Sakna ord för känslor

Jag har tidigare skrivit om min uppväxt och hur jag inte fick lära mig att tala om mina känslor eller hantera konflikter, se tex. Arga barn, och  Inlägg om HSP. Jag fick lov att lära mig det i vuxen ålder, i terapi, när livet blev för svårt att hantera för mig. Jag är dessutom högkänslig och känslostyrd så jag var helt enkelt tvungen att lära känna mig själv och min känslovärld för att kunna fungera väl. När jag var barn blev jag inte speglad, ingen hjälpte mig att förstå vad det var jag kände när jag var ledsen eller arg  genom att prata med mig om det. Sålunda fick jag inget språk för känslorna. Jag fick ta hjälp för att lära mig det senare i livet, men det finns de som har svårare och kanske aldrig lyckas lära sig det, som har mycket längre till sina känslor. Denna oförmåga att läsa av sig själv och kunna sätta ord på det man upplever kallas Alexitymi. Den är mycket vanlig hos personer med Asperger och Autism, men även andra kan ha den i olika grad. Så här kan man läsa i Wikipedia:

”Till alexitymi hör dels en svårighet att identifiera känslor, till exempel att avläsa andras ansiktsuttryck eller förstå sin inre spänning inför vissa stimuli (förstå varför man är arg, eller förstå att man är det). Dels finns en nedsatt förmåga att koppla känslor till symboliska representationer (till exempel ord), att koppla ord som ”glädje”, ”ilska” eller ”begär” till motsvarande känsla. Dels antas personer med alexitymi ha ett tankeliv som är externt orienterat istället för att tankelivet upptas av fantasier (pensée opératoire), de är som regel fantasilösa.”

Som barn var jag en lipsill. Jag lärde mig att det enda sättet för att mina närmaste skulle förstå att de sårat mig eller att jag var ledsen av någon anledning var att gråta. När de såg mina tårar hejdade de sig. Utan tårarna kändes det som ingen brydde sig. Jag kan förstå nu att de helt enkelt kanske inte kunde se eller tolka att jag var ledsen. Jag var tvungen att bli övertydlig, stora tårar, skrik och smäll i dörrar. Jag fick ju ingen förståelse för eller bekräftelse av mina känslor annars.

Vill du läsa mer om Alexitymi finns här en Artikel i Modern psykologi. Citatet av Frida Kahlo betyder ungefär: Om du vill ha mig i ditt liv får du placera mig där. Jag ska inte behöva slåss för en plats. 

Annonser
Publicerat i Frisk/sjuk, HSP - om högkänslighet, Känsloliv | Lämna en kommentar

Miljöombyte

Jag njöt på landet. Jag njöt av att vara utomhus hela tiden, se himlen, molnen och höra fåglarna sjunga. Det är något jag behöver, andas lantluft och slippa trafiken en stund.

Så kom jag hem, till min lilla tvåa med balkong. Jag njuter av vattentoaletten som fungerar, alltid. Jag njuter av att kunna sätta ner disken i en maskin. Solen värmer upp balkongen så att jag kan njuta där också.

Jag tror att det jag behöver är omväxling. Eller jag VET att jag behöver omväxling. Jag njuter mycket lättare av något när jag varit från det en stund. Jag känner mig instängd och kvävd om jag stannar för länge på en plats. Men det krävs inte mycket, en bilfärd på en dryg timme och ett par dagar i annan miljö, för att jag ska återhämta mig, få nya krafter, ny livslust och uppskatta mitt hem igen.

Publicerat i HSP - om högkänslighet, Känsloliv, Stakbron | 6 kommentarer

Vårens första dag

Äntligen är april slut. Knoppar har brustit, droppar har fallit, solen börjar spränga sig in i träd och blommor, in i hjärtan och själar.

April och valborg har alltid varit dystra tider för mig. Ljuset kommer så snabbt att jag inte hinner med. Jag antar att det har med årstidsbunden depression att göra, jag brukade alltid känna mig ensam och deppig på våren. Det blev lite bättre efter mina år i terapi då jag började förstå mig på min inneboende sorg. Dipparna höst och vår blev mindre djupa.

För sju år sen blev april en positiv tid, jag träffade A mitt i månaden. Från den våren, påsken och valborgen ändrades mitt liv. Jag var inte längre ensam i världen, och Peter LeMarcs sånger var vårt sound track.

Öppna din hemlighet

Du får min värdighet

Du bär en älskad själ

Så kyss din sorg farväl

Allt har sin tid, åh, älskling, allt har sin stund

Och nu är tid för en leende mun

Jag tänder stjärnorna för bara din skull

Jag målar månen, se, den lyser i guld

Gör vad du vill men först sjung en sång för april

Säg vad du vill men först sjung en sång för april

Tre år senare skaffade vi en gemensam plats, ett eget hus på landet, och flyttade in lagom till valborg. Jag kunde möta våren i naturen, hos fåglarna, bland det spirande gräset och knopparna.

Nu är april över för i år, och det känns skönt. April har blivit en sorgsen tid igen. Men nu är det maj och jag säger som Laleh:

Vårens första dag

Och jag vill va’ med

Och jag vill va’ så med

Så att jag kan se

Att jag är en del av allt

Vårens stora dag

Och jag vill va’ med

Låt mig leva längre

Nu när jag kan se

Kom våren, kom skratten

Kom tårarna om natten

Låt mig vara, låt mig vara lite till

Jag är, jag är inte beredd att gå än

Låt mig finnas, låt mig finnas lite mer

Jag är, jag är inte beredd att dö än

Inte än

Publicerat i HSP - om högkänslighet, Känsloliv, Minnesbilder, Stakbron | Lämna en kommentar

Vilda tankar

Världens sötaste kattunge, så vacker i sin silverpäls! När jag kommer hem från jobbet möter hon mig i hallen, hoppar upp och lägger sig på axeln med nosen mot min hals. Vi gosar, jag smeker och klappar en stund. Jag ger henne mat och leker med henne – fjädrar på en pinne är bästa leksaken.

Sedan behöver jag varva ner efter jobbet, titta på nyheterna, bara vara i mina tankar. Vilda varvar upp – hon springer, klättrar och kastar sig där hon helst inte ska vara, på tv:n, i gardinerna och bland växterna. Jag stoppar, säger ifrån, lyfter ner henne på golvet, om och om igen… Inget hjälper. Jag har inte sett ett helt program på tv sedan hon kom. Först när jag lägger mig framåt tio blir hon lugn. Fram till fyra-femtiden på morgonen.

Första veckan var hon försiktig, nyfiken men rädd. Tydde sig mycket till mig. Sedan började hon bli trygg och vågade leka mer. Hon var fortfarande liten. Nu har hon vuxit till sig, blivit dubbelt så stor och klarar att hoppa upp överallt. Når till fler saker att riva ner. Jag vet inte hur jag ska anpassa mitt hem mer.

Backlash

Jag har börjat känna av stressymptom igen, längtar efter avskildhet och sammanhängande egentid. Jag trodde att en katt skulle vara bra för mig, som sällskap, någon att ta hand om och gosa med. Det är hon, men dessutom tar hon energi från mig, gör mig utmattad. Och jag vill inte bli sjuk igen. Jag kan ju inte hålla andras känslor ifrån mig, vare sig det är människor eller djur så är mina känselspröt ute hela tiden för att känna av hur de mår, och det tar på mina krafter. Det känns hopplöst att jag inte är starkare, att jag kan få bakslag efter så lång tid. Det är nu tre år sen jag blev sjuk, och jag har kommit tillbaka bra, tycker jag. Men jag blir kanske aldrig helt som förr igen.

Skuldkänslor

Jag behöver inte någon som tar så mycket energi, som tar så mycket plats och uppmärksamhet, helt egensinnigt. Jag får inget utrymme kvar till mig själv.

Men det var ju jag, bara jag, som tog beslutet att skaffa katt. Jag borde väl ha förstått att hon skulle kräva min uppmärksamhet, kan man tycka. Jag känner mig så dum och svag som inte klarar det utan att må dåligt. Jag har försökt intala mig att det kommer att bli bättre, jag vänjer mig, hon vänjer sig. Vi anpassar oss till varandra. Men när jag inte orkar gå till jobbet, när nattsömnen blir lidande flera nätter i rad, när jag bara vill gråta av trötthet, då måste jag kanske erkänna att jag inte klarar det, att jag har misslyckats som kattmamma.

Publicerat i Frisk/sjuk, HSP - om högkänslighet, Kattliv, Känsloliv | 8 kommentarer

Påsk=kultur

Jag har haft påsklov, för första gången på mycket länge. En hel vecka: fri, oplanerad och ledig. Med en ny kattunge hemma (Vilda, nu 16 veckor) har det blivit mycket lek, kel och klös. Hon sover också mycket, mest hela dagen faktiskt, tills jag vill gå och lägga mig. Då får hon energi som värsta treåringen med mycket trots i kroppen, rusar runt och gör allt som hon vet att jag inte gillar (hänger i gardiner, klöser på fel ställen etc).

Tack vare hennes stora sömnbehov har jag iallafall hunnit med att läsa böcker, spela många matcher Word feud med en f.d. kollega, gå på bio, konsert och museum också. Så detta lov blev ett riktigt kultur-lov för mig. Tre romaner har jag läst, tre stycken som funnits på min ”Att läsa”-lista sedan länge. Av en lustig slump hänger de ihop tematiskt. Det kanske ligger i tiden. De handlar alla om intellektuella medelklasskvinnor i den begynnande medelåldern (35-45), och om ensamhet och barnlöshet. Två av böckerna är skrivna av svenska författare och utspelar sig i Stockholms innerstad, den tredje är skriven av en nigeriansk författare.

I Therese Bohmans Aftonland från 2016 hittade jag många beröringspunkter, jag kunde känna igen mig mycket. Hon beskriver (gestaltar!) ensamheten i storstaden jättebra, som i det här citatet:

Det är inte bara navelskådande, ett par år före #metoo gör hon i slutet av boken upp med kulturmannen (-männen) och det känns skönt.

I Lotta Olssons De dödas verkliga antal, också från 2016, får jag fundera, tänka efter, lite mer. Jag gillar böcker som utmanar mig. Lotta Olssons debut, 1994, var en liten bok, en sonettsamling om Demeter och Persephone från den grekiska mytologin. En gammal myt med ett modernt ämne: ätstörningar. Jag älskade den boken. Hennes senaste roman handlar om ensamhet i den moderna storstaden.Väljer vi att vara ensamma, väljer vi partner, barn och hur vi vill leva våra liv? Inte lika positiv som Therese Bohmans roman. Jag kände igen mig i nuet, tex i detta citat om att skaffa katt:

Den tredje romanen jag har hunnit med detta påsklov är Stanna hos mig av den nigerianska författaren Ayobámi Adébáyò. Den är hennes debutroman och har fått mycket uppmärksamhet. Den påminner lite om vissa böcker av Chimamanda Ngozi Adichies (tex. En halv gul sol). Jag gillade romanen mycket. Den handlar precis som de två böcker jag nämnt tidigare om en medelklasskvinna utan barn. Men i motsats till Stockholms innerstad där barnlöshet kan vara ok så står hon i Nigeria mellan gamla traditioner, modern jämställdhet och sina egna önskningar. Det är ännu mer komplicerat än hos oss i Stockholm, känner jag.

Alla tre böcker rekommenderas!

Publicerat i Böcker och film och annan kultur, Kattliv, Politik och samhälle | Lämna en kommentar

Vilda

Vem kunde tro att katter var så komplicerade varelser? Mat, kel, lek – ska inte det räcka?

Efter två veckor hos mig är Vilda varannan dag väldigt kelig och närhetstörstande, och varannan dag hyperaktiv, speedad, med stirrande ögon och omöjlig att lugna ner. Hon klättrar på väggar (tavlor), hänger i gardiner och river min hud när hon kastar sig på mig för att klättra upp på axlarna. Och, ja, hon har klätter-/klösträd och många olika leksaker.

I morse väckte hon mig klockan fem, som vanligt. Jag försökte ignorera henne för att få sova vidare, det har fungerat förut, men hon fortsatte leka med mina fötter genom täcket. Jag gick upp och gav henne mat, tänkte att hon blir lugn sedan. Hon fortsatte med sina vilda lekar, vägrade låta mig smeka henne lugn, så till slut stängde jag ut henne från sovrummet och fick en stunds vila.

Nu äntligen har hon somnat i mitt knä vid frukostbordet. Klockan är sju och jag ska åka till jobbet om en dryg timme. Ikväll somnar jag i soffan före tio. Min dygnsrytm är helt förändrad, kanske den rättar till sig när vi ändrar till sommartid nästa helg?!

Publicerat i Kattliv, Uncategorized | 6 kommentarer

Drick värmen ur min hand

Drick värmen ur min hand – en bok av Bengt Ohlsson. Jag hittade den av en slump på rean när jag gick in i bokhandeln för att se vad som fanns. Jag har egentligen alldeles för fullt i mina hyllor och en för stor hög olästa böcker för att köpa fler, men jag älskar att leta bland rea-högarna. Något fynd brukar jag alltid göra, och i år kunde jag inte låta bli denna bok.

Jag gillar Bengt Ohlsson, han skrev en bok som heter Hennes mjukaste röst som jag läste och älskade. Jag kunde inte fatta att det var en man som skrivit så fullt av känslor med en kvinna som huvudperson. Sedan har jag förstått att även män kan vara högkänsliga, det är något en föds med, inte något inlärt. Det som lärs in under uppväxten är hur känsligheten accepteras och hanteras, och hur en ser på känsliga pojkar till exempel.

Denna roman handlar om en man som av en tillfällighet får en hund. Hunden får mannen att öppna upp mer för sina känslor. Han vågar vara mjuk och ömsint, något som har varit svårt med kvinnor eftersom (hans egen) förväntan på sex alltid funnits där. Boken har ett öppet slut, ska mannen förändra sitt liv efter sina nya insikter, eller inte?

Jag gillade historien och eftersom jag läste den under min första vecka med Vilda, min kattunge som varit hos mig i tio dagar nu, har jag samtidigt upplevt lite av samma sak. Jag har fått en varm och mjuk varelse att ta hand om. En tyst och trofast följeslagare som gärna värmer mig med sin kropp, sovandes på min mage framför tv:n eller på mina axlar vid frukostbordet där jag sitter med datorn. Jag har sovit lugnare än på länge och min stressnivå har sjunkit – det känner jag i mina höfter (som alltid värker när jag är spänd).

Det är något med djur som får en att släppa på spänningar, oro och ängslan har ingen plats i mötet med dem. En kan bara få vara sig själv.

Publicerat i Böcker och film och annan kultur, HSP - om högkänslighet, Kattliv, Känsloliv | 7 kommentarer

Läkande kraft

Var hos en öron/näsa/hals-specialist häromdagen eftersom jag lider av yrsel lite då och då. Ganska ofta på sista tiden faktiskt, plus en del andra symptom, som illamående och tinnitus. Hon kom fram till att jag eventuellt har Menières sjukdom som jag misstänkte efter att ha läst på och pratat med en vän som har Menières. Det går tyvärr inte att ställa en säker diagnos, utan läkarna utgår från symptomen efter att ha uteslutit annat. ”Du kan ju prova en medicin i tre månader och se om den hjälper”, tyckte läkaren. Jag frågade efter biverkningar, nej, inget särskilt, svarade doktorn.

Jag tog den första tabletten på morgonen efter, och fick en fruktansvärd huvudvärk, lite yrsel och illamående, och på kvällen somnade jag klockan åtta, utan att ha ätit eller ens känt hunger, och sov i 10 timmar. Jag läste på bipacksedeln att dessa var ”vanliga” biverkningar, ringde upp mottagningen och sa att jag inte kunde äta medicinen. ”OK, du kan prova att ta en åksjuketablett när du har yrsel”… Så blev det med den läkarkontakten.

Det finns så många sjukdomar, tillstånd och besvär som läkarna inte kan hjälpa en med, speciellt inte om de endast är inriktade på en sak, specialistläkarna, och inte vill se till hela människan. Jag måste hjälpa mig själv, som vanligt. Mitt första, allvarliga, yrselanfall kom våren när jag blev utmattad. Och det jag kan läsa om Menières sjukdom stämmer: den orsakas ofta av stress, mest känslomässig stress, precis som migrän ofta gör. Om man tidigare har lidit av migrän kan det övergå i yrselanfall senare. Jag har haft migrän tidigare och jag är väldigt känslig för känslomässig stress. Mycket att göra klarar jag, det är bara att ta en sak i taget, så brukar det lösa sig. Men att känna mig osedd, inte lyssnad på, eller kritiserad, det är mycket värre.

Som högkänslig (HSP) är jag kanske extra känslig mot denna sorts stress. Det är svårt att låta negativa kommentarer rinna av en, istället fastnar de lätt och får en att grubbla. Allt som händer processas i tankarna många gånger om och det kräver extremt mycket energi. Pauser och tid för återhämtning är jätteviktigt. Det finns saker som motverkar, som lugnar en, och det har jag tyvärr inte mycket av för tillfället: beröring, känna mjuk och varm hud mot min hud. Det läker (nästan) allt!

Jag tror att det är därför jag har tingat en kattunge som jag ska hämta om två veckor. Jag behöver någon att slösa min kärlek på, någon att pyssla om som känns mjuk och varm, någon som är sällskap i ensamheten. Jag hade en liten hund förut, han fyllde en del av mitt behov av sällskap. Samtidigt krävde han promenader tre gånger per dag, minst, och det är svårt att uppfylla ensam. Så denna gång blir det en katt, en som är snäll mot allergiker, jag har testat. Just nu är mina tankar uppfyllda av planering inför hennes flytt till mig, vad ska jag skaffa för kattlåda, vilken sand är bäst, vad ska hon äta? Roliga tankar – inte jobbiga! Idag kom paketet med hennes klösträd. Jag hoppas att det räddar en del möbler.

Publicerat i Frisk/sjuk, HSP - om högkänslighet, Kattliv, Känsloliv | 3 kommentarer

Rakt svar

”Tyvärr är det så att din särbo är sexuellt otrogen. De återkommande lögnerna, attackerna, och smusslandet framstår för mig som en serie av beteenden som är svår att förstå på ett annat sätt.”

Tänk ifall jag hade fått höra något så rakt, sant och viktigt när jag var fast i ett dåligt förhållande i många år. Kanske hade jag inte hört, eller velat höra, men jag minns inte att någon ens försökte säga det till mig. Jag har beskrivit min historia bland annat i En kärlekshistoria, eller inte…

Det raka svaret är från DN:s Insidan där läsare kan skriva in frågor till en psykolog, här kan ni läsa hela brevet: Insidan. Jag läste insändarbrevet och tänkte att denna kvinna är utsatt för en bedragare, en lögnare och eventuell sexmissbrukare. Jag undrade hur psykologen skulle svara på brevet.

Svaret började med en rak sanning: ”…din särbo är sexuellt otrogen”, jag skrattade till och kände hur skönt med någon som vågar säga det uppenbara. Det behövs ofta.

(Kärlekslås vid Medelhavet)

Publicerat i HSP - om högkänslighet, Känsloliv | 4 kommentarer

Två års kamp

Äntligen kan jag andas ut. ”Mina” två ensamkommande ungdomar har fått tillfälliga uppehållstillstånd. Det har varit en kamp, två kamper. När jag blev god man (kvinna) hösten 2015 trodde jag att det skulle gå lätt, de var ju barn. Sedan skärptes reglerna i olika omgångar, lagändringar gjordes för att stoppa fler från att komma in i landet och för att skicka tillbaka de som sökt asyl. Migrationsverket tolkade direktiven från regeringen som att hellre fälla än fria. De som inte kunde bevisa sin ålder (i praktiken omöjligt då MV inte accepterar id-handlingar från hemlandet) ansågs vara över 18 år, alltså vuxna och möjliga att utvisa till krig, rättslöshet och våld i hemländerna.

Äntligen berättar anställda inifrån Migrationsverket hur det är: se Artikel i DN. De beskriver det som jag och många med mig vetat länge: att asylprövningarna inte är rättssäkra. Jag skrev ett brev till en enhetschef på MIgrationsverket efter den andra intervjun med min ena kille, se tidigare inlägg: Brev till MIgrationsverket. Hon svarade mig och vi hade en bra diskussion i en mailväxling. Jag tror faktiskt att det påverkade fallet lite. Killen fick ett par månader senare tillfälligt uppehållstillstånd. De undvek att ge honom permanent uppehållstillstånd genom att skriva upp honom till 18 år, samma dag som de tog beslutet, så fruktansvärt cyniskt! Han blev sex (6) veckor äldre. Det finns ingen annan förklaring till ett sådant beslut än att de inte vill ge permanenta uppehållstillstånd, vilket de måste göra när det gäller barn. Sedan fick jag hjälpa honom att kämpa hos socialtjänsten för ett vettigt boende, för att kunna fortsätta sin skolgång. Men nu är han lugn.

Min andra kille fick avslag (med uppskjuten verkställighet till 18-årsdagen) efter 20 månader i landet och vi överklagade med hjälp av hans offentliga biträde. Vi hittade mer aktuell landinformation om Somalia än den Migrationsverket hänvisat till i beslutet, så vi trodde att de skulle bli tvungna att omvärdera möjligheten att skicka tillbaka någon dit. Men Migrationsdomstolen gick på verkets linje, och han fick avslag igen. De kommenterade inte ens den nya informationen i beslutet så vi hoppades på att Migrationsöverdomstolen skulle ta upp fallet, men vi fick nej. Under denna period, sammanlagt sex månader, infördes en ny lag: möjlighet att få tillfälligt uppehållstillstånd för gymnasiestudier. Jag läste på och förstod att min kille passade in i kriterierna för att kunna få det. Jag skrev ansökan, det offentliga biträdet sa sig inte ha något med det att göra, jag fick ordna allt själv. Jag satt i långa telefonköer, ringde runt för att få tag på rätt enhet att skicka ansökan till. Lagen var ny och tjänstemännen på MIgrationsverket verkade inte veta mer än jag. Enheten som tog emot ansökan fanns i Gävle, vi gjorde oss beredda att kanske behöva åka dit för en intervju, men de la ansökan på vänt. Först skulle alla överklaganden vara klara och avslagna, sedan skulle de behandla den, fick vi veta.

Samma dag som jag fick det sista avslaget via mail från advokaten, ringde jag till Gävle och bad de ta upp ansökan som jag skickat in fem månader tidigare. Jag mailade även en kopia på beslutet, för ibland gick det långsamt mellan de olika instanserna inom MV. Två veckor gick utan att vi hörde något. Jag ringde igen och frågade. Då försökte personen (gruppchef på enheten) få mig att tro att den ansökan ändå inte skulle göra någon skillnad för killen. Jag var säker på min sak och sa att det skulle den visst. Till slut skickade han den vidare, och bara en vecka senare fick vi beslutet att killen får tillfälligt uppehållstillstånd i fyra år för gymnasiestudier. Vilken glädje!

Ren lycka, om det inte var för att Migrationsverkets olika enheter inte har koll på vad de andra gör. Ett brev med kallelse till ett s.k. återvändarsamtal hade skickats till killen. Efter tre avslag skulle de göra en plan för utvisningen. Han blev ännu oroligare och trodde att nu skulle de skicka honom till Somalia, ett land där Alshabab mördat hans far, och drivit hans mor och syskon på flykt så att de inte haft någon kontakt sedan han lämnade landet 2015. Han blev så rädd att han flydde igen. Tillsammans med en kompis åkte de till Tyskland. När jag försökte få tag på honom för att berätta om det positiva beskedet var det stört omöjligt. Jag och hans familjehemspappa (som han fått fortsätta bo hos även efter 18-årsdagen) började leta. Han fanns ingenstans, inte på mobilen eller internet heller.

Sex veckor av oro och letande har gått. Jag har mailat och ringt till Tyskland. Det visade sig att killen blivit fängslad och flyttats runt. Som tur var hade han en kusin i landet som kunde hjälpa honom ut, efter att jag skickat kopior på beslutet om uppehållstillstånd mm. Nu är han äntligen på väg hem igen. Dock med problem på vägen eftersom han inte har något pass eller id-handling. Danmark vägrar låta honom passera deras land, tex. Fast han kunde visa upp beslutet från Migrationsverket.

Snart får han förhoppningsvis andas ut, han också. Två år och fem månaders kamp är (tillfälligt) över. Jag kan inte tänka mig hur det kunde ha gått för dessa två pojkar om de inte haft någon som kämpat för dem. Sverige som rättsstat gäller tyvärr inte ensamkommande barn. Det behövs någon som inte ger sig, som kan tala för sig, som kan läsa på om lagar och förordningar och som vet vilka rättigheter alla människor faktiskt fortfarande har.

(Bilden visar en av morerna som invandrade i Spanien för 1000 år sedan. Folkförflyttningar har alltid förekommit.)

Publicerat i God man (kvinna), Politik och samhälle | 6 kommentarer