Nostalgimusik

Efter några dagar ensam på landet började jag sakna min musik. Jag ville lyssna på sådant jag tycker om, inte bara spridda låtar som de spelar på radio. När jag handlade i den stora mataffären såg jag ett ställ med cd-skivor, sådana som får en att riktigt passa in i de medelålders skara, vi som tyckte det var så häftigt med cd-spelare i bilen. (Jag var en bit över 20 när cd:n kom, så jag minns när det var high tech!) Jag har inte blivit Spotify-användare på riktigt än, betalar inget och får stå ut med reklamen, så på landet där jag inte har bredband får jag nöja mig med radion/cd-spelaren från 90-talet.

Jag stod länge och valde bland cd:na. ”Köp 2 för 99kr” var erbjudandet. Jag ville ha musik som jag visste att jag tycker om samtidigt som jag inte ville köpa samma som jag hade hemma. Många var typ ”Greatest Hits”, så jag skulle få de bästa låtarna från långa karriärer. Det passade mig bra. Jag valde ut två gamla artister, Bruce Springsteen och Björn Afzelius. Kvinnliga artister fanns knappt några bland samlingarna!

Dessa två album gav mig helt olika upplevelser. Bruce Springsteen lyssnade jag på när jag var tonåring, jag hade LP-skivorna Born to Run och The River och gillade dem mycket. Någon gång vid Born in the USA tappade jag intresset för honom, kanske för rockig för min smak då när jag lyssnade mer på soul och r&b. Men vilken nostalgikick det blev nu att höra dessa gamla låtar igen! De har en energi som jag älskar. Det går inte att sitta still. För något år sen såg jag en dokumentär på tv: ”Bruce Springsteen – In His Own Words” och då blev jag också påmind om hans musik, och förstod mycket mer om honom och om hans texter och hans drivkraft. Att han är en sådan känslig, mjuk person bakom den rockiga skinnjackan, hade jag inte förstått tidigare.

En annan dokumentär som jag såg för ett tag sedan var den om Björn Afzelius som gick på bio: ”Tusen bitar”. Det var en fantastisk film och jag fick reda på massor om artisten som var stor under hela min barndom. Dokumentären var verkligen gripande, jag fick en känsla av hur sorgligt hans liv måste varit på många sätt. Jag lyssnade aldrig aktivt på Björn Afzelius, ingen hemma hos mig gjorde det, men många låtar kände jag igen eftersom de spelades ofta på radio. Men nu när jag satte på cd:n så kunde jag inte lyssna klart. Det är verkligen inte min musiksmak och har aldrig varit. Jag som inte är musiker har svårt att sätta ord på vad det är jag gillar/inte gillar med musik, det bara väcks känslor inom mig. Först var den sorglig, sedan enformig. Sedan lät låtarna som dansbandsmusik, alla väldigt lika varann. Och jag har aldrig varit förtjust i dansband.

Så, en av två blev ett ganska lyckat köp ändå Lyssna! !

Annonser
Publicerat i Böcker och film och annan kultur, Känsloliv, Minnesbilder | 4 kommentarer

Sommarprat och romanläsning – kvinnoroller

Under en svettig promenad idag på förmiddagen lyssnade jag på Katarina Wennstams Sommarprogram. Många har rekommenderat det och de hade rätt. Det var fängslande, viktigt och angeläget. Hon pratar om de frågor hon brinner för och har arbetat med under flera decennier: mord och våld mot kvinnor, och ojämlikhet i behandlingen av brottsoffer beroende på kön. Det är skrämmande och viktigt att höra på.

Hon pratar också om något som jag kunde koppla till en roman jag nyss läst ut, nämligen förväntningar på kvinnor från samhället och omgivningen att vara på ett speciellt sätt, speciellt när de får barn. Katarina Wennstam berättar om sin farmor som blev ”tokig” och låg på mentalsjukhus en period i sitt liv. Berodde det på att hon tvingades vara ”bara” mamma och hemmafru när barnen kom? Hon hade haft en liten butik i Majorna, Göteborg, men stängde den när hon behövde ta hand om barn och hem medan mannen gjorde karriär. Katarina jämför med när hon själv fick barn, hur hennes hjärna inte slutade tänka på reportage och program hon ville göra bara för att hon ammade. Som tur är finns fler möjligheter nuförtiden, vi kan arbeta fast vi fött barn. Jag tror att det nu handlar mer om hur vi är som personer, själv behövde jag ägna mig bara åt barnet det första året, jag behövde landa i allt det nya, i känslorna. Men efter cirka ett och halvt år började jag också längta efter intellektuell stimulans och tog upp mina studier igen.

Boken jag kom att tänka på när jag lyssnade på Sommarprogrammet var ”Finna sig” av Agnes Lidbeck. Den handlar om en kvinna som gör allt för att uppfylla andras förväntningar på henne, eller allt det hon tror att samhället och omgivningen förväntar sig av henne. Först i relation till män, jag kan tyvärr känna igen mig i vissa beteenden hos huvudpersonen, jag hade också för mig, i ungdomen, att jag, liksom alla kvinnor, var satta på jorden för att behaga männen. Allt vi sökte var bekräftelse från dem, en blick, ett leende, som sa att de såg oss och ville ha oss. Lyckligtvis har jag med stigande ålder lyckats hitta andra meningar i livet. Ingenstans i boken verkar hon ha egna, autentiska känslor, utan allt handlar om hur hon verkar utifrån. Som fru, mamma och sist som vårdare av närstående. Hon tar verkligen på sig en roll, hon ser inga andra möjligheter än att finnas till för andra, speciellt för mannen.

Jag har svårt att tycka om romanen trots att den är skickligt skriven och så fängslande att jag måste läsa ut den. Jag undrar så varför författaren framställer denna kvinna som så omodern och förkrympt, känslomässigt. Jag kan förstå att kvinnor förr i tiden var tvungna att gå in i roller som de inte valt, tex Katarina Wennstams farmor, och min egen farmor, född 1895, som inte kunde slutföra sin utbildning till sjuksköterska eftersom hennes föräldrar var gamla och behövde vårdas i hemmet. Farmor tog igen det genom att uppmuntra sina två döttrar att skaffa sig en utbildning så att de kunde försörja sig själva och inte bli beroende av en man.

Men varför skriver Agnes Lidbeck, själv född på 1980-talet, om en kvinna i dagens Sverige, på detta sätt? Visst finns det förväntningar även idag på hur en kvinna ska vara, men inte lika tvingande, eller?

Publicerat i Böcker och film och annan kultur, Politik och samhälle | 9 kommentarer

Vid Backåkra

”Vad betyder PAX?” Medelålders par med pikétröja och välstrukna shorts pratar med annat par, även de klädda i ljusblå shorts och tenniskjol. ”Det betyder FRED”, säger jag. Tänker att de inte får gå från Dag Hammarskjölds meditationsplats utan att ha förstått vad den handlar om. I och för sig upprättades den efter hans plötsliga död, men idén tog konstnären från meditationsrummet i FN-kontoret i New York som Hammarskjöld ställde i ordning.

Så många likheter det finns mellan Dag Hammarskjöld och min pappa. De älskade båda två att vandra i fjällen, njuta av naturen. Dag var vice ordförande i Svenska turistföreningen, pappa var medlem i hela sitt liv. De läste poesi och gillade renhet i former och inredning. De var humanister och trodde på mänskliga möten. De ville resa och ansåg att världen tillhörde alla, de gjorde ingen skillnad på människor från olika kulturer. Båda hittade sin plats på Österlen på äldre dar. De bevarade, renoverade och planerade att tillbringa sina sista år på denna vackra plats. Här, där fälten möter havet som möter himlen, som möter fälten, här, där korna får beta och vandra fritt. Båda dog alldeles för tidigt, plötsligt och oväntat, innan de hunnit nå pensionsålder. Båda hade mycket kvar att göra, Dag för världsfreden, pappa för sig själv.

Bilden av Dag skymtar genom dörrparet när jag ska kliva in i utställningen. Jag får en känsla av att han hälsar välkommen. ”Välkommen till mig, till min plats i världen!” När guiden visar oss in i de mer privata utrymmena, möblerade med Dags egna möbler och saker, känner jag igen många böcker i hyllorna. Svenska turistföreningens årsböcker fanns även i pappas bokhyllor. Rummen är iordningsställda för att kunna rymma möten, små konferenser. Förhoppningsvis i Hammarskjölds anda. I våras var FN’s säkerhetsråd här och möttes för första gången utanför New York. På väg ut från den södra längan hör jag rösten från meditationsplatsen: ”Vilken vacker matta!”. Guiden svarar henne: ”Ja, den har jag skaffat. Den fanns inte med från Hammarskjölds saker som kom från hans rum i New York”.

Publicerat i Böcker och film och annan kultur, Känsloliv, Minnesbilder, Politik och samhälle, Resor | Märkt | 4 kommentarer

Min Biblioterapeutiska livslinje

Här är en serie bilder av böcker, och en del andra uttrycksformer, som har berört mig starkt genom livet. Jag gjorde denna linje för en presentation på en kurs i sommar. Kanske kommer jag att komplettera bilderna med text så småningom.

Publicerat i Böcker och film och annan kultur, Känsloliv, Minnesbilder, Skrivande | Lämna en kommentar

Mark och Mona – Sommar i P1

I förrgår var läkaren, forskaren, entreprenören Mouna Esmaeilzadeh sommarpratare i P1. En person med otroligt stark drivkraft som vill göra gott, vill göra världen lite bättre för barnens, kanske främst flickornas, skull. Hennes budskap var att framtiden är ljusare än vad vi tror. Allt blir bättre, trots negativa tongångar. Och hon ville berätta att vetenskap är coolt och sexigt!

Intressant och spännande program. Men jag fastnade inte eftersom det inte talade till mina känslor.

Det gjorde däremot dagens program med Mark Levengood.

Jag älskar att lyssna till Mark, han är så full av värme, medmänsklighet och godvillighet gentemot allt och alla. Han berättar om sin lågmälda, artiga finska familj som inte vill lämna tråkiga besked, men som gav Mark en trygg uppväxt. Hans upplevelser i scouterna som blev starten på ett starkt identitetsskapande vilket gjorde att han kände sig utvald som homosexuell, det kändes aldrig som ett problem.

Solsken och skugga i livet – båda delarna finns såklart.

Han berättar om misshandel i Mora, som slog omkull allt, vad som är rätt/fel. Hans inre ordning slogs omkull. Skammen var värst. Han insåg dock att han måste gå rakt genom smärtan och sorgen, annars blir den livslång. Det var jätteviktigt att få höra att det inte var hans fel, i rätten.

Det finns inget gott i att vara offer, ta makten över ditt eget liv! Ingen kommer göra det åt dig. Bättre att bli arg än kränkt.

Publicerat i Böcker och film och annan kultur, Känsloliv, Politik och samhälle | 2 kommentarer

Sommarprat #3

”A Dios Le Pido” med Juanes.

Dagens sommarvärd Kaj Linna spelade bland annat denna låt. Han lärde sig spanska i fängelset för att ha något vettigt att göra och samtidigt förbereda sig för friheten. Det var när han hade fått en idé om hur hans fall kunde tas upp igen och trodde att det inte var lång tid kvar. Spansklektionerna ledde till kärlek och numera bor han på en av Kanarieöarna: El Hierro.

Vilken kämpe, så envis och övertygad om att han skulle få rätt och komma ut. Men det tog 13 år. Tretton år då han hela tiden höll fast vid sin integritet, ville inte be om tidsbestämt straff, för det skulle ju vara ett sätt att erkänna brottet. Han behöll sina värderingar trots den ofta usla behandlingen han fick av kriminalvården.

Jag kan känna igen mig i hans kamp, samma beslutsamhet när man vet att man har rätt, samma envishet för att hitta de små hålen i lagar och bestämmelser, hade jag när jag som god man kämpade för de ensamkommande pojkarna. Här kan du läsa en sammanfattning: Två års kamp

Att han inte blev tokig är svårt att fatta, vilken rättsskandal, så sjukt att det nästan är svårt att tro på. Han berättar om ”sannolikheter”, ”trovärdighet”, ”orubblighetsprincipen” som han kallar ”tjurighetsprincipen”, om hur Sverige behöver ett oberoende resningsinstitut, och om hur viktig media kan vara. Lyssna på hans program!

Sommar i P1

Publicerat i Böcker och film och annan kultur, God man (kvinna), Politik och samhälle | Lämna en kommentar

Sommarbevakning

För några år sedan började jag lyssna på P1:s sommarpratare. Jag är vanligtvis ingen radiolyssnare men när jag promenerade för att må bra i rygg och sinne passade det bra att ha en röst i öronen. Jag blev förtjust i detta program där mer eller mindre kända människor berättade öppet om sig själva. Jag gillar ju att komma människor nära och få chans att känna med dem. Det hände att jag gick och skrattade högt eller grät tyst när berättelserna var starka och känslosamma.

Igår startade P1 Sommar 2018 samtidigt som min ledighet, och eftersom jag satt på bussen från Örebro passade det bra att plugga in hörsnäckorna. Idag satte jag på radion i köket medan jag bakade och hörde program nr 2. Jag skrev korta reflektioner om programmen på Facebook, som recension eller tips till andra. Det som är så bra nuförtiden är att man kan lyssna på programmen när man vill och har tid, på P1 Sommar.

Såhär skrev jag om Claes Månssons program:

En ofrivillig skådis, troligen högkänslig, med många manliga musikidoler. Sammantaget ett mycket njutbart första ”Sommar”!

Och såhär skrev jag om dagens värd: Bianca Ingrosso:

Öppenhjärtigt om det som kan vara så svårt i livet: att inte bli sedd och bekräftad som barn, att hantera starka känslor och ångest. Insikt: vikten av att stanna upp, vara i nuet och ta hand om sig själv. Årets andra ”Sommar” hade också musik mestadels av män.

Om ni vill få tips om årets sommarprat, följ mig gärna här i bloggen! Jag kommer inte att kommentera alla programmen, men många blir det säkert.

Publicerat i Böcker och film och annan kultur, Känsloliv, Skrivande | Märkt | 6 kommentarer

Återkomsten

Mitt första läsår på Uppsala folkhögskola går mot sitt slut. I fredags hade vi avslutning i Wiks slott för deltagarna. Vi lärare ska jobba några veckor till. För mig har detta läsår varit fantastiskt. Efter ett par år av turbulens i livet med utmattning, sjukskrivning, uppsägning, arbetslöshet, distansstudier, sjukdom och samboskap som inte fungerade, var detta nya jobb som lärare på folkhögskola min återkomst till arbetslivet.

Det kunde inte ha gått bättre. Jag anställdes av en chef som visade stort förtroende för min tidigare yrkeserfarenhet och förståelse för min nuvarande situation som nyss utbränd. Jag fick en mjukstart med deltid i en omfattning som jag själv bestämde. Jag skulle undervisa i svenska som andraspråk på grund-nivå, något som jag kände mig mycket trygg med. Jag kunde inte haft större tur med mina kursdeltagare, underbara människor som visade omtanke om varandra och om mig. De var positiva och stöttade varandra och vi har haft trevligt tillsammans detta läsår. Det känns ungefär som det gjorde för femton år sedan, när jag gick från att vara högstadielärare med huvudvärk varje dag till en tjänst som lärare för utländska läkare – då hade jag också jätteroligt, och fick vänner för livet.

Även om min chef inte är jätteinsatt i hur utbrända/utmattade personer reagerar och vad de behöver för att kunna komma tillbaka, så är han lyhörd och hjälpsam. Han tvekar inte att låta mig stanna hemma när jag signalerar att jag behöver vila. Och jag har lärt mig så mycket om mig själv och om vad jag (och andra f.d. utmattade) klarar av.

De två viktigaste faktorerna för att inte stressa upp sig för mycket, tror jag, är: förutsägbarhet och tid. Att tänka på dessa saker gynnar inte bara oss som har varit utmattade utan även de som kanske är på väg dit. De som känner sig stressade ofta, de som tänker på jobbet hemma lite för ofta, de som sover dåligt, alltså de som har begynnande symptom på utmattning. Förutsägbarhet och tydlighet betyder att jag vet vad som förväntas av mig, jag vet vilka mina arbetsuppgifter är och vad jag ansvarar för. Med tid menar jag att jag ska veta allt detta i god tid, inte samma morgon som det ska göras, eftersom jag behöver förbereda mig mentalt. Tid är viktigt också för att hinna reflektera över vad jag har gjort/vad som hänt, och för att bara återhämta mig, vilket är avgörande för att jag inte ska bli superstressad igen.

Det roligaste är att jag märker hur jag har utvecklats detta läsår. Mitt mående, min tålighet, min stresströskel – allt har blivit bättre. Lite i taget har jag fått mer lust och ork att engagera mig i mer än bara min egen undervisning. Jag är så tacksam för att jag kom till en sådan arbetsplats som lät mig komma tillbaka i min egen takt, vilket jag tror är superviktigt för att en före detta sjukskriven, utmattad, halvgammal person ska vilja jobba igen.

Publicerat i Frisk/sjuk, HSP - om högkänslighet, Jobb, Känsloliv | 2 kommentarer

Sakna ord för känslor

Jag har tidigare skrivit om min uppväxt och hur jag inte fick lära mig att tala om mina känslor eller hantera konflikter, se tex. Arga barn, och  Inlägg om HSP. Jag fick lov att lära mig det i vuxen ålder, i terapi, när livet blev för svårt att hantera för mig. Jag är dessutom högkänslig och känslostyrd så jag var helt enkelt tvungen att lära känna mig själv och min känslovärld för att kunna fungera väl. När jag var barn blev jag inte speglad, ingen hjälpte mig att förstå vad det var jag kände när jag var ledsen eller arg  genom att prata med mig om det. Sålunda fick jag inget språk för känslorna. Jag fick ta hjälp för att lära mig det senare i livet, men det finns de som har svårare och kanske aldrig lyckas lära sig det, som har mycket längre till sina känslor. Denna oförmåga att läsa av sig själv och kunna sätta ord på det man upplever kallas Alexitymi. Den är mycket vanlig hos personer med Asperger och Autism, men även andra kan ha den i olika grad. Så här kan man läsa i Wikipedia:

”Till alexitymi hör dels en svårighet att identifiera känslor, till exempel att avläsa andras ansiktsuttryck eller förstå sin inre spänning inför vissa stimuli (förstå varför man är arg, eller förstå att man är det). Dels finns en nedsatt förmåga att koppla känslor till symboliska representationer (till exempel ord), att koppla ord som ”glädje”, ”ilska” eller ”begär” till motsvarande känsla. Dels antas personer med alexitymi ha ett tankeliv som är externt orienterat istället för att tankelivet upptas av fantasier (pensée opératoire), de är som regel fantasilösa.”

Som barn var jag en lipsill. Jag lärde mig att det enda sättet för att mina närmaste skulle förstå att de sårat mig eller att jag var ledsen av någon anledning var att gråta. När de såg mina tårar hejdade de sig. Utan tårarna kändes det som ingen brydde sig. Jag kan förstå nu att de helt enkelt kanske inte kunde se eller tolka att jag var ledsen. Jag var tvungen att bli övertydlig, stora tårar, skrik och smäll i dörrar. Jag fick ju ingen förståelse för eller bekräftelse av mina känslor annars.

Vill du läsa mer om Alexitymi finns här en Artikel i Modern psykologi. Citatet av Frida Kahlo betyder ungefär: Om du vill ha mig i ditt liv får du placera mig där. Jag ska inte behöva slåss för en plats. 

Publicerat i Frisk/sjuk, HSP - om högkänslighet, Känsloliv | 2 kommentarer

Miljöombyte

Jag njöt på landet. Jag njöt av att vara utomhus hela tiden, se himlen, molnen och höra fåglarna sjunga. Det är något jag behöver, andas lantluft och slippa trafiken en stund.

Så kom jag hem, till min lilla tvåa med balkong. Jag njuter av vattentoaletten som fungerar, alltid. Jag njuter av att kunna sätta ner disken i en maskin. Solen värmer upp balkongen så att jag kan njuta där också.

Jag tror att det jag behöver är omväxling. Eller jag VET att jag behöver omväxling. Jag njuter mycket lättare av något när jag varit från det en stund. Jag känner mig instängd och kvävd om jag stannar för länge på en plats. Men det krävs inte mycket, en bilfärd på en dryg timme och ett par dagar i annan miljö, för att jag ska återhämta mig, få nya krafter, ny livslust och uppskatta mitt hem igen.

Publicerat i HSP - om högkänslighet, Känsloliv, Stakbron | 6 kommentarer