag en omtänksam, empatisk person som gärna hjälper andra när de mår dåligt.