Någons fel, eller? 

Är du en ‘blamer’?

I Facebook-flödet fick jag syn på något spännande och intressant, om en, som jag, är intresserad av det mänskliga psyket och varför vi beter oss som vi gör, och hur vi kan utvecklas som människor. 

Det var en artikel och en kort animerad film av psykologiforskaren Brené Brown, som handlar om Vad som händer med oss när vi anklagar, klagar på andra människor och varför det är farligt och ‘giftigt’ – för alla och inte minst för den som ”blame”. Så kortfattad och bra! 

Förut var jag en ”blamer”. Jag brukade bli irriterad på människor omkring mig när det var något som inte kändes bra. Jag trivdes dock inte med mig själv på det viset, jag ville bli en varmare och mer kärleksfull person. Jag trodde att jag hade det någonstans inom mig. Så jag tog hjälp, i terapi och genom att läsa och skriva. Jag har skrivit om det förut: Terapi och självhjälp. Samtidigt tränade jag på att bli en som vågar prata om, och ta ansvar för, mina känslor (‘accountability’ i artikeln). Jag stannade upp när jag började känna mig arg eller irriterad och funderade på vad det var som väckte de känslorna. Ibland handlade det bara om mig själv, ibland behövde jag berätta för någon om mina känslor och förklara varför jag blev sårad. Många människor öppnade sig i sin tur för mig och vi kunde diskutera mycket. Denna möjlighet och insikt gör att jag är mindre irriterad och mår bättre med mig själv. Och framförallt, det leder till djupare relationer. 

”Accountability is a vulnerable process that takes courage and time. ‘It means me calling you and saying, hey my feelings were really hurt about this, and talking’,”

Läs gärna hela artikeln och titta på filmen: 

Länk om att våga ta ansvar

Publicerat i Känsloliv, Minnesbilder | Märkt | 7 kommentarer

Neapelsviten

Håller på med del 4 i Neapelserien, Det förlorade barnet, av Elena Ferrante. Jag kan inte hjälpa att tycka att den blir tråkigare för varje del. Jag älskade ettan och tvåan var också bra, trean hoppades jag var en tillfällig svacka, men nu vet jag inte. Det känns som en massa ‘berättande’, inte mycket gestaltande längre. Läser mest vidare för att veta hur det går. Jag skrev om första delen här: Min fantastiska väninna

Beror det på mig? Serien är ju så populär och omtyckt. Jag läste bara en och en halv bok av Knausgårds långa serie, Min kamp, innan jag tröttnade. Jag gillar kanske omväxling för mycket, helt enkelt. 

Vad tyckte du?

Publicerat i Böcker och film och annan kultur | Märkt | 2 kommentarer

Brevet till dig som närastående

Ett tydligt och informativt blogginlägg från http://juliascuriouskitchen.wordpress.com/ om utmattningssyndrom och följderna av sjukdomen. Det är detta jag brottas med nu, och är nervös för inför min start på nytt jobb. Läs gärna: 

Källa: Brevet till dig som närastående 

Publicerat i Frisk/sjuk, Jobb, Känsloliv | 1 kommentar

Hudlös eller neuroner

Efter mitt förra inlägg: Delad sorg, blev jag nyfiken på detta med spegelneuroner och googlade. När jag läste om dem, i tex. Artikel i SvD  och om hur de fungerar var det mycket som föll på plats hos mig. Ett sjätte sinne, intuition och liknande fenomen går att förklara med vetenskapliga termer, forskare kan se vad som händer i hjärnan. Det är ganska fantastiskt, tycker jag. Dessa spegelneuroner är nog olika aktiva hos olika människor, en del är ju extremt lyhörda och empatiska medan andra inte alls så känsliga för andras känslor. Det kan ändras under livet också, de går att träna upp, spegelneuronerna och empatiförmågan, gärna med dans, läs gärna: Artikel om forskning

Högkänsliga personer, som utgör ca 20 % av alla människor, har en stark förmåga att känna empati, de kan känna på sig vad andra människor är på för humör, eller om någon försöker dölja något märker ofta högkänsliga personer det. Genom den andra personens miner, gester, tonfall och kroppsspråk känner ofta högkänsliga personer samma känslor som den andre. Det beror på detta i hjärnan som kallas spegelneuroner. Det är något som (nästan) alla människor har från födseln. Spegelneuronerna gör så att vi gör och känner samma sak som den vi observerar, när vi ser ilska eller glädje uttryckas hos någon gör spegelneuronerna i vår hjärna samma sak: vi känner också ilska eller glädje., tänk hur bebisar härmar dig när du räcker ut tungan tex.

Jag förstår mer om mig själv och vad som hänt vid olika situationer där jag påverkats starkt av andra människors sinnesstämning. Vid de tillfällena har jag (och personer omkring mig) inte förstått varför jag blivit så nedslagen, till exempel på ett arbetsmöte då flera medarbetare var högljutt kritiska och gnälliga. När chefen och jag gick därifrån kände jag mig helt golvad, jag var trött, ledsen och tyckte att allt bara var skit.  

En annan gång fanns en person i min arbetsgrupp som aldrig visade en enda känsla, aldrig sa mer än nödvändigt, aldrig tog initiativ till samarbete. Allt det gjorde att jag blev illa till mods av att bara sitta i samma rum som hen, och att behöva genomföra arbetsuppgifter tillsammans med den personen kändes jättejobbigt. Däremot har jag alltid blivit glad och pigg av att möta personer som är positiva och visar sina känslor öppet.

Jag har berättat om hur jag påverkades av min pappas sinnesstämning när jag var barn, se tidigare inlägg: Om högkänslighet. Jag visste då ingenting om dessa spegelneuroner, att det faktiskt händer i min hjärna att jag får samma känslor som den jag är tillsammans med. Nu vet jag att jag även kan känna allvarlig ångest av att vara nära någon med ångest.

Sedan min period av utmattning och sjukskrivning har min högkänslighet blivit starkare, min hud är ännu ”tunnare”. Jag blir snabbt trött av att umgås och vara social, jag behöver mer tid ensam helt enkelt. Så lite oroar jag mig för hur det ska bli att börja jobba igen. Jobba med människor som kan vara glada, ledsna, öppna, arga eller inåtvända, jag måste orka möta alla. Mitt professionella ”skydd” som jag satte upp förut vet jag inte om jag har kvar. Det betyder ju att göra sig lite okänslig för att hålla hjärnan klar och använda förnuftet. Självklart är en kombination av hjärta och hjärna bäst, hur ska jag hitta balansen?  

Publicerat i Frisk/sjuk, HSP - om högkänslighet, Jobb, Känsloliv | Märkt | 2 kommentarer

Delad sorg…

Det sägs att delad glädje är dubbel glädje. Det är väl bra och roligt, men för högkänsliga personer (HSP) är även delad sorg dubbel. Vi påverkas starkt av andras humör och känslor. 

Andras dåliga mående och ångest brukar gå rakt in i hjärtat på mig. Jag blir ledsen och ångestfylld när jag är nära en person som har det så jobbigt. Jag behöver ta avstånd och vara ensam ofta för att vara kvar i mina egna känslor. Jag läste en bra förklaring till detta fenomen: 

”Forskning har visat att hos HSP-personer uppvisas störst aktivitet i de områden i hjärnan som förknippas med medvetenhet, att bearbeta sensorisk information, åtgärdsplanering och empatisk respons. Detta innebär att man har ett aktivt spegelneuronsystem …. På det viset ”speglar” neuronerna beteendet hos en annan människa eller djur. Med det menas att när vi ser någon som gråter, skrattar eller blir arg så uppträder våra hjärnor som om det hände oss själva.” 

Det kommer från ett inlägg i Sannas blogg: Om högkänslighet

Publicerat i HSP - om högkänslighet, Känsloliv | Märkt | 8 kommentarer

Nostalgiresa

På resa genom Skåne och Österlen. Det här landskapet väcker alltid en sorg inom mig. Det var min pappas slätter, hans åkrar, hans havslinje och hans åsar. Jag njuter av Dag Hammarskjölds Backåkra, där havet möter himlen som möter den vidsträckta slätten. Kåsebergas backar som färgats röda av vallmo i år. Vallby kyrkogård med pappas grav bredvid hans mosters och morföräldrars. Horisonten där Bornholm skymtar ibland. Småbåtshamnen i Simrishamn med semesterfirare. 

Min faster berättar minnen, från sin och min pappas barndom, men även minnen från många, många resor hit ner tillsammans med sin man. En del har förändrats, nya gårdsbutiker har poppat upp längs landsvägen, men hon känner igen sig på många platser också. På Österlens museum finns en utställning med foton från Österlen 1961, där känns mycket igen. Det kunde ha varit moster Birgit som plockar äpplen eller rensar bland betorna liggande på knä. 

Själv har jag minnen från när min pappa tog med familjen hit på 1970-talet, vi badade i havet vid de långa sandstränderna och hälsade på hos moster Birgit och åt spättekaka. Jag har också minnen från när mina föräldrar tog över Birgits gård, Westborg, i början på 1990-talet, min son lärde sig cykla på deras nyanlagda gräsmatta. Pappa fick aldrig uppleva att bli pensionär och ha tid att bo på Westborg mer än under semestern, tyvärr. 

Därför är denna del av landet en del av min pappa för mig. Och varje gång jag kommer hit måste jag gråta lite, släppa fram sorgen igen en stund. Jag behöver stunder när jag ser på havet, på himlen som möter slätten, och stannar upp. 



Publicerat i Fotograferande, Minnesbilder | Märkt | 6 kommentarer

Inte rätt person för uppdraget

Jag är inte gjord för att vara god man. Inte om det ska vara på det här viset. Mitt hjärta brister lite varje dag. Jag måste uppbåda all kraft för att hålla mig lugn, för att inte visa att jag är förtvivlad. Det skulle inte hjälpa dem, de behöver stöd, någon som står fast, inte någon som tappar humöret och blir arg pga omänsklig, slentrianmässig handläggning på Migrationsverket, inte någon som bara vill gråta när hon läser om deportationer av unga till städer i krigskaos. 

Jag blev god man när många ensamma barn kom och jag förstod att vi behövde hjälpas åt. Jag hade träffat gode män i mitt arbete och visste ungefär vad uppdraget gick ut på. Jag kände att jag kunde hjälpa, vara ett stöd den första tiden i Sverige, och se till att barnen fick det de har rätt till: en vettig skolgång bl.a. 

Uppdraget blev något annat. Istället för att introducera, förklara och visa barnen till rätta i deras nya miljö, så måste jag och många med mig kämpa för deras liv. Tillfälliga lagar och restriktioner infördes, hårdare bedömningar och krav ger de unga asylsökande ingen chans att få slå sig till ro. Efter år av spänd väntan kommer negativa besked som ska överklagas. Stress, ångest och sömnsvårigheter präglar deras vardag och jag ser symptom som ingen tonåring ska ha. Utbrändhet, depression och självmordstankar hos alla eftersom ingen vill ha dem. De stöts bort från oss av våra politiker, skickas till kaos, krig och hopplöshet. Jag skäms och skräms av hur vi behandlar dessa unga människor. Vi slänger dem på soptippen utan att bry oss. Det är så det känns, för mig och för dem. Jag passar inte för detta jobb, att prata lugnande i telefon med en som vill dö, att hitta ljusglimtar och försöka förmedla hopp. Jag vill bara gråta. 

Publicerat i God man (kvinna), HSP - om högkänslighet, Känsloliv, Politik och samhälle | Märkt | 7 kommentarer

Brev till Migrationsverket

Jag var tvungen att skriva ner några frågor till Migrationsverket efter ett möte som slutade med ilska och frustration för alla. Jag har velat tro att vi ger alla rätt att söka asyl och att deras ansökan prövas opartiskt. Men det jag har upplevt är helt annat än en förutsättningslös vilja att lyssna. Istället verkar alla frågor vara standardfrågor och skrivna för att ‘sätta dit’ den sökande och bevisa att hen ljuger. Jag är så besviken på detta land, vår regering och alla som tyst låter det ske. Skriv under här: Skrivelse med krav till regeringen skapad av rörelsen #vistårinteut

Till Migrationsverket
Hej! Jag är god man åt en ensamkommande ungdom, med beteckningsnr. X xxx. Vi var kallade till muntlig komplettering idag på asylprövningsenhet xxxx i xxxx. Det offentliga biträdet hade fått veta i telefon att det skulle handla om min huvudmans konvertering, de behövde ställa fler frågor om den och om hans tro. Jag hade förberett honom på det och han kände sig trygg med att berätta. ”Kompletteringen” kom dock att handla om mycket mer än konverteringen. Utredaren ställde frågor om många andra saker också, och det gick väl bra, men varför fick vi annan information i förväg? (Fråga 1) Det kunde utredaren inte svara på.

När det var ca 5-10 minuter kvar gick utredaren ut från rummet och hämtade papper om medicinsk åldersbedömning, hon berättade om det och frågade sedan hur han/vi ställde sig/oss till det. Jag och det offentliga ombudet bad att få tid att diskutera saken med pojken, men utredaren kunde bara ge oss till i morgon för det. Det är omöjligt att få tag i en tolk så snabbt. Är det verkligen rättssäkert? (Fråga 2). Pojken blev upprörd, kände sig ifrågasatt, och sa att han inte ville göra någon åldersbedömning. Han var mycket upprörd, trodde att han skulle få avslag. Då sa utredaren att mötet var slut. Vi fick inte en chans att prata via tolk för att lugna ner pojken. Han sprang iväg, ensam.

Min fråga (nr 3) är: hur kan en så viktig fråga som åldersbedömning få slängas in i sista minuten på ett tre timmar långt möte? Varför fick vi inte frågan tidigare? (Fråga 4) Vi har väntat på att höra något från Migrationsverket i fyra månader sedan den första intervjun. Inget hände förrän det offentliga biträdet ringde upp och frågade om ärendet för två veckor sedan. Pojken fyller 18 i höst, och en medicinsk åldersbedömning kan inte ge exakt svar. Varför ska den då göras så nära inpå hans 18-årsdag? (Fråga 5). 

Vi försökte berätta att min huvudman har fått sin s.k. Tazkira skickad hit till sig från Afghanistan och vi undrade om Migrationsverket ville se den, eftersom vi inte fått frågan. Utredaren verkade tolka det som att pojken hade ljugit om det tidigare. Han har inte ljugit, men när han fick frågan när han kom till Sverige så hade han inga id-handlingar med sig. Jag, som god man, försökte reda ut missförstånd som uppstod mellan pojken, offentliga biträdet och utredaren. Men jag blev tillsagd att vara tyst. Ska god man verkligen inte få bistå sin huvudman när det behövs? (Fråga 6).

Tacksam för svar på dessa sex frågor!

Publicerat i God man (kvinna), Politik och samhälle | Märkt | 3 kommentarer

Svårt att bara vara. 

”Och så vill du hela tiden så mycket vännen, och då är det lätt att tappa bort sej själv i alla vill, borde och måsten.” 

Så skrev min vän som svar på min fråga om hur det kunde bli så att jag känner av utmattningssymptom igen. Hur kunde jag hamna här igen, med sömnproblem, hjärtklappning och rusande tankar? 

Han har rätt, jag vill mycket. Det finns så mycket att göra, att uppleva i livet, att jag kanske stressar upp mig själv. Jag försöker dock ta bort, sudda i kalendern, men att behöva avstå från trevliga möten och roliga aktiviteter känns hemskt trist. Jag försöker intala mig att jag bara skjuter fram det, jag hinner med det senare. Men mitt känslojag tror inte riktigt på det. Jag har alltid varit en otålig själ. Det jag vill ha, vill jag helst ha nu. Sen kanske det är försent! 

Men jag har lärt mig med åren att ta tillvara på stunden, på lugnet i naturen och jag längtar tills jag slipper tänka på en massa ‘göranden’ och kan bara vara! 

Publicerat i Frisk/sjuk, HSP - om högkänslighet, Känsloliv | 1 kommentar

Dagens utflykt. 

Mitt i allt som händer och sker i mitt liv just nu, ska jag på en jobbintervju idag. Längesen sist, och jag vill knappt tänka på att börja ett nytt jobb med allt vad det innebär. Men det ska bli spännande! Tänk om jag hade en rosa vespa att åka till intervjun på. Jag minns en fröken i min sons skola som körde vespa till jobbet. Hennes långa röda hår fladdrade på ryggen. 

Förresten, jag hoppar av den här utmaningen, #blogg100. Jag klarar inte av pressen att skriva ett inlägg om dagen. Jag skriver när jag får lust i fortsättningen, som jag har gjort mellan de årliga utmaningarna tidigare. 

Följ gärna min blogg på Facebook så missar ni inget! 

Publicerat i Frisk/sjuk, Jobb, Skrivande | Märkt | 2 kommentarer