Jag är inte gjord för att vara god man. Inte om det ska vara på det här viset. Mitt hjärta brister lite varje dag. Jag måste uppbåda all kraft för att hålla mig lugn, för att inte visa att jag är förtvivlad. Det skulle inte hjälpa dem, de behöver stöd, någon som står fast, inte någon som tappar humöret och blir arg pga omänsklig, slentrianmässig handläggning på Migrationsverket, inte någon som bara vill gråta när hon läser om deportationer av unga till städer i krigskaos.
Jag blev god man när många ensamma barn kom och jag förstod att vi behövde hjälpas åt. Jag hade träffat gode män i mitt arbete och visste ungefär vad uppdraget gick ut på. Jag kände att jag kunde hjälpa, vara ett stöd den första tiden i Sverige, och se till att barnen fick det de har rätt till: en vettig skolgång bl.a.
Uppdraget blev något annat. Istället för att introducera, förklara och visa barnen till rätta i deras nya miljö, så måste jag och många med mig kämpa för deras liv. Tillfälliga lagar och restriktioner infördes, hårdare bedömningar och krav ger de unga asylsökande ingen chans att få slå sig till ro. Efter år av spänd väntan kommer negativa besked som ska överklagas. Stress, ångest och sömnsvårigheter präglar deras vardag och jag ser symptom som ingen tonåring ska ha. Utbrändhet, depression och självmordstankar hos alla eftersom ingen vill ha dem. De stöts bort från oss av våra politiker, skickas till kaos, krig och hopplöshet. Jag skäms och skräms av hur vi behandlar dessa unga människor. Vi slänger dem på soptippen utan att bry oss. Det är så det känns, för mig och för dem. Jag passar inte för detta jobb, att prata lugnande i telefon med en som vill dö, att hitta ljusglimtar och försöka förmedla hopp. Jag vill bara gråta.
