Åldersnoja del II

Jag satt hos frisören och klagade över mitt grånande hår. Även hon tyckte att det var dags att göra en djuptoning i någon naturlig färg. Det märks mer och mer att jag håller på att bli gammal, fortsatte jag. Men du är ung i själen! utbrast min gulliga frisör. Jag har gått hos henne i mer än fem år och vi har lärt känna varandra ganska bra. Så glad jag blev. Kroppens förfall kan jag inte göra mycket åt, jag tränar på att acceptera mitt grå, allt tunnare hår, mitt slappa skinn på olika delar av kroppen, mina hormonvallningar och mitt försämrade mörkerseende. Men det känns nästan ännu värre att upptäcka att jag levt så länge att det är flera generationer efter mig som blivit riktigt vuxna, inklusive min egen son.

Jag läser krönikor och kolumner i dagstidningar där 30-åringar diskuterar saker som jag fann intressant förut. Nu tänker jag: ”men det där vet man ju…” och jag glömmer att det är 15-20 år sen jag diskuterade samma saker. För en hel generation sedan! Måste alla gå genom samma saker? Lär man sig inget av tidigare generationer? Det verkar inte så. Jag känner mig riktigt gammal när jag inte kan låta bli att bli trött på alla upprepningar. I program som ’Så ska det låta’ har deltagarna ingen aning om 80-talsfilmer och -musik, det är tydligen urgammalt för 25-30-åringar. Och visst, de var ju inte ens födda då. Men jag har ju ganska bra koll på 1960-talet, åtminstone musiken… tror jag.

På jobbet diskuterades åldersnoja inför någons 50-årsdag. Jag fick frågan om jag hade haft ångest inför den stora dagen. Jag minns inte att jag hade det (ålderstecken?), jag ville mest fira och vara glad. Visst hade det känts lite jobbigt åren före, när jag närmade mig gränsen för ålderdom. Jag skrev ett inlägg om det, kom jag på nu: Åldersnoja. Men värre känns det nu när jag ser kroppen bli äldre, när jag upptäcker fler tydliga ålderstecken och större skillnader till generationerna efter. Ska jag sluta läsa kolumner av unga stjärnreportrar? Ska jag bara titta på program som ‘Gokväll’ och ‘Antikrundan’ för att slippa känna mig urgammal?

Frågan är: undvika eller hantera denna förändring, denna ”rite de passage” in i ålderdomen? Mitt sätt brukar vara att hantera, inte förneka, så jag skriver om det här. Har ni något gott råd att ge mig angående hur jag ska acceptera, kanske till och med njuta av, denna tid i livet, så välkommen att kommentera!

(Jag hoppas dock att jag inte blir lika gammal som Ville, nu cirka 100 i människoår räknat.)

Annonser
Publicerat i Böcker och film och annan kultur, Känsloliv, Politik och samhälle | 5 kommentarer

Kreativ överhettning

Det här med att ha varit utmattad, och det här med att vara högkänslig. Vad är vad egentligen? Och, har min tidigare utmattning gjort att alla filter, alla skydd, raserats? Det känns numera som om min hjärna är ständigt på helspänn, alla nervtrådar har tentaklerna ute hela tiden. Tröttande är det. Jag skrev i höstas om vikten av återhämtning: HÄR. Det känns samtidigt som att jag klarar mer, jag vill ju bejaka idéer och känna mig kreativ, och det går bättre än för något år sedan.

Igår på jobbet (första dagen efter två och en halv veckors jullov) pratade jag med en kollega om att haka på det konstprojekt hon håller på med. Hon har en grupp som valt att jobba med bild, och jag ska (första gången nu efter jul) ha en grupp som valt kreativt skrivande under skolans ”skapande” varje torsdag eftermiddag. Det är första gången jag ska hålla i en kurs i skrivande och det känns så spännande och roligt. Som svensklärare har jag alltid låtit mina elever skriva mycket, men detta blir mycket friare och mer kreativt, utan kursmål och kunskapskrav. Med alla skrivarkurser jag har gått själv så har detta blivit mitt mål, och nu ska jag få göra det inom min tjänst på folkhögskolan. Det känns fantastiskt.

Iallafall, efter vårt korta samtal om konstprojektet så gick min hjärna igång på alla cylindrar. I natt när jag vaknade till (många gånger) märkte jag att planerandet var igång i huvudet. En sång spelades upp om och om igen, en med samma tema som projektet, och jag hade en presentation påbörjad till mitt första pass på torsdag. Jag njuter av att få jobba kreativt och i samverkan med andra. Jag hoppas bara att min hjärna inte gasar på så att den börjar pyra igen…

Publicerat i Böcker och film och annan kultur, Jobb, HSP - om högkänslighet, Frisk/sjuk, Skrivande | 2 kommentarer

Change is the name of the game

Jag har tänkt på denna min årskrönika för 2017 i flera veckor. Jag har inte vetat hur jag ska närma mig året som gått. Det skulle kunna sammanfattas med några s.k. hashtaggs: #jagärhär, #vistårinteut och #metoo, som har varit viktiga i samhällsdebatten, i sociala media och delvis i mitt liv detta år. Speciellt rörelsen #vistårinteut, som kämpar för att barn och unga ska få stanna i Sverige, ligger mig varmt om hjärtat eftersom jag själv har fortsatt slåss för två ungdomar detta år. Tyvärr är inte kampen riktigt över, så jag tänker skriva ett eget inlägg bara om denna viktiga fråga. Håll utkik!

För mig har 2017 varit ett år av förändring. För ett år sedan sammanfattade jag 2016 som ett dåligt år, minst sagt: Årskrönika 2016. Och känner ni mig så vet ni att jag inte står ut att ha det ”dåligt” hur länge som helst utan att gå till handling. Under våren fortsatte min egenutformade rehabilitering (från utmattningssymptomen) genom skrivarkursen på distans. Jag satt hemma och skrev. Men jag mådde allt sämre av att min sambo inte blev något bättre i sin sjukdom. Läkarna provade olika mediciner och terapiformer, men inget verkade hjälpa. Jag fick själv ångestattacker och kunde inte ta hand om mitt eget välbefinnande när jag hade honom så nära inpå. Jag kände mig helt hudlös, all hans ångest gick rakt in i mig. Under en resa till våren i Málaga kände jag att jag behövde avstånd för att kunna må bra, och i samma veva sa mina hyresgäster upp sig från min lägenhet i Stockholm. Jag kom fram till att jag var tvungen att flytta till mitt eget för att kunna må bra.

Våren blev en tid av ‘görande’: försäljning av lägenheten i Stockholm, köpa en ny i Uppsala, tömma, flytta, hjälpa sambon att leta mindre lägenhet. Det var nära att jag hamnade i utmattning igen, jag fick avbryta skrivarkursen och andra åtaganden för att orka. Men jag är sådan att när jag ser målet framför mig så orkar jag fortsätta kämpa, till och med min terapeut (som känt mig i nio år) var imponerad av kraften jag visade. Jag fick vila ut på landet på sommaren, ensam med fåglarna och blommorna.

Den ganska trista sommaren, vädermässigt, gick mot sitt slut och jag började ett nytt jobb. Jag hade sökt några, eftersom jag måste, under våren. Jag vet inte om jag hade tur eller om jag helt enkelt var redo för det, men jag träffade en arbetsgivare som ville ha mig trots att jag hade berättat allt om min utmattning och sjukskrivning redan vid intervjun. Han lät mig bestämma omfattning och jag blev folkhögskolelärare på deltid.

Jag är så tacksam att ha fått en chef som är människa, inte bara någon som ska få ut det mesta av sin verksamhet. Eftersom jag var öppen från början känner jag också att jag kan prata med honom när jag behöver, om jag känner mig stressad över något. Jag har en fantastisk liten grupp deltagare som är motiverade att lära, som stöttar varandra, som utvecklas hela tiden och jag mår så bra med dem. Jag kunde inte fått en bättre start. Visst är jag stresskänslig, jag har ingen extra energi att ta till, jag behöver återhämtning ofta, men det funkar! Mycket tack vare att jag bara arbetar tre dagar i veckan.

Jag ser fram mot 2018 med ”försiktig optimism”. Jag vet att jag inte får förivra mig, bakslag kan komma, och jag har accepterat att jag aldrig mer kommer att ha samma kapacitet som förr. Jag lever livet lite långsammare, helt enkelt, och det känns skönt. Det finns mycket mer att skriva om, saker jag är tacksam för, människor som kommit in i mitt liv under året som gått, men jag spar det till ett annat tillfälle.

Publicerat i Frisk/sjuk, Jobb, Känsloliv, Minnesbilder, Skrivande | Märkt | Lämna en kommentar

Jular genom åren

En jul till är över. I år har jag tillbringat den i södra Spanien, alldeles ensam. Jag har tankat D-vitamin sex-sju timmar per dag och sovit sju till nio timmar per natt. Jag har läst och skrivit lite, men mindre än jag trodde att jag skulle göra. Jag var trött efter terminens arbete och har behövt vilan i att bara vara, utan några måsten.

Innan jag åkte hit sa jag till mig själv, och till några i min närhet, att jag skulle vila från sociala medier eftersom det inte skulle finnas WiFi i lägenheten som jag skulle hyra. Men min son och en vän upplyste mig om att numera ingår surf inom EU i mobil-abonnemangen. Så jag har inte vilat helt från internet-surfande. Men jag har vilat från tv-tittande och deprimerande nyheter från hela världen, och det har varit skönt.

Jag har tidigare år skrivit en del inlägg om hur jag har upplevt julfirande, bla i min egen ”Julblogg 2014”, tex här: Om julångest. I Facebook dök nu minnen upp från julaftnar de senaste åren, och jag kan se ett utvecklingsmönster som lett fram till denna ensamma jul i Spanien.

2009: jag minns att hela den hösten bestod mycket av egenterapi, så även på julafton. 2010: jag började protestera mot att göra saker jag inte alls ville göra egentligen…

Året efter åkte jag från allt julfirande tillsammans med A. Vi var nykära och njöt båda två av att slippa mörkret, kylan och traditionerna. 2012 minns jag som ett år när jag verkligen valde mitt eget sätt att fira julafton, utan att resa bort: jag var ensam med min vuxna son och vi åt oxfilé och såg på film. 2013 drog vi till Teneriffa igen, jag och A.

2014 hade vi skaffat vårt eget fritidshus och valde att fira en annorlunda (för oss) jul, på landet. Vi pyntade, skaffade gran och lagade julmat. Våra barn kom ut på annandagen och det blev en bra jul. 2015 åkte vi för tredje gången till Teneriffa över jul och nyår. Ljuset och solen ger mig en vitaminkick som höjer min energireserv så att jag lättare orkar med den långa vintern hemma. Att göra det jag helst av allt vill när det är jul, istället för att göra det som (jag tror) förväntas av mig, det är så befriande. Och att kunna vara ensam med mig själv, utan att känna mig ensam, det har jag börjat kunna göra de sista åren. Den processen som ledde fram till det började på allvar den där hösten 2009…

Publicerat i Känsloliv, Minnesbilder, Resor, Skrivande | 1 kommentar

Första advent

Jag har inte bakat lussebullar. Jag har inte ens ätit pepparkakor. Men jag gick till källaren och hittade kartongen med adventsstjärnan och elljusstaken, så nu lyser de hemtrevligt i mina fönster.

Jag tänder ljus idag, liksom nästan varje kväll, eftersom det känns varmt i själen på något sätt. Jag har känt mig lite ensam. Att pynta och fira högtider är något som ofta görs med familjen, och jag har inte stor familj. Ingen i den här staden som jag har valt att leva i. Inte heller någon som det är självklart att höra av sig till första advent.

Desto roligare att en vän kom förbi helt oplanerat. En gammal vän som ringde när hon var i närheten. Och lite senare ringde en pojke och frågade hur jag mådde. Själv sa han att han mår bra, och det är så fantastiskt att höra efter två mycket jobbiga år då han levt i ovisshet. Nu äntligen har han fått landa. Så det finns saker jag är tacksam för, även en dag som denna.

Publicerat i God man (kvinna), Känsloliv | 3 kommentarer

Hot mot demokratin

Finland förbjuder NMR (nordisk motståndsrörelse). I Sverige finns organisationsfriheten i grundlagen, så vi kan inte förbjuda dem. Är det Sveriges brist på erfarenhet av krig, vår naivitet, som gör att vi tror på att demokratiska, goda krafter inte kommer låta sådana som NMR få makt?

De är inte många, de svartklädda NMR, men de är mycket skrämmande. En del kallar dem för SD’s fotsoldater. Jag hamnade mitt i en demonstration som attackerades av NMR förra helgen i Uppsala, se Nyhet i SVT.se. Demonstrationen (mot mänskligt slaveri) hade fått tillstånd av polisen, NMR var där strax innan och delade ut flygblad (utan tillstånd). Varför skulle de vara där om inte för att provocera fram bråk? Jag kom ut från bokhandeln precis när ett slagsmål bröt ut (jag såg inte inledningen, jag uppfattade bara att det låg en man på marken och en annan slog på honom), jag tog spontant ett steg närmare för att stoppa, gå emellan, men flera svartklädda rusade fram och även demonstranter. Poliser kom också och lyckades sära på dem. Det krävdes flera ditkallade poliser för att hålla isär demonstranter och NMR, annars hade många fler blivit skadade. Jag anslöt till demonstrationen som skanderade ”inga nazister på våra gator”. Mina knän skakade och jag vågade inte ta upp mobilen för att fota eller filma.

Jag minns en diskussion vi hade när jag arbetade på Skolverket, den handlade om vilka partier som skulle släppas in på skolor för att sprida sitt budskap inför valet 2014. En del tyckte att vi måste låta alla som ställer upp i valet, eller åtminstone alla riksdagspartier, få finnas i våra skolor. Andra, som vissa rektorer, vill inte släppa in tex SD eftersom elever på skolan känner sig hotade, kränkta och skrämda av deras budskap. Jag ställde frågan om vi verkligen måste behandla alla lika, även de som vill använda sig av odemokratiska, även rent fascistiska, metoder för att få och behålla makten. Ja, fick jag till svar av dåvarande generaldirektören Anna Ekström, nu gymnasieminister, om de röstas fram i demokratiska val så har de samma rätt.

På kvällen, efter konfrontationen på Stora torget, tittade jag på filmen Simon och ekarna på tv. Den utspelar sig bla under andra världskriget och i en scen kommer några nazister till Sverige och en judisk pojke blir skrämd av dem i deras strikta uniformer. Jag blir också rädd. Hur kan vi inte minnas att nazisterna fick makten i demokratiska val först, för att sedan utrota många miljoner människor? Jag fattar inte hur vi kan stå och se på när de propagerar för samma människosyn som då. Eftersom vi låter dem hållas, så tillåter vi att många uttrycker sina rasistiska åsikter öppet. Se bara på kommentarsfälten i FB efter Uppdrag gransknings program om afrofobi – det är skrämmande hur människor väljer att attackera de som utsätts för rasism. Jag blir riktigt orolig för framtiden.

Hédi Fried, en av få överlevande, skriver i DN idag: ”Det är lätt att demontera demokratin, inte ens en ändring av grundlagen behövs.”

Publicerat i Politik och samhälle | Märkt , , | 3 kommentarer

I spåren av #metoo

Varje vecka, flera gånger per vecka, läser jag nya vittnesmål om sexuella trakasserier, mobbing och övergrepp. De sker på alla sorts arbetsplatser, efter jobbet på fester eller under tiden nätverkande ska ske. Visst känner jag igen det, speciellt från män jag har mött privat, men att det är så omfattande som nu kommer fram kunde jag inte fatta. Jag blir så berörd, ledsen och förbannad. Jag läser de detaljerade skildringarna tills jag mår illa.

Jag har varit förskonad, har bara upplevt en del trakasserier när jag var yngre. Kanske beror det på att jag har arbetat i en typisk kvinnlig bransch. De flesta av mina chefer genom åren har varit kvinnor, en del dåliga, en del bra, men det kanske har gjort att jag sluppit vara med om eller bevittna sexuella anspelningar och trakasserier på arbetsplatsen.

Apropå nyheterna om vissa kändisar och den s.k. kulturprofilen: När jag var tonåring och ung kvinna kunde jag beundra män, vissa författare eller musiker hade jag som husgudar. När åren gick och jag fick mer erfarenhet av olika sorts män förstod jag att ”det manliga geniet” inte finns. Oftast är de bara självgoda narcissister med stort bekräftelsebehov. Hur kan myterna kring dem få fortsätta leva? Hur kan tystnadskulturen vara så stark? Det är verkligen så skönt att #metoo-rörelsen nu är så stark och att så många vågar tala ut.

Lite får jag känslan av hopplöshet: vilka män kan jag lita på? Alla är ju del av strukturer i samhället. Men kanske är det sant som Åsa Beckman skrev i en krönika i DN igår: att #metoo är en befrielse även för män. Hon beskriver en bartender som alltid varit tyst och lite blyg, men som får kraft av rörelsen att säga ifrån när han ser två män trakassera en kvinna i baren. ”Efter uppropen står jag inte ut att se det längre”, sa han efter att han tagit drinkarna från männen och fått dem att lämna baren.

Förhoppningsvis finns det fler som den bartendern.

Publicerat i Känsloliv, Politik och samhälle | Märkt | 9 kommentarer

Klimakteriet på film: Aurore (50 vårar)

Jag var på bio häromdagen. Jag ville se Agnès Jaouis film: ”50 vårar”. Hennes filmer har blivit favoriter förut (tex ”I andras ögon”). Fransk feel-good kan man kalla den här senaste. Den handlar om Aurore som är 50 år och mitt i klimakteriet. En varm komedi med en del allvar.

Förra året skrev jag ett inlägg som blev mitt mest lästa under det året: Klimakteriet. Det var tydligt att fler än jag ville läsa om och diskutera det som halva befolkningen går genom. Sedan har jag läst en hel bok (Inlägg om bok) med texter av olika kvinnor som diskuterar klimakteriet, om positiva erfarenheter och om besvär som vallningar tex. Stavningsprogrammet har dock inte hängt med: ordet ’vallningar’ finns inte ens med i Words ordlista, programmet försöker ändra det till svallningar eller valfångarna medan jag skriver.

Mitt eget klimakterium har rullat, eller det tar ibland några hoppsa-steg åt olika håll. 2017 började bra, ingen mens de första sju månaderna och mindre vallningar. Jag fick hopp om att det snart skulle vara över helt. Men så kom hösten, jag hade landat i nytt boende, nytt jobb och mådde bra med mig själv, då fick jag mens! Efter ungefär åtta månader var den tillbaka. Vallningarna satte också igång igen. Med mig in på lektionerna måste jag ha vattenflaskan, att dricka svalt vatten är det absolut snabbaste sättet att svalka sig när svetten börjar sippra fram och imma igen glasögonen.

Jag är känsligare, gråter oftare än vanligt, men trodde att det berodde på att jag är i återhämtningsfasen efter en utmattningssjukdom. Men det kan också bero på klimakteriet. Jag föll i gråt när jag tittade på Paul Hansens starka fotografier från krig och flyktingkriser runtom i världen. Jag gråter när jag hör min favoritmusik var jag än befinner mig. Ögonen svämmade över av välmående när jag promenerade längs ån en solig dag, det var så vackert! Åtminstone lite måste jag gråta varje gång jag ser en känslosam teater eller film.

När Aurore (som förresten betyder det passande gryning) dansar för sig själv till Nina Simones ”Ain’t got no” gråter jag igen. Livet är inte slut, inte heller möjligheterna till känslor och njutning. Skönt att få det bekräftat (om någon skulle tvivlat).

Publicerat i Böcker och film och annan kultur, Frisk/sjuk, Känsloliv, Politik och samhälle, Skrivande | 4 kommentarer

Feedback som medicin

Jag vaknade som vanligt vid sju i morse, en lördagmorgon, och hörde lite regn mot fönstret. Jag kurade in mig i det varma täcket och lyckades somna om. Vaknade lite senare med en god känsla i kroppen, tittade på klockan, redan tio. Den goda känslan spred sig till medvetandet. Detta var första morgonen på flera veckor som höfterna inte smärtade, och en fras jag hört på tv i veckan, jag tror att den hörde ihop med något program om utbrändhet, for genom huvudet: ”feedback är den bästa medicinen”.

Efter några jobbiga grå veckor har jag haft tre dagar som gett mig välmående, gett tillbaka lite energi och lust igen. Onsdagkvällen var jag på ett jobb, mitt timjobb, och behövde bara vara. Bemöta människor, visa intresse och vänlighet. MIn medarbetare (och uppdragsgivare) slutade kvällen med att säga ”tack, du är så lätt att samarbeta med, behövs inget snack, det är bara att göra”. Jag känner likadant med henne, vi har samarbetat bra sedan i mars och detta jobb har varit en viktig del i min rehabilitering efter utmattningen.

I torsdags var jag tillbaka på mitt ”ordinarie” jobb, efter höstlov och ett par sjukdagar. Mina kursdeltagare, som inte kan mycket svenska, sa att de hade saknat mig. Åh, det värmer mitt hjärta, och jag märkte att jag hade saknat dem också. De är en liten grupp kvinnor i olika åldrar, med olika bakgrunder och erfarenheter, som visar en vilja att lära, visar respekt för varandras olikheter och uppmuntrar varandra. Jag trivs så bra med dem alla. På kvällen kom Malin och höll en föreläsning för oss på skolan. Sedan jag träffade Malin första gången, via goda vänner för ungefär fyra år sedan, är jag så glad att ha lärt känna henne. Hon är en så inspirerande människa och jag känner mig så befryndad med henne.

Igår, fredag, var jag på skolan fast det egentligen inte var arbetsdag för mig, men mina deltagare, kvinnorna i gruppen, skulle göra sina presentationen som de jobbat med under flera veckor. Jag och en annan lärare lyssnade och jag blev full av beundran. För att de vågade. Sedan fikade vi tillsammans och jag tror att de kände sig nöjda. Jag tog cykeln ner på stan och åt lunch med Malin (innan hon skulle ta tåget tillbaka till Göteborg) och två andra vänner. Jag är så tacksam för dessa, ganska nya, vänner. Tänk att man kan få nya vänner mitt i livet, det är fantastiskt! Dagen slutade med att jag fick hjälp med stopp i duschavloppet av min vicevärd, han rensade bort gammalt hår som jag borde ha kunnat göra själv. En till trevlig, glad och vänlig människa.

I morse när jag vaknat med den goda känslan i kroppen och som vanligt kollade vad som hänt på FB, fick jag läsa ett långt inlägg av Malin som sa ungefär samma sak som jag kände: ”Om jag bara får vara mig själv, då är jag nöjd”. Inlägget innehöll en massa mer men detta citat av Anne Frank, som även kunde ha sagts av Laleh, var precis vad jag kände då. Att jag vaknat med samma känsla som Malin gått och lagt sig med, det var också lite roligt.

Feedback från arbetskamrater, kursdeltagare, vänner… Det gör mig sakta frisk från utmattningen.

Publicerat i Frisk/sjuk, Känsloliv | 4 kommentarer

Existentiellt grubbleri

De första åren med A. kunde det slå oss: jag tyckte att han var mer ateist än han trodde, och han tyckte att jag var mer troende än jag trodde. Likheterna mellan oss var stora, fast vi sa oss ha olika inställningar till gud och till tro på något religiöst.   
Jag lyssnar på Existenspodden, ofta med gäster från kyrkans värld, men de pratar inte om gud, utan om oss människor, om vad som sker inombords. Jag lyssnade på ett samtal live: ”Har gud humor?” mellan prästen och satirtecknaren Kent Wisti och Martina Montelius. Det slog mig då hur allt de talade om handlade även om mig, jag funderar på samma saker: vad som gör oss till de vi är, varför vi beter oss på olika sätt, vår inställning till omvärlden och våra medmänniskor. Vad har det med religion att göra? Jag har aldrig tyckt att det har med någon gud att göra, utan kallat det psykologi.
Ju mer jag lär känna personer som är troende, inte dogmatiska utan på ett stilla sätt, inom sig själva, och jag trivs med dem, känner samhörighet, desto mer upptäcker jag likheter mellan oss och vårt sätt att se på världen och människorna.

De senaste åren har jag fått nya vänner och arbetskamrater som jag tycker mycket om. Bra, vänliga människor som accepterar mig som jag är, flera av dem är troende. Hur kan vi vara och tänka så lika men ändå säga oss vara så olika i förhållande till religion? Handlar deras tro om något större, något utanför människan, en högre makt (jag vet ju att det inte handlar om någon vitskäggig gubbe uppe bland molnen)? Det jag tror på och funderar mycket kring är också något stort, men jag tror att det finns inom oss. Men det som förenar oss då? Är det det som är ”gud” för dem? Det som är människors djup, själsliga inre och förmåga till empati och mycket annat, för mig?

”Du tänker för mycket”, fick jag ofta höra när jag var yngre. Och nu har mina grubblerier tagit en ny sväng. 

 

Publicerat i Känsloliv | 5 kommentarer