Road-trip på egen hand

I tider av klimatmedvetenhet när människor vill hitta alternativ till långväga flygresor, vill jag berätta om en lyckad semester. Nyckeln till lyckan var att jag valde att göra sådant som jag vet att jag mår bra av, uppleva konst och kultur, och det var lätt eftersom jag reste ensam.

Jag har hyrt bil och kört runt ensam ett par dagar på Österlen tidigare, (se tex. Nostalgiresa), men att ha egen bil och köra från Uppsala söderut för att vara borta upp emot två veckor, det hade jag inte gjort tidigare. Lite nervös för den gamla bilens hållbarhet packade jag trunken full med kläder, böcker, skor och skrivdon, ett av målen med resan var ju Fridhems folkhögskola och årets sommarkurs, (den kan ni läsa om i mitt förra inlägg Skrivande som sorgearbete).  och gav mig av i början på juli.

Eftersom jag inte ville köra slut på mig och min energi hade jag planerat in stopp på vägen, även med övernattningar. Första platsen var Ombergs turisthotell, ett gammaldags pensionatsliknande hotell nära Ellen Keys Strand vid Vättern. Jag kände mig som gäst på ”Badhotellet” (den danska tv-serien) när jag blev visad till mitt lilla rum och fick ta på mig en badrock och gå genom korridoren till den gemensamma duschen. Vackra möbler, god fyra-rättersmiddag och en fantastisk vy över Östgötaslätten gjorde första kvällen på min resa fulländad.

Ombergs turisthotell

Jag hade valt detta ställe att stanna på eftersom jag ville besöka Ellen Keys Strand. Jag kollade tiderna för visningar och tog den korta promenaden från hotellet till huset vid Vätterns kant. Vilken plats! Ellen Key hade sett ut platsen och låtit bygga huset efter egna idéer 1911. Jag förstår varför. Tomten sluttar brant mot vattnet och från terrasser och husets balkonger har man en vidsträckt utsikt över sjön. Insidan av huset fick jag se tillsammans med en grupp som visades runt av en guide.

Ellen Keys tre intressen/passioner var inredning, barns rättigheter och kvinnlig emancipation. Huset var för den tiden modernt inrett med ljusa väggar och möbler. Köket var helt fantastiskt, målat i rött och grönt, med höga skåp och fönster, ett stort matbord där många gäster kunde få plats, där hade jag velat ordna middagar. På övervåningen hade hon sitt sovrum, arbetsrum och ett litet bibliotek, Ellen Key brukade låta lokalbefolkningen låna böcker och sedan gärna ha ett boksamtal med dem efter läsningen. Hon var ju pedagog. Hon hade råd med allt detta efter att hennes böcker, bl.a. ”Barnets århundrade” översatts till många språk och sålt i många upplagor. Jag gick runt i huset och kände mig befryndad med Ellen Key. Jag hade gärna levt ett liv som hennes, tänkandes, skrivandes, hjälpandes.

Min andra resdag skulle jag köra hela vägen ner till Österlen. I slutet av trippen hade jag planerat ett stopp för att se en fotoutställning på Fabriken Bästekille. Jag var trött och ville bara komma fram till mitt boende, men jag är glad att jag stannade på Fabriken. Två fotografer med lika efternamn, en professionell och en amatör, båda så intressanta med fantastiska bilder: Hans Hammarskiöld vars foton jag kände igen, många av kända personer, och Dag Hammarskjöld, FN:s generalsekreterare, vars plats på Österlen jag älskar och har beskrivit här: Vid Backåkra. En sån känsla att gå runt bland dessa bilder och känna mig nära fotografen, speciellt Dag H. som fotade mycket i Skåne. Han tog även många bilder av sin livvakt, en amerikan som avled samtidigt som Dag i flygkraschen i Nordrhodesia. Jag kunde inte låta bli att fundera över om hans barn, som syns på en del av bilderna, har fått se fotona.

Fabriken Bästekille

Ett par dagar bodde jag i ett fantastiskt vackert inrett loft, uthyrt av en trevlig Malmö-konstnär med verkstad och galleri under. Jag tog promenader till havet och till tidigare nämnda Backåkra. Det var fina, nostalgifyllda dagar. När jag sedan skulle köra till Fridhems folkhögskola i Svalöv, i västra Skåne tog jag vägen över Tomelilla, för jag har länge haft lust att se ”Världens minsta filmmuseum, världens största Hasse & Tage-museum”. Det var verkligen litet! Ett enda litet rum. Roligt att påminnas om allt de gjort genom åren.

Museum i Tomelilla

Nästa stopp på resan var Skarhults slott nära Eslöv där jag och en Lunda-vän skulle se på utställningen om Ester Blenda Nordström. Vi hade mycket att prata om samtidigt som vi tittade på stora bilder av och läste om Ester Blendas fantastiska liv med resor över hela världen och arbete som reporter i en mansdominerad värld. Hon var ännu en kämpe för kvinnors rätt till liv och frihet. Tyvärr var hon sjuk och ensam i slutet av sitt liv.

Sedan följde en vecka av kultur i form av eget skrivande, och även avnjutande av andras skapande. På Fridhem pågår varje vecka många olika kreativa kurser, bla. Silversmide, stå-upp, återbrukshantverk mm. På kvällarna får vi underhållning av deltagare på skolan, tex skickliga folkmusiker i ljuset av bästa strålkastaren (solen):

 

Som avslutning på min kulturella road-trip hamnade jag på väg norrut mest av en slump i Vadstena. Efter en övernattning på ett trist motellrum var jag inte på bästa humör, men jag tog en promenad och såg en underbar målning på en vägg till ett galleri. Jag älskar att se på färgstark konst så jag gick in. Så fina målningar och en spännande historia fick jag av konstnären som var där inne. Vi pratade medan jag tittade på konsten och eftersom jag var på väg till min faster, som jag delar mitt konstintresse med, för att fira hennes 90-årsdag kom jag på idéen att jag ville köpa tavlan till oss båda. Så för första gången i mitt liv har jag köpt ett konstverk direkt av konstnären, och jag gick därifrån upplyft och glad.

Min road-trip var en härlig semesterresa, jag kände mig inte ensam en enda gång, för jag gjorde sånt som jag gillar och mår bra av. Ibland tar det tid att komma på bara.

Annonser
Publicerat i Böcker och film och annan kultur, Resor | Märkt , , , , , | 4 kommentarer

Skrivande som sorgearbete

Jag var på en skrivarkurs i förra veckan, som vanligt på Fridhems folkhögskola där de har en fantastisk verksamhet på somrarna med en massa olika kreativa kurser. I år hade jag valt att gå Skriv ditt liv!, för det är det jag håller på med här i bloggen bland annat. Kolla in kategorin Minnesbilder! Under veckan skrev vi många olika korta texter, flödesskrivning och en del lite mer genomtänkta texter. Allt utgick från våra personliga minnen, som vi fick hjälp att ”fiska” efter.

En av mina texter kom att handla om något som upptog mina tankar mycket de dagarna, jag kände mig nervös och lite ångestfylld inför något som skulle hända senare i sommar. Genom att ägna en eftermiddag åt att skriva ner minnen som berörde detta, och sedan få läsa upp texten för en grupp kurskamrater som gav respons, och få bekräftelse på att jag kunde få fram det jag ville med texten, allt det gjorde att jag kände mig lättad. Ångesten släppte, jag var inte rädd längre.

Att skriva eller prata, att sätta ord på känslor som ligger begravda, djupt eller bara strax under ytan, gör att jag kan se på vad som händer med andra ögon. Min oro, rädsla och sorg lättar, de känslorna blir hanterbara och tynger inte alls mitt sinne som tidigare. Det sägs att tiden läker alla sår, men för mig behövs det många, långa år för att läka något, och under tiden mår jag inte alls bra. Jag föredrar att skynda på processen genom att prata och skriva om det som känns svårt.

På kursen skrev jag även om mer lättsamma minnen, om en av alla mina boplatser till exempel, och den texten kan ni få läsa här:

Brev till Kubbegatan i Sköndal

Kära lilla lägenhet!

Du var min första, egna bostad. Du var inte i andra hand, jag var inte inneboende i dig, varken hos pojkvän eller kompis. Jag var tjugotvå år och jag var ensam. Jag fick vara mig själv, jag kände mig fri hos dig.

Jag möblerade dina tjugosju kvadratmeter med nya, begagnade möbler, jag ställde in mina böcker och skivor i hyllorna, jag valde själv hur allt skulle se ut. Jag till och med målade garderobsdörrarna vita i pappas garage, och klistrade på speglar så att din minimala hall skulle se lite större ut. I de två fönstren ställde jag gröna växter som matchade skogsdungen utanför. Jag öppnade dörren till den franska balkongen när jag ville vädra, en sådan gallerförsedd öppning i väggen hade jag aldrig sett förut. Du var både nytt och gammalt för mig. Köket fyllde jag med möbler från mina föräldrars hus, de hade nyligen köpt nya köksmöbler. Stolarna passade bra ihop med de gula skåpluckorna.

Jag hade inflyttningsfest, alla mina kompisar fick plats i köket och i rummet där vi halvlåg i sängen och lyssnade på George Michael på stereon, den som jag alltid kopplade in först av allt efter varje flytt.

Du, lilla lägenhet, var också där och välkomnade oss när jag kom hem från BB med Simon. Vi stod handfallna, två tjugotreåringar som skulle ta hand om en liten bebis. Hur gjorde man? Vi badade honom i din diskho i köket. Han fick sova i vår stora säng som fyllde halva rummet, ditt enda rum förutom kök och badrum.

Jag blev nog vuxen på riktigt hos dig.

Publicerat i Känsloliv, Minnesbilder, Skrivande | Märkt | 4 kommentarer

Kreativt sammanhang eller smörgåstårta och punk

I år har jag inte bloggat så mycket. Det kan bero på att jag har haft tankarna på annat håll, till exempel på jobbet som engagerar mer och mer. Jag har varit där i två år nu och ju mer hemma jag känner mig på en plats desto mer involverad brukar jag bli i allt som händer och pågår. Det är väl bra, antar jag, men jobbigt också. Det är svårare att koppla av ordentligt när jag tänker på små och stora bekymmer hela tiden. Men jag försöker verkligen tänka på att släppa tankarna på jobbet och slappna av när jag är ledig, det behöver jag om jag inte ska bli utmattad igen. Förutom en jobbig period mitt under läsåret, som jag skrivit om här så har jag faktiskt haft riktigt bra stunder på slutet.

Jag har detta läsår handlett en blandad grupp som valt kreativt skrivande på våra s.k. Skapandetimmar, (detta är alltså två timmar/vecka på Allmän kurs på folkhögskola). Förutom att vara svensklärare har jag gått många kurser själv på olika folkhögskolor i kreativt skrivande, så jag tyckte det var spännande att få ha hand om den gruppen.

Jag satte min prägel på timmarna. Uppgifterna jag gav deltagarna var tänkta att få igång fantasin, hitta minnen, tankar och känslor inom var och en som de sedan fick skriva om. De läste sina mycket personliga texter för varandra i den lilla gruppen på cirka 8-10 personer och vi bearbetade dem tillsammans.

Jag tror att det utvecklades en trygghet i gruppen under året, för när vi skulle ha skolans årliga Skapandefestival tillsammans med de övriga grupperna (bild, musik mm) så lästes allas texter upp inför hela skolan. Flera av deltagarna vågade stå på scen och läsa sin utlämnande text i mikrofon, andra lät någon annan läsa deras text vilket också gick jättebra. Jag kände mig så otroligt stolt! Det hade inte alls varit en självklarhet tidigare, att skrivargruppen tog så mycket plats. Jag tror att deltagarna också var stolta, för alla tyckte det var ok att texterna lades upp på skolans blogg.

Här kan ni läsa dem: Uppsala folkhögskolas blogg

Sedan slutade året med en perfekt skolavslutning, planerad fint av treorna, där jag fick agera mattant med mina kollegor och skära upp smörgåstårta. Och en personalavslutning där vi förverkligade en (mar-)dröm: vi som inte ”kan” sjunga framförde två Ebba Grön-låtar som hyllning till vår kollega, matte- och musiklärare, som gick i pension. Det var en riktig höjdare!

Publicerat i Jobb, Känsloliv, Skrivande, Stakbron | 1 kommentar

Pros and cons med landet

Fördelar och nackdelar, ibland måste jag lista dem. Två kolumner, en med fördelarna, det som jag gillar med något, den andra med det som jag tycker är dåligt med samma sak. Metoden brukar användas när en behöver hjälp att ta ett viktigt beslut. Nu är mitt beslut redan taget, men jag håller ändå på och listar för- och nackdelar i huvudet.

Jag har sålt landet, stugan, min oas. I augusti lämnar jag den för sista gången, men innan dess ska jag njuta av en sista sommar. Den här årstiden, försommaren, är en av de starkaste fördelarna. Jag älskar när allt blommar och grönskar, när fåglarna bygger bon och sjunger för full hals. När solen står högt och nätterna är korta och ljusa – då trivs jag på landet. Jag åker gärna dit vardagar eftersom det inte är så många grannar ute ännu. Jag njuter av tystnaden och ensamheten.

Medan jag går där och njuter behöver jag samtidigt tänka på vad jag inte kommer att sakna, kanske för att göra avskedet lättare: Den vilt växande tomten är jobbig att ta hand om ensam, jag som inte orkar hålla i trimmern mer än en kvart åt gången utan att få kramp i händerna. Alla ljud som hörs om natten, de som jag inte kan utröna varifrån de kommer och som skrämmer mig som är mörkrädd. Elräkningarna som kommer året runt för att rören inte ska frysa, och som ökar för varje år.

Jag tycker verkligen om att kunna öppna dörren på morgonen och dricka mitt kaffe i morgonsolen, strunta i vad jag har på mig, gå en kort promenad till brevlådorna och hämta sommarens gratistidningar och ta ett kvällsdopp i sjön alldeles intill. Allt det kommer jag att sakna jättemycket.

Publicerat i Stakbron | 2 kommentarer

Livet återvänder

Det har varit en lång vinter. Många månader av mörker. Jag har varit stressad på jobbet, fått bakslag på utmattningen. Jag har varit tvungen att inse att jag inte är helt återhämtad utan måste vila på riktigt emellanåt, hur gärna jag än vill vara aktiv med vänner och olika evenemang.

Jag arbetade lite mindre en period och tog upp kontakten med min terapeut som känner mig sedan 10 år och alltid är beredd att träffa mig när jag behöver. Jag behövde prata för att vrida och vända på allt som händer och allt som pågår i min hjärna. Jag fick hjälp att hantera en sorg som legat och pyrt länge.

Nu är även snart april över, en ovanligt positiv april för mig. Jag har välkomnat våren och ljuset. Jag har mått bättre och bättre, och i veckan när jag cyklade till jobbet satte jag på min favoritmusik som passar när jag känner mig livsbejakande: LATIN. Salsatakter är så glada och samtidigt känslosamma, jag kan inte låta bli att dansa, och det är livet när det är som bäst för mig. Lyssna tex på Shakira:

La Tortura

Publicerat i Frisk/sjuk, HSP - om högkänslighet, Känsloliv, Uncategorized | Lämna en kommentar

Vata/Pitta Gul HSP ENFP – Vem är jag?

Personlighetstester finns det många, och ännu fler personlighetstyper.

En gång på en stor sammankomst hamnade jag mitt emot en man som var yogainstruktör. Bara efter en timmes samvaro, då han och jag inte hade pratat särskilt mycket eftersom vi var många där runt bordet som alla var nya för varann, sa han att jag var en typisk Vata. Inom ayurveda-filosofin har man tydligen en dosha, eller en blandning av flera doshor, som kan liknas vid personlighetstyper. Hans självsäkra påstående om mig retade mig. Vad visste han om mig efter en så kort stund?

Ett snabbgjort test jag hittade i en tidning sa att jag har en gul personlighet, men själv tyckte jag att jag hittade drag av mig i alla de fyra färgerna som finns i DiSC-teorin. Det är den teorin som Thomas Erikson stödjer sig på i sin bok Omgiven av idioter. Jag har aldrig haft lust att läsa den, och känner att kritikerna har troligen rätt, att författaren använder sig av utdaterade metoder som saknar vetenskaplig grund. Se artikel i Expressen: Psykologer kritiserar

När jag gick en ledningsutbildning tillsammans med en grupp kollegor fick vi göra Myers-Briggs personlighetstest. Det tog klart längre tid att genomföra än de två jag nämnt här ovan. Jag hamnade i typen enfp, också kallad Förkämpen. Här kan du läsa mer om den: Förkämpe. Här kan jag faktiskt känna igen mig. Detta test har använts mycket vid chefsrekryteringar bland annat.

Själv brukar jag prata om HSP, högkänslig personlighet. Psykologen och forskaren Elaine Aaron myntade begreppet och har skrivit många böcker om hur det är att vara högkänslig. Jag kände igen mig mycket när jag började läsa om detta personlighetsdrag. Många som upptäcker att de är högkänsliga har tidigare trott att de varit psykiskt sjuka eller haft någon neuropsykiatrisk störning. Det hjälpte mig ofantligt att få ett ord för det jag inte kunnat förklara tidigare, ens för mig själv. Helt plötsligt förstod jag min känslighet som funnits jämt, sedan jag var barn. Jag kunde se varför jag reagerar som jag gör, varför jag lätt känner mig invaderad (överstimulerad) och behöver tid ensam. Personlighetsdraget kan förklaras såhär:

Högkänsliga personer, eller Highly Sensitive Persons (HSP), föds med ett nervsystem som är känsligare än hos genomsnittet och en hjärna som fungerar lite annorlunda än hos andra människor. Detta gör högkänsliga personer extra mottagliga för sin emotionella och fysiska miljö. De lägger märke till mycket mer än andra och bearbetar allt på en djupare nivå. Därför behöver de mer tid och energi än andra att smälta alla intryck.

Om du blir nyfiken kan du läsa mer om HSP och om hur jag hanterar min högkänslighet i min blogg, jag har en kategori för alla inlägg som berör ämnet. Här finns också mycket information: HSP-föreningens hemsida .

Detta med personlighetstyper är intressant, men också svårt. Det kan vara lätt att fastna i fällan att kategorisera människor utifrån ett test och inte vilja veta mer. Varje person är unik, vi borde vara nyfikna på varandra istället för att på förhand bestämma hur den andre är. Det är som med alla benämningar, utifrån sexuell läggning, hudfärg, bakgrund, vad det än handlar om: var och en måste själv få bestämma vad man vill kalla sig. Och vi andra måste bara respektera det.

Publicerat i Frisk/sjuk, HSP - om högkänslighet, Känsloliv | 3 kommentarer

Oundvikliga svackor

Jag har fått ett bakslag. Jag har backat i min återhämtning. Utmattningssymptomen kom tillbaka. Egentligen borde jag ha märkt det tidigare än när jag fick det svart på vitt hos gynekologen som rutinmässigt tog blodtrycket på mig. Men ibland behövs det tydligen en främlings oroliga röst som frågar om jag är stressad. Jag blev tvungen att tänka och känna efter.

Ja, blodtrycket var oroväckande högt, och jag har haft mycket huvudvärk de senaste veckorna, yrsel och tinnitusen har varit värre än vanligt. Jag har haft svårt att sova hela natten genom, jag har vaknat med tankarna som snurrar kring allt som pågår på jobbet. Jag har haft svårt att fokusera, har inte läst ut en bok sedan jullovet. Förståelsen kom sakta men säkert, och jag måste dra i bromsen.

Jag tog ett samtal med min chef, arbetsbelastningen hade varit för hög några månader. Jag tackade nej till många olika aktiviteter, roliga sådana, som jag har planerat in på fritiden. Jag strök i almanackan fast det sved. Sålde biljetter till evenemang som jag sett fram mot att gå på. För det finns inget alternativ, jag vill ju inte bli riktigt sjuk igen.

Medvetenhet är det viktigaste för att klara av det. Att det tar tid, mycket tid, att komma tillbaka efter en utmattning får en inte glömma. Det är så lätt att bortse från det när en mår bra och gärna vill göra roliga saker. Det hjälper också att läsa om andras erfarenheter, jag hittade bl.a. en blogg där jag läste inlägg som fick mig att förstå vad det är som händer och att det inte är konstigt, dåligt eller ovanligt. Se till exempel: http://niklasnygren.se/utmattningssyndrom/bakslag-svackor-och-trotthet/

Medveten vila, aktiviteter som hjälper mig att slappna av, och så tid, är det jag ska fokusera på. Nu gäller det bara att få min arbetsgivare att förstå att jag är på rätt väg, trots bakslag ibland. För oron för min anställning hjälper tyvärr inte återhämtningen.

Publicerat i Frisk/sjuk, Utmattning/utbrändhet | 5 kommentarer

Skapande kraft

Vara kreativ, sätta fart på högra hjärnhalvan, skapa – tänk vad det gör med en! Musik tar genvägar till våra känslor, det har jag skrivit om förut, Musik väcker känslor, men även eget skapande, att göra något med kroppen, fingrarna, öppnar upp för minnen och känslor.

På min arbetsplats fikar vi tillsammans på fredagseftermiddagarna och på sista tiden försöker vi även göra något mer än att bara prata planlöst medan vi dricker kaffe. Igår hade vår bild-/konstlärare förberett en uppgift, vi fick varsin klump lera och skulle forma ett hus som någon gång betytt något för oss. Nästan alla gjorde små stugor, sommarhus eller släktgårdar där de tillbringat många lyckliga somrar. Själv kom jag bara att tänka på det miljonprogram-komplex jag bodde i under några år när min son var i skolåldern.

I vår runda när vi berättade om våra små lerhus, kom jag bara på att nämna just det, att jag bodde där med min son när han växte upp. Efter fika-/lerstunden kände jag mig lite ledsen eftersom alla, utom jag, verkar ha så fina minnen från barndomen. Lite avundsjuk kände jag mig. Men när jag satt på bussen hemåt kom jag på varför jag hade kommit att tänka på detta jättehus i åtta våningar med balkonger i två väderstreck. Det var ju där, i det huset, som jag blev jag.

Jag fann mig själv, som det så klyschigt heter. Det var under de åren i mitt vuxna liv som jag äntligen kom på vem jag var, vad jag ville med mitt liv, hur jag ville leva. Innan dess hade jag försökt alldeles för mycket leva som andra, mamma, pappa, pojkvänner och älskare, förväntade sig av mig. Där, på sjunde våningen med sonen som blev tonåring, fick jag äntligen skapa mig mitt eget liv.

Det var ett tag sedan jag tänkte på den perioden i mitt liv, och att den kunde kopplas ihop med, lockas fram av, något så konkret som ett hus i lera, det hade jag inte väntat mig. Det är det som är så fantastiskt med att våga vara kreativ, våga göra något som en inte är van vid, då lossar trådarna som håller oss bundna vid det vardagliga, vid samma tankebanor som alltid. Mitt skapande, mitt motsträviga pillande med kladdig lera, ledde mina tankar och känslor till det hus som omslutit mig under den viktigaste perioden i mitt liv. Inte de lyckligaste eller lugnaste åren, men absolut den period som betytt mest.

Eftersom jag inte har någon bild av mitt lerhus kommer här en bild av ett annat skapande. Sommaren 2014, då hände det grejer i min hjärna, läs gärna om när jag gick en målarkurs: Att våga måla.

Publicerat i Böcker och film och annan kultur, Känsloliv, Minnesbilder | 4 kommentarer

Bakslag

Jag trodde att jag var utvilad efter jullovet.

Jobbet satte igång, intensivt med lektioner, nya deltagare och möten. I bostadsrättsföreningen hade vi möte på kvällen, med uppgifter för mig att göra (eftersom jag anser att sitta i styrelsen betyder ansvar, vilket inte alla verkar tycka). Stormen Alfrida som drog förbi landet efter nyår hade vällt stora träd och jag var orolig för stugans tak och fönster. Diskmaskinen hemma hade gått sönder före jul, nu var det dags att få en ny installerad. Det blev en rivstart på året.

Jag valde att arbeta deltid när jag började på riktigt efter min utmattning. Sedan augusti 2017 har jag arbetat 70% och det har känts lagom. Jag har berättat om det förut: Återkomsten. Men sedan början av november förra året har jag nästan arbetat heltid på grund av misstag som gjordes under förra läsåret. Jag trodde att jag skulle klara det eftersom det bara skulle vara en period, fram till slutet av mars. Samtidigt har jag velat leva mer normalt, göra saker på fritiden, träffa människor utanför jobbet. Det gick inte, visade det sig.

Jag blev sjuk, fick huvudvärk, yrsel och högt blodtryck. Nu måste jag rensa bland åtaganden, minska på aktiviteter, bara vara hemma mellan arbetsdagarna. Det är hela tiden en balans att hålla, för att inte bli sjuk på riktigt igen. Visst har jag hört om att utbrända får bakslag, återhämtningen tar två steg fram, ett tillbaka, men när ska jag orka ha roligt?

Min högkänslighet har blivit mer utpräglad, mer tydlig efter sjukdomsperioden, jag har ett extremt stort behov av återhämtning. Om jag ska kunna skriva, läsa, göra saker som får mig att må bra, måste jag ha tid för mig själv. Tid och rum att landa i mina tankar och känslor, komma i kontakt med hela mitt jag, inte bara det rationella som utför arbetsuppgifter. Jag känner starkt igen mig i författaren och psykoterapeuten Ilse Sands berättelse, som ni kan lyssna på här:  Highly sensitive people, om ni finns på Facebook.

img_2545

Publicerat i Frisk/sjuk, HSP - om högkänslighet, Känsloliv, Utmattning/utbrändhet | 1 kommentar

Ett stilla år – 2018 eller Totally worth it!

Förra årets årskrönika handlade om förändring: Change is the name of the game. 2017 var fyllt av uppbrott och nya omständigheter.

Detta år har varit mer stilla. Mer präglat av landningar och ‘stanningar’. Jag har bott hela året i min lilla tvåa i Fålhagen. Jag har fortsatt samma arbete på folkhögskolan. Jag bestämde mig för att fortsätta äga stugan på Rådmansö för att ha kvar min oas. Jag reste till kända platser på semestern. Jag valde en kurs med en bekant kursledare vid Fridhem i somras. Detta var inget jag planerade, det bara blev så. Men nu i efterhand kan jag se att jag antagligen behövde landa efter allt som hände och förändrades året före.

Jag brukar aldrig ge eller göra nyårslöften på denna sista dag av det gamla året. Jag tänker mer på det nya året med förhoppningar, kanske önskar jag något för mig själv, de jag bryr mig om eller världen. Mina tankar dessa sista dagar rör sig mer kring det gångna året, vad hände i mitt liv, varför, och hur gick det? Jag lär mig mycket om mig själv genom att minnas och reflektera.

De stunder som har stannat hos mig mest, gjort starkast avtryck, de som har gjort mig mest lycklig, är när jag kommit människor nära. När jag lyckats få personers förtroende och vi öppnat oss för varandra – som när jag fick årets enda handskrivna brev på knackig svenska från ett förvar i Tyskland, eller när jag satte igång klassen för att i fred lyssna på kursdeltagaren som behövde få prata och bli lyssnad på och jag fick en kram efteråt, eller när jag såg och hörde förändringen i humör hos den käraste jag har efter en timmes samtal.

Dessa stunder gör allt som är långtråkigt, höstdeppigt, klimakteriesvettigt, och ensamt däremellan värt det. Totally worth it!

Publicerat i Känsloliv, Minnesbilder | Märkt | Lämna en kommentar