Resa i förfäders fotspår

IMG_0232Jag har varit på semester en vecka. Resan gick till Aqaba i Jordanien, både för solen och värmen, och för att jag länge velat se öknen, klippstaden Petra och denna del av världen som min pappa var så förtjust i. Min pappa reste över hela världen i sitt arbete som marknadschef på Primus Sievert, ofta var han i arabländerna där de använde gasol på platser som fortfarande saknade elektricitet. Under semesterveckan gjorde vi bland annat en tur med jeep ut i ökenområdet Wadi Rum. Naturen var helt fantastisk, röd och vit sand, otroliga klippformationer och 2000-åriga hällristningar i klipporna. Vår chaufför, beduinen Mohammed, stannade på en sandbank när solen började gå ner. Vi skulle få smaka på äkta beduin-te medan vi njöt av solnedgången i öknen.

Jag kunde nästan se och höra pappa där i öknen tillsammans med beduinen som kokade te på traditionellt vis genom att elda kvistar och sätta plåtkannan direkt i elden. Pappa skulle ha pratat sig varm för användningen av primuskök istället: ”Lågan skulle inte riskera att blåsas ut av vinden, man skulle inte vara beroende av ved och det skulle gå mycket fortare för teet att koka upp.” Tonen skulle vara vänlig och undervisande utan att låta mästrande. Min pappa trivdes med människorna i arabländerna, de gillade honom och han kände sig säkert omtyckt och uppskattad. När jag tittade i souvenirbutikerna minns jag alla saker han hade med sig hem från sina resor, guldsmycken till min mamma och mig, knivar och prydnadssaker till min brors samlingar. Pappa gillade själv mosaik-askarna, pistaschnötterna och den lilla guldbroderade mössan som skyddade mot solen. Den använde han många somrar hemma i Sverige.

Jag undrar vad pappa tänkte om det könssegregerade samhället som syntes tydligt i Aqaba. Det kanske var annorlunda på 70- och 80-talet, flera av länderna i Mellanöstern har gått genom krig, kriser och blivit mer islamiserade sedan dess. Själv störde det mig ofantligt mycket, detta att kvinnor inte har samma möjligheter som män. Enkla saker som att inte få simma och känna vattnet mot huden, inte kunna bada i havet med sina barn, inte få känna vinden svalka kroppen eftersom man har heltäckande kläder och ständigt känna sig iakttagen om man går på stan eller är på stranden ensam. Jag skulle aldrig stå ut med dessa begränsningar. Tänk att som flicka vara förutbestämd till en viss roll, till vissa delar av samhället, och om du ville något annat fick du bara leva ut det i din fantasi. Visst, alla går i skolan i Jordanien, det finns fri sjukvård, alla får utbilda sig vidare, ca 20% av kvinnorna förvärvsarbetar (enligt obekräftad källa), så detta är ett land där man har det ganska bra jämförelsevis. Men det är så mansdominerat! Det är män som sitter på caféer, syns på stadens gator och på stranden, män som arbetar i affärerna, på hotellen och restaurangerna. De enda kvinnor jag mötte var gästarbetare från Filippinerna. De, däremot, sa att de tyckte det var bra i Jordanien. Jag undrar bara var alla inhemska kvinnor är och vad de gör…

Annonser
Det här inlägget postades i Känsloliv, Minnesbilder, Resor. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Resa i förfäders fotspår

  1. theresemabon skriver:

    Det undrade vi med…var är alla kvinnor som enligt statistiken skall utgöra 13% av den totala arbetskraften? Är det de filippinska kvinnorna? Eller de som sitter i parlamentet? Eller de som mötte oss på flygplatsen när vi reste hem. Då var det (som jag tolkade det) kvinnor från Jordanien som arbetade i kaféer, McDonalds och vid incheckningen. Tillsammans med flera män förstås. Men det var fler som vi såg i alla fall.

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s