Klimakteriet – igen!

När jag var hos doktorn våren 2015 och blev sjukskriven för utmattningssyndrom, frågade han om jag ville ha anti-depressiv medicin. Jag sa nej. Jag kände mig inte deprimerad eller nedstämd, jag var bara så ofantligt trött och min hjärna fungerade inte som den skulle. Det var vila jag behövde, fri från förväntningar och krav. Jag kände mig själv tillräckligt för att veta att jag inte var deprimerad.

Nu, tre och ett halvt år senare och ett år sedan jag började jobba igen, undrar jag vad det är som händer med mig. Jag arbetar deltid och trivs med mitt jobb, men jag har börjat vakna på nätterna utan att kunna somna om, jag känner mig trött och utan energi även när jag har sovit. Mitt sprudlande, idérika jag har liksom gått och lagt sig. Jag gråter för minsta lilla, känner mig mer ledsen än jag gjort på mycket länge. Jag försöker göra saker för att pigga upp mig, sådant som jag vet brukar fungera vid höstdeppighet till exempel, men det blir ingen skillnad.

Först trodde jag att det var utmattningssymptom som kom tillbaka, att jag haft några tuffa veckor på jobbet som klampade över min (ganska låga) stresströskel. Men jag har varit så nedstämd och modlös utan anledning, och det är inte normalt för mig. Jag brukar kunna hitta orsakerna till varför jag är ledsen.

Det tog några veckor, men så förstod jag! Klimakteriet kan ju ge upphov till nedstämdhet, förutom svettningar och annat som jag har. Jag hade trott att jag var på väg ur denna mellanperiod, eftersom mensen slutade komma för ett år sedan och jag har lidit av vallningar i många år. Men så kom denna nedstämdhet. Jag har bokat tid hos en gynekolog, jag hoppas att jag kan få någon sorts hjälp, men jag vill fortfarande inte äta anti-depressiva.

Vilken tur att det skrivs och pratas om klimakteriet överallt just nu (tex på SVT), för annars hade jag nog inte förstått vad jag lider av. Det har behövts pratas om detta länge, det insåg jag redan när jag började få besvär, se vad jag skrev för att par år sedan: Om klimakteriet. Jag har lärt mig mycket, men att menopausen skulle hålla på i så många år, och att olika symptom skulle komma i perioder, det hade jag inte räknat med.

Det händer även att läkare blandar ihop symptomen och sjukskriver i onödan för utmattning eller depression, när det handlar om klimakteriebesvär. Det är ju faktiskt inte en sjukdom att bli äldre! Läs denna debattartikel om att det behövs specialistmottagningar för ”kvinnors omvända pubertet”: Artikel i Dagens ETC.

Annonser
Publicerat i Frisk/sjuk, Känsloliv | Märkt | 3 kommentarer

Utan åtgärd…högkänslighet igen

Jag minns hur jag, när jag var yngre, kunde ligga vaken i timmar efter en fest eller middag och gå genom allt jag hört, vad folk sagt och gjort. Jag repeterade hela samtal i huvudet och såg hela scener framför mig igen och igen. Jag tänkte inte särskilt på det då, det var inte något problem för mig, det kändes bara skönt att sortera alla intrycken i huvudet.

Nu, många år senare, förstår jag att det var en inre bearbetning jag ägnade mig åt. Något som jag, som HSP (highly sensitive person), måste göra. Ett problem blir det först när jag inte har tid, inte hinner stanna upp och återhämta mig förrän nästa sak kräver min uppmärksamhet. Högkänsliga personer blir lätt överstimulerade och behöver då egentid och utrymme för att bearbeta och sortera bland alla olika sinnesintryck. Detta kan vara svårt i stressiga miljöer, på arbetsplatser med högt tempo eller hemma om det finns många som kräver ens uppmärksamhet.

Att vara högkänslig innebär också att vi lätt känner av stämningar och andra människors känslolägen. Det är bra i många fall, empati är bra att ha, men det kan också bli jobbigt om man inte har ett skyddande skal. Ibland blir man så starkt påverkad av andras nedtryckta känslor att det pumpar ut en helt. Efter min utmattningsperiod (med sjukskrivning) märkte jag att mitt ”skyddande skal” var borta, jag blir nu ännu lättare påverkad av andra, vilket är energikrävande och jag behöver mycket tid för återhämtning.

För cirka fem år sen, när jag förstod att jag var högkänslig efter att ha läst om detta personlighetsdrag i olika artiklar, skaffade jag böcker i ämnet. Särskilt en hjälpte mig fantastiskt mycket med att förstå mig själv: Drunkna inte i dina känslor. En överlevnadsbok för sensitivt begåvade, av M. Hägglund och D. Dahlin. Jag vet att många har läst och fått stöd av deras bok, och det finns nu (minst) en uppföljare. Även böcker av psykologiforskaren Elaine Aaron (som myntat begreppet HSP) har hjälpt mig.

Nu när jag har känt mig överväldigad och att jag inte har tid med alla känslor som far genom huvudet och kroppen, tog jag fram Drunkna inte…-boken igen.  Och jag lägger märke till nya saker, jag hittar formuleringar som hjälper mig nu, inte samma som första gången jag läste den. Det är underbart med såna böcker, som kan läsas om och om igen och fortfarande ge nya insikter. Som till exempel att jag ”inte behöver göra något det”:

image2.jpeg

 

 

Publicerat i HSP - om högkänslighet, Känsloliv, Minnesbilder | 1 kommentar

Nostalgimusik

Efter några dagar ensam på landet började jag sakna min musik. Jag ville lyssna på sådant jag tycker om, inte bara spridda låtar som de spelar på radio. När jag handlade i den stora mataffären såg jag ett ställ med cd-skivor, sådana som får en att riktigt passa in i de medelålders skara, vi som tyckte det var så häftigt med cd-spelare i bilen. (Jag var en bit över 20 när cd:n kom, så jag minns när det var high tech!) Jag har inte blivit Spotify-användare på riktigt än, betalar inget och får stå ut med reklamen, så på landet där jag inte har bredband får jag nöja mig med radion/cd-spelaren från 90-talet.

Jag stod länge och valde bland cd:na. ”Köp 2 för 99kr” var erbjudandet. Jag ville ha musik som jag visste att jag tycker om samtidigt som jag inte ville köpa samma som jag hade hemma. Många var typ ”Greatest Hits”, så jag skulle få de bästa låtarna från långa karriärer. Det passade mig bra. Jag valde ut två gamla artister, Bruce Springsteen och Björn Afzelius. Kvinnliga artister fanns knappt några bland samlingarna!

Dessa två album gav mig helt olika upplevelser. Bruce Springsteen lyssnade jag på när jag var tonåring, jag hade LP-skivorna Born to Run och The River och gillade dem mycket. Någon gång vid Born in the USA tappade jag intresset för honom, kanske för rockig för min smak då när jag lyssnade mer på soul och r&b. Men vilken nostalgikick det blev nu att höra dessa gamla låtar igen! De har en energi som jag älskar. Det går inte att sitta still. För något år sen såg jag en dokumentär på tv: ”Bruce Springsteen – In His Own Words” och då blev jag också påmind om hans musik, och förstod mycket mer om honom och om hans texter och hans drivkraft. Att han är en sådan känslig, mjuk person bakom den rockiga skinnjackan, hade jag inte förstått tidigare.

En annan dokumentär som jag såg för ett tag sedan var den om Björn Afzelius som gick på bio: ”Tusen bitar”. Det var en fantastisk film och jag fick reda på massor om artisten som var stor under hela min barndom. Dokumentären var verkligen gripande, jag fick en känsla av hur sorgligt hans liv måste varit på många sätt. Jag lyssnade aldrig aktivt på Björn Afzelius, ingen hemma hos mig gjorde det, men många låtar kände jag igen eftersom de spelades ofta på radio. Men nu när jag satte på cd:n så kunde jag inte lyssna klart. Det är verkligen inte min musiksmak och har aldrig varit. Jag som inte är musiker har svårt att sätta ord på vad det är jag gillar/inte gillar med musik, det bara väcks känslor inom mig. Först var den sorglig, sedan enformig. Sedan lät låtarna som dansbandsmusik, alla väldigt lika varann. Och jag har aldrig varit förtjust i dansband.

Så, en av två blev ett ganska lyckat köp ändå Lyssna! !

Publicerat i Böcker och film och annan kultur, Känsloliv, Minnesbilder | 4 kommentarer

Sommarprat och romanläsning – kvinnoroller

Under en svettig promenad idag på förmiddagen lyssnade jag på Katarina Wennstams Sommarprogram. Många har rekommenderat det och de hade rätt. Det var fängslande, viktigt och angeläget. Hon pratar om de frågor hon brinner för och har arbetat med under flera decennier: mord och våld mot kvinnor, och ojämlikhet i behandlingen av brottsoffer beroende på kön. Det är skrämmande och viktigt att höra på.

Hon pratar också om något som jag kunde koppla till en roman jag nyss läst ut, nämligen förväntningar på kvinnor från samhället och omgivningen att vara på ett speciellt sätt, speciellt när de får barn. Katarina Wennstam berättar om sin farmor som blev ”tokig” och låg på mentalsjukhus en period i sitt liv. Berodde det på att hon tvingades vara ”bara” mamma och hemmafru när barnen kom? Hon hade haft en liten butik i Majorna, Göteborg, men stängde den när hon behövde ta hand om barn och hem medan mannen gjorde karriär. Katarina jämför med när hon själv fick barn, hur hennes hjärna inte slutade tänka på reportage och program hon ville göra bara för att hon ammade. Som tur är finns fler möjligheter nuförtiden, vi kan arbeta fast vi fött barn. Jag tror att det nu handlar mer om hur vi är som personer, själv behövde jag ägna mig bara åt barnet det första året, jag behövde landa i allt det nya, i känslorna. Men efter cirka ett och halvt år började jag också längta efter intellektuell stimulans och tog upp mina studier igen.

Boken jag kom att tänka på när jag lyssnade på Sommarprogrammet var ”Finna sig” av Agnes Lidbeck. Den handlar om en kvinna som gör allt för att uppfylla andras förväntningar på henne, eller allt det hon tror att samhället och omgivningen förväntar sig av henne. Först i relation till män, jag kan tyvärr känna igen mig i vissa beteenden hos huvudpersonen, jag hade också för mig, i ungdomen, att jag, liksom alla kvinnor, var satta på jorden för att behaga männen. Allt vi sökte var bekräftelse från dem, en blick, ett leende, som sa att de såg oss och ville ha oss. Lyckligtvis har jag med stigande ålder lyckats hitta andra meningar i livet. Ingenstans i boken verkar hon ha egna, autentiska känslor, utan allt handlar om hur hon verkar utifrån. Som fru, mamma och sist som vårdare av närstående. Hon tar verkligen på sig en roll, hon ser inga andra möjligheter än att finnas till för andra, speciellt för mannen.

Jag har svårt att tycka om romanen trots att den är skickligt skriven och så fängslande att jag måste läsa ut den. Jag undrar så varför författaren framställer denna kvinna som så omodern och förkrympt, känslomässigt. Jag kan förstå att kvinnor förr i tiden var tvungna att gå in i roller som de inte valt, tex Katarina Wennstams farmor, och min egen farmor, född 1895, som inte kunde slutföra sin utbildning till sjuksköterska eftersom hennes föräldrar var gamla och behövde vårdas i hemmet. Farmor tog igen det genom att uppmuntra sina två döttrar att skaffa sig en utbildning så att de kunde försörja sig själva och inte bli beroende av en man.

Men varför skriver Agnes Lidbeck, själv född på 1980-talet, om en kvinna i dagens Sverige, på detta sätt? Visst finns det förväntningar även idag på hur en kvinna ska vara, men inte lika tvingande, eller?

Publicerat i Böcker och film och annan kultur, Politik och samhälle | 9 kommentarer

Vid Backåkra

”Vad betyder PAX?” Medelålders par med pikétröja och välstrukna shorts pratar med annat par, även de klädda i ljusblå shorts och tenniskjol. ”Det betyder FRED”, säger jag. Tänker att de inte får gå från Dag Hammarskjölds meditationsplats utan att ha förstått vad den handlar om. I och för sig upprättades den efter hans plötsliga död, men idén tog konstnären från meditationsrummet i FN-kontoret i New York som Hammarskjöld ställde i ordning.

Så många likheter det finns mellan Dag Hammarskjöld och min pappa. De älskade båda två att vandra i fjällen, njuta av naturen. Dag var vice ordförande i Svenska turistföreningen, pappa var medlem i hela sitt liv. De läste poesi och gillade renhet i former och inredning. De var humanister och trodde på mänskliga möten. De ville resa och ansåg att världen tillhörde alla, de gjorde ingen skillnad på människor från olika kulturer. Båda hittade sin plats på Österlen på äldre dar. De bevarade, renoverade och planerade att tillbringa sina sista år på denna vackra plats. Här, där fälten möter havet som möter himlen, som möter fälten, här, där korna får beta och vandra fritt. Båda dog alldeles för tidigt, plötsligt och oväntat, innan de hunnit nå pensionsålder. Båda hade mycket kvar att göra, Dag för världsfreden, pappa för sig själv.

Bilden av Dag skymtar genom dörrparet när jag ska kliva in i utställningen. Jag får en känsla av att han hälsar välkommen. ”Välkommen till mig, till min plats i världen!” När guiden visar oss in i de mer privata utrymmena, möblerade med Dags egna möbler och saker, känner jag igen många böcker i hyllorna. Svenska turistföreningens årsböcker fanns även i pappas bokhyllor. Rummen är iordningsställda för att kunna rymma möten, små konferenser. Förhoppningsvis i Hammarskjölds anda. I våras var FN’s säkerhetsråd här och möttes för första gången utanför New York. På väg ut från den södra längan hör jag rösten från meditationsplatsen: ”Vilken vacker matta!”. Guiden svarar henne: ”Ja, den har jag skaffat. Den fanns inte med från Hammarskjölds saker som kom från hans rum i New York”.

Publicerat i Böcker och film och annan kultur, Känsloliv, Minnesbilder, Politik och samhälle, Resor | Märkt | 4 kommentarer

Min Biblioterapeutiska livslinje

Här är en serie bilder av böcker, och en del andra uttrycksformer, som har berört mig starkt genom livet. Jag gjorde denna linje för en presentation på en kurs i sommar. Kanske kommer jag att komplettera bilderna med text så småningom.

Publicerat i Böcker och film och annan kultur, Känsloliv, Minnesbilder, Skrivande | Lämna en kommentar

Mark och Mona – Sommar i P1

I förrgår var läkaren, forskaren, entreprenören Mouna Esmaeilzadeh sommarpratare i P1. En person med otroligt stark drivkraft som vill göra gott, vill göra världen lite bättre för barnens, kanske främst flickornas, skull. Hennes budskap var att framtiden är ljusare än vad vi tror. Allt blir bättre, trots negativa tongångar. Och hon ville berätta att vetenskap är coolt och sexigt!

Intressant och spännande program. Men jag fastnade inte eftersom det inte talade till mina känslor.

Det gjorde däremot dagens program med Mark Levengood.

Jag älskar att lyssna till Mark, han är så full av värme, medmänsklighet och godvillighet gentemot allt och alla. Han berättar om sin lågmälda, artiga finska familj som inte vill lämna tråkiga besked, men som gav Mark en trygg uppväxt. Hans upplevelser i scouterna som blev starten på ett starkt identitetsskapande vilket gjorde att han kände sig utvald som homosexuell, det kändes aldrig som ett problem.

Solsken och skugga i livet – båda delarna finns såklart.

Han berättar om misshandel i Mora, som slog omkull allt, vad som är rätt/fel. Hans inre ordning slogs omkull. Skammen var värst. Han insåg dock att han måste gå rakt genom smärtan och sorgen, annars blir den livslång. Det var jätteviktigt att få höra att det inte var hans fel, i rätten.

Det finns inget gott i att vara offer, ta makten över ditt eget liv! Ingen kommer göra det åt dig. Bättre att bli arg än kränkt.

Publicerat i Böcker och film och annan kultur, Känsloliv, Politik och samhälle | 2 kommentarer

Sommarprat #3

”A Dios Le Pido” med Juanes.

Dagens sommarvärd Kaj Linna spelade bland annat denna låt. Han lärde sig spanska i fängelset för att ha något vettigt att göra och samtidigt förbereda sig för friheten. Det var när han hade fått en idé om hur hans fall kunde tas upp igen och trodde att det inte var lång tid kvar. Spansklektionerna ledde till kärlek och numera bor han på en av Kanarieöarna: El Hierro.

Vilken kämpe, så envis och övertygad om att han skulle få rätt och komma ut. Men det tog 13 år. Tretton år då han hela tiden höll fast vid sin integritet, ville inte be om tidsbestämt straff, för det skulle ju vara ett sätt att erkänna brottet. Han behöll sina värderingar trots den ofta usla behandlingen han fick av kriminalvården.

Jag kan känna igen mig i hans kamp, samma beslutsamhet när man vet att man har rätt, samma envishet för att hitta de små hålen i lagar och bestämmelser, hade jag när jag som god man kämpade för de ensamkommande pojkarna. Här kan du läsa en sammanfattning: Två års kamp

Att han inte blev tokig är svårt att fatta, vilken rättsskandal, så sjukt att det nästan är svårt att tro på. Han berättar om ”sannolikheter”, ”trovärdighet”, ”orubblighetsprincipen” som han kallar ”tjurighetsprincipen”, om hur Sverige behöver ett oberoende resningsinstitut, och om hur viktig media kan vara. Lyssna på hans program!

Sommar i P1

Publicerat i Böcker och film och annan kultur, God man (kvinna), Politik och samhälle | Lämna en kommentar

Sommarbevakning

För några år sedan började jag lyssna på P1:s sommarpratare. Jag är vanligtvis ingen radiolyssnare men när jag promenerade för att må bra i rygg och sinne passade det bra att ha en röst i öronen. Jag blev förtjust i detta program där mer eller mindre kända människor berättade öppet om sig själva. Jag gillar ju att komma människor nära och få chans att känna med dem. Det hände att jag gick och skrattade högt eller grät tyst när berättelserna var starka och känslosamma.

Igår startade P1 Sommar 2018 samtidigt som min ledighet, och eftersom jag satt på bussen från Örebro passade det bra att plugga in hörsnäckorna. Idag satte jag på radion i köket medan jag bakade och hörde program nr 2. Jag skrev korta reflektioner om programmen på Facebook, som recension eller tips till andra. Det som är så bra nuförtiden är att man kan lyssna på programmen när man vill och har tid, på P1 Sommar.

Såhär skrev jag om Claes Månssons program:

En ofrivillig skådis, troligen högkänslig, med många manliga musikidoler. Sammantaget ett mycket njutbart första ”Sommar”!

Och såhär skrev jag om dagens värd: Bianca Ingrosso:

Öppenhjärtigt om det som kan vara så svårt i livet: att inte bli sedd och bekräftad som barn, att hantera starka känslor och ångest. Insikt: vikten av att stanna upp, vara i nuet och ta hand om sig själv. Årets andra ”Sommar” hade också musik mestadels av män.

Om ni vill få tips om årets sommarprat, följ mig gärna här i bloggen! Jag kommer inte att kommentera alla programmen, men många blir det säkert.

Publicerat i Böcker och film och annan kultur, Känsloliv, Skrivande | Märkt | 6 kommentarer

Återkomsten

Mitt första läsår på Uppsala folkhögskola går mot sitt slut. I fredags hade vi avslutning i Wiks slott för deltagarna. Vi lärare ska jobba några veckor till. För mig har detta läsår varit fantastiskt. Efter ett par år av turbulens i livet med utmattning, sjukskrivning, uppsägning, arbetslöshet, distansstudier, sjukdom och samboskap som inte fungerade, var detta nya jobb som lärare på folkhögskola min återkomst till arbetslivet.

Det kunde inte ha gått bättre. Jag anställdes av en chef som visade stort förtroende för min tidigare yrkeserfarenhet och förståelse för min nuvarande situation som nyss utbränd. Jag fick en mjukstart med deltid i en omfattning som jag själv bestämde. Jag skulle undervisa i svenska som andraspråk på grund-nivå, något som jag kände mig mycket trygg med. Jag kunde inte haft större tur med mina kursdeltagare, underbara människor som visade omtanke om varandra och om mig. De var positiva och stöttade varandra och vi har haft trevligt tillsammans detta läsår. Det känns ungefär som det gjorde för femton år sedan, när jag gick från att vara högstadielärare med huvudvärk varje dag till en tjänst som lärare för utländska läkare – då hade jag också jätteroligt, och fick vänner för livet.

Även om min chef inte är jätteinsatt i hur utbrända/utmattade personer reagerar och vad de behöver för att kunna komma tillbaka, så är han lyhörd och hjälpsam. Han tvekar inte att låta mig stanna hemma när jag signalerar att jag behöver vila. Och jag har lärt mig så mycket om mig själv och om vad jag (och andra f.d. utmattade) klarar av.

De två viktigaste faktorerna för att inte stressa upp sig för mycket, tror jag, är: förutsägbarhet och tid. Att tänka på dessa saker gynnar inte bara oss som har varit utmattade utan även de som kanske är på väg dit. De som känner sig stressade ofta, de som tänker på jobbet hemma lite för ofta, de som sover dåligt, alltså de som har begynnande symptom på utmattning. Förutsägbarhet och tydlighet betyder att jag vet vad som förväntas av mig, jag vet vilka mina arbetsuppgifter är och vad jag ansvarar för. Med tid menar jag att jag ska veta allt detta i god tid, inte samma morgon som det ska göras, eftersom jag behöver förbereda mig mentalt. Tid är viktigt också för att hinna reflektera över vad jag har gjort/vad som hänt, och för att bara återhämta mig, vilket är avgörande för att jag inte ska bli superstressad igen.

Det roligaste är att jag märker hur jag har utvecklats detta läsår. Mitt mående, min tålighet, min stresströskel – allt har blivit bättre. Lite i taget har jag fått mer lust och ork att engagera mig i mer än bara min egen undervisning. Jag är så tacksam för att jag kom till en sådan arbetsplats som lät mig komma tillbaka i min egen takt, vilket jag tror är superviktigt för att en före detta sjukskriven, utmattad, halvgammal person ska vilja jobba igen.

Publicerat i Frisk/sjuk, HSP - om högkänslighet, Jobb, Känsloliv | 2 kommentarer