Klimakteriet på film: Aurore (50 vårar)

Jag var på bio häromdagen. Jag ville se Agnès Jaouis film: ”50 vårar”. Hennes filmer har blivit favoriter förut (tex ”I andras ögon”). Fransk feel-good kan man kalla den här senaste. Den handlar om Aurore som är 50 år och mitt i klimakteriet. En varm komedi med en del allvar.

Förra året skrev jag ett inlägg som blev mitt mest lästa under det året: Klimakteriet. Det var tydligt att fler än jag ville läsa om och diskutera det som halva befolkningen går genom. Sedan har jag läst en hel bok (Inlägg om bok) med texter av olika kvinnor som diskuterar klimakteriet, om positiva erfarenheter och om besvär som vallningar tex. Stavningsprogrammet har dock inte hängt med: ordet ’vallningar’ finns inte ens med i Words ordlista, programmet försöker ändra det till svallningar eller valfångarna medan jag skriver.

Mitt eget klimakterium har rullat, eller det tar ibland några hoppsa-steg åt olika håll. 2017 började bra, ingen mens de första sju månaderna och mindre vallningar. Jag fick hopp om att det snart skulle vara över helt. Men så kom hösten, jag hade landat i nytt boende, nytt jobb och mådde bra med mig själv, då fick jag mens! Efter ungefär åtta månader var den tillbaka. Vallningarna satte också igång igen. Med mig in på lektionerna måste jag ha vattenflaskan, att dricka svalt vatten är det absolut snabbaste sättet att svalka sig när svetten börjar sippra fram och imma igen glasögonen.

Jag är känsligare, gråter oftare än vanligt, men trodde att det berodde på att jag är i återhämtningsfasen efter en utmattningssjukdom. Men det kan också bero på klimakteriet. Jag föll i gråt när jag tittade på Paul Hansens starka fotografier från krig och flyktingkriser runtom i världen. Jag gråter när jag hör min favoritmusik var jag än befinner mig. Ögonen svämmade över av välmående när jag promenerade längs ån en solig dag, det var så vackert! Åtminstone lite måste jag gråta varje gång jag ser en känslosam teater eller film.

När Aurore (som förresten betyder det passande gryning) dansar för sig själv till Nina Simones ”Ain’t got no” gråter jag igen. Livet är inte slut, inte heller möjligheterna till känslor och njutning. Skönt att få det bekräftat (om någon skulle tvivlat).

Annonser
Publicerat i Böcker och film och annan kultur, Frisk/sjuk, Känsloliv, Politik och samhälle, Skrivande | 4 kommentarer

Feedback som medicin

Jag vaknade som vanligt vid sju i morse, en lördagmorgon, och hörde lite regn mot fönstret. Jag kurade in mig i det varma täcket och lyckades somna om. Vaknade lite senare med en god känsla i kroppen, tittade på klockan, redan tio. Den goda känslan spred sig till medvetandet. Detta var första morgonen på flera veckor som höfterna inte smärtade, och en fras jag hört på tv i veckan, jag tror att den hörde ihop med något program om utbrändhet, for genom huvudet: ”feedback är den bästa medicinen”.

Efter några jobbiga grå veckor har jag haft tre dagar som gett mig välmående, gett tillbaka lite energi och lust igen. Onsdagkvällen var jag på ett jobb, mitt timjobb, och behövde bara vara. Bemöta människor, visa intresse och vänlighet. MIn medarbetare (och uppdragsgivare) slutade kvällen med att säga ”tack, du är så lätt att samarbeta med, behövs inget snack, det är bara att göra”. Jag känner likadant med henne, vi har samarbetat bra sedan i mars och detta jobb har varit en viktig del i min rehabilitering efter utmattningen.

I torsdags var jag tillbaka på mitt ”ordinarie” jobb, efter höstlov och ett par sjukdagar. Mina kursdeltagare, som inte kan mycket svenska, sa att de hade saknat mig. Åh, det värmer mitt hjärta, och jag märkte att jag hade saknat dem också. De är en liten grupp kvinnor i olika åldrar, med olika bakgrunder och erfarenheter, som visar en vilja att lära, visar respekt för varandras olikheter och uppmuntrar varandra. Jag trivs så bra med dem alla. På kvällen kom Malin och höll en föreläsning för oss på skolan. Sedan jag träffade Malin första gången, via goda vänner för ungefär fyra år sedan, är jag så glad att ha lärt känna henne. Hon är en så inspirerande människa och jag känner mig så befryndad med henne.

Igår, fredag, var jag på skolan fast det egentligen inte var arbetsdag för mig, men mina deltagare, kvinnorna i gruppen, skulle göra sina presentationen som de jobbat med under flera veckor. Jag och en annan lärare lyssnade och jag blev full av beundran. För att de vågade. Sedan fikade vi tillsammans och jag tror att de kände sig nöjda. Jag tog cykeln ner på stan och åt lunch med Malin (innan hon skulle ta tåget tillbaka till Göteborg) och två andra vänner. Jag är så tacksam för dessa, ganska nya, vänner. Tänk att man kan få nya vänner mitt i livet, det är fantastiskt! Dagen slutade med att jag fick hjälp med stopp i duschavloppet av min vicevärd, han rensade bort gammalt hår som jag borde ha kunnat göra själv. En till trevlig, glad och vänlig människa.

I morse när jag vaknat med den goda känslan i kroppen och som vanligt kollade vad som hänt på FB, fick jag läsa ett långt inlägg av Malin som sa ungefär samma sak som jag kände: ”Om jag bara får vara mig själv, då är jag nöjd”. Inlägget innehöll en massa mer men detta citat av Anne Frank, som även kunde ha sagts av Laleh, var precis vad jag kände då. Att jag vaknat med samma känsla som Malin gått och lagt sig med, det var också lite roligt.

Feedback från arbetskamrater, kursdeltagare, vänner… Det gör mig sakta frisk från utmattningen.

Publicerat i Frisk/sjuk, Känsloliv | 4 kommentarer

Existentiellt grubbleri

De första åren med A. kunde det slå oss: jag tyckte att han var mer ateist än han trodde, och han tyckte att jag var mer troende än jag trodde. Likheterna mellan oss var stora, fast vi sa oss ha olika inställningar till gud och till tro på något religiöst.   
Jag lyssnar på Existenspodden, ofta med gäster från kyrkans värld, men de pratar inte om gud, utan om oss människor, om vad som sker inombords. Jag lyssnade på ett samtal live: ”Har gud humor?” mellan prästen och satirtecknaren Kent Wisti och Martina Montelius. Det slog mig då hur allt de talade om handlade även om mig, jag funderar på samma saker: vad som gör oss till de vi är, varför vi beter oss på olika sätt, vår inställning till omvärlden och våra medmänniskor. Vad har det med religion att göra? Jag har aldrig tyckt att det har med någon gud att göra, utan kallat det psykologi.
Ju mer jag lär känna personer som är troende, inte dogmatiska utan på ett stilla sätt, inom sig själva, och jag trivs med dem, känner samhörighet, desto mer upptäcker jag likheter mellan oss och vårt sätt att se på världen och människorna.

De senaste åren har jag fått nya vänner och arbetskamrater som jag tycker mycket om. Bra, vänliga människor som accepterar mig som jag är, flera av dem är troende. Hur kan vi vara och tänka så lika men ändå säga oss vara så olika i förhållande till religion? Handlar deras tro om något större, något utanför människan, en högre makt (jag vet ju att det inte handlar om någon vitskäggig gubbe uppe bland molnen)? Det jag tror på och funderar mycket kring är också något stort, men jag tror att det finns inom oss. Men det som förenar oss då? Är det det som är ”gud” för dem? Det som är människors djup, själsliga inre och förmåga till empati och mycket annat, för mig?

”Du tänker för mycket”, fick jag ofta höra när jag var yngre. Och nu har mina grubblerier tagit en ny sväng. 

 

Publicerat i Känsloliv | 5 kommentarer

Att dela med sig

Jag tror på öppenhet. Jag tror på att de flesta människor mår bra av att prata om hur de känner sig. Jag tror på att ”det privata är politik”, som sades redan av feministerna på 1970-talet. Som nu med kampanjen #metoo som pågår i sociala medier: vi måste ju berätta om övergrepp, annars kan vi ju inte hjälpas åt att få stopp på dem. 

Jag skrev en text för något år sedan där jag tvingade mig att skriva om saker som jag aldrig tidigare ens hade pratat om: Att våga. Det kändes speciellt, det hände något inom mig när jag satte ord på det som hade hänt. Men även i mindre skala är öppenhet viktigt, för att bygga tillit i relationer, till exempel, måste man våga dela med sig av sina tankar och känslor. 

I en blogg jag följer skrev Helena ett inlägg om ensamhet och självsamhet idag:  Herothecoach. Intressant ämne, men hon kom också in på detta med att dela med sig: 

”Vikten av att vi som individer delar med oss av det vi känner och upplever, våra rädslor och farhågor, när vi känner oss små och obetydliga, är stor. Då kan jag ta emot, i igenkännande empati, och sedan i min tur dela med mig av mina egna rädslor och farhågor. Därmed hjälper vi varandra till storhet, för vi växer som människor när vi delar, när vi tror den andre om gott, att hen kan ta emot och stå stark när jag känner mig liten och svag. Så samverkar vi, turas om, och gör varandra stora som människor. 

Men det börjar inte med delningen – det börjar i modet att se inåt, att erkänna känslan för mig själv, att våga se den i vitögat och yppa dess namn. Vågar du titta dig själv i spegeln och se, verkligen se, det som finns där?” 

För att kunna dela med sig av sig själv, öppet och ärligt, behöver vi först våga se oss själva. Hur ska vi kunna vara ärliga med andra om vi inte är det med oss själva? Det är svårt ibland, att acceptera även de sidor jag inte är stolt över, men det känns lättare att leva när jag lyft på locket. 

Publicerat i HSP - om högkänslighet, Känsloliv, Politik och samhälle, Skrivande | Märkt | 5 kommentarer

Återhämtandets tid

Jag jobbar igen, efter drygt två års bortavaro från arbetslivet är jag tillbaka. 

För två och ett halvt år sedan blev jag utmattad, sjukskriven, jag sa upp mig från arbetsplatsen där det inte fanns någon förståelse, jag blev arbetssökande och jag pluggade på distans. Till slut kände jag mig redo att börja jobba, inte på heltid, det insåg jag redan innan, utan 60-70%. Den lönen gör väl inga under med min kommande pension, men jag ska ju leva nu, tänker jag. Min nya arbetsgivare ville anställa mig trots att jag varit helt ärlig vid intervjun och berättat om min utmattningsperiod. Det känns skönt nu, jag behöver inte ljuga eller försöka hålla uppe någon fasad. 

För jag blir trött. Efter en lång dag på jobbet med prat, ljud och människor omkring mig hela tiden kommer jag hem och måste tillbringa kvällen i tystnad, ensam. Jag orkar inte läsa, kanske tittar jag lite på tv, men bara om det är något lättsamt. Men arbetet ger energi också. Jag blir glad av det. Och då orkar jag lite till. Stresströskeln är låg, och jag blir snabbt trött, men bara jag tar mig tid till återhämtning, så kommer jag nog klara det här. 

Jag läste så kloka ord i Underbara Claras blogg: 

”– Stress inte är farligt. Men bristen på återhämtning är det. Så jag måste se till att lägga in vilsamma aktiviteter mellan allt som är ansträngande.

– Vila innan jag blir trött istället för efter jag redan blivit trött (har man varit utmattad så har man inga extra resurser att ta av).

– Tänk i motsatser. Efter mycket intensiv familjetid är det skönt att jobba. Efter mycket jobb är det skönt med extra mycket familjetid. Vad har du gjort mycket av sista tiden? Gör tvärtemot det.”  (från bloggen Underbara Clara

Publicerat i Frisk/sjuk, HSP - om högkänslighet, Jobb, Känsloliv | 5 kommentarer

Goddag yxskaft, eller hur svårt kan det va?! 

Kommunikation är det svåraste som finns. Det förstod jag när jag var mellanchef på en stor skola och skulle få ut information till en personalgrupp på ca 100 personer. Jag, som tyckte att jag kunde formulera mig kort och koncist, hade ett tydligt språkbruk och faktiskt även var pedagog, kunde inte fatta att en del inte tog in informationen. Eller inte förstod vad vi menade. Jag fick erfara att även om man säger en sak på tre olika sätt, så går det inte alltid fram. 

Men ett kort, privat, mail som uttrycker en fråga och en omtanke – hur kan det missförstås? När svaret på mailet kom undrade jag om det var skickat till fel person. Jag var tvungen att titta på mitt ursprungliga, avsända mail, hur hade jag egentligen formulerat mig för att få ett så avvisande svar? Jag hade skrivit: ”känner du till att …?” och ”det kan bli stökigt där”. Nä, min fråga hade inte fått svar. Min uttryckta omtanke ignorerades, eller så hade den blivit tolkad som något helt annat än vad jag försökte uttrycka. Svaret innehöll istället en bestämt uttryckt åsikt om hur man (inte) ska förhålla sig till omvärlden. 

Ibland pratar/skriver man förbi varann, om och om igen. Jag vill vara tydlig. Jag försöker vara vänlig. Ändå får jag ibland Goddag yxskaft tillbaka, och det känns hopplöst. 

Publicerat i Känsloliv, Skrivande | 3 kommentarer

Kyrkoval för en ateist

Idag ska jag rösta i kyrkovalet. Det är bara andra gången i mitt liv som jag gör det. Som ateist har jag inte haft något intresse av att sätta mig in i hur kyrkan styrs, men som humanist måste jag göra det. Första gången jag röstade var för fyra år sedan när SD började bli större och hotade att kunna påverka svenska kyrkan i en inhuman riktning. I år är rädslan densamma och medvetenheten och mediabevakningen mycket större. SD vill in i kyrkans ledande organ för att bevara ”svenska traditioner” och stoppa ”politiseringen” av kyrkan. De anser att svenska kyrkan är vänstervriden eftersom den värnar om de svaga i samhället och tar ställning för humanism och mänskliga rättigheter. 

Själv säger kyrkan att den varken är höger eller vänster. Det är bra, tycker jag, och alla jag känner som är engagerade i kyrkan står för mänsklighet, värme, humanism och att hjälpa och stötta människor som behöver det. De vägrar se fienden i andra människor, i andra religioner, utan tror på att det finns gott överallt. 

Någonstans, någon gång, har jag läst någon som tyckte att Jesus var den förste socialisten. Jag kan hålla med, för om man kämpar för allas lika värde, lika rättigheter och skydd för de svaga så liknar det mycket socialism, eller socialdemokrati. Inte som det var förr då socialism var lika med ateism, för nu finns till och med vänstern i kyrkan. Men kyrkan vill naturligtvis locka människor från alla politiska riktningar, så de vill inte vara höger eller vänster. 

För länge sedan, och framförallt på vissa platser, var kyrkan en del av makten och ofta en repressiv sådan. Den kunde stötta regeringar att hålla människor i förtryck, den  hjälpte diktaturregimer att hitta och straffa oskyldiga människor. Denna bild av kyrkan är för de flesta människor i Sverige inte längre verklig, lyckligtvis. Idag står kyrkan för humanism, medmänsklighet och den står upp för allas mänskliga rättigheter. Vill du att den ska få fortsätta på det sättet – gå och rösta idag! 

Nu benämns till och med Stålmannen som socialist när han räddar människor från att bli skjutna av en terrorist, se länk:  Stålmannen socialist? Den artikeln fick mig att tänka på den ”första socialisten”. 

Publicerat i Politik och samhälle | Märkt | 2 kommentarer

Landar…

Björken utanför köksfönstret är fläckvis gul som om någon har stänkt färg från en pensel på den. De hängande grenarna rör sig med vinden, söderut, vilket betyder att vinden kommer från norr idag. Hösten är på väg, eller redan här. Det känns lite jobbigt att tänka på den långa, mörka vintern som ligger framför oss, men samtidigt mår jag bra i nuet. Jag ser blå himmel i sprickorna som molnen skapar och solen lyser upp löven på björken en stund. 

Jag har varit fyra veckor på mitt nya jobb. Jag är återigen lärare, nu på en folkhögskola. Det är 12 år sedan jag undervisade, men det känns som igår. Jag visste att jag inte skulle arbeta heltid, jag sa det redan vid intervjun. Så nu arbetar jag 60-70 % och det är alldeles lagom. Jag hinner med mig själv, jag hinner landa, ladda om och stresspåslagen uteblir. En kollega frågade varför jag jobbar så lite, jag sa att jag behöver det efter min utmattningsperiod, han tyckte att jag verkade pigg. Ja, jag är pigg på jobbet, just tack vare att jag har vilotid hemma emellan. 

Tänk att jag äntligen kan unna mig detta, och att ha råd. Att få dra ner på tempot var något jag drömde om redan för flera år sedan, jag skrev om det här: Dilemman. Nu har jag minskat mina utgifter, är inte lika beroende av en hög lön, det är befriande. Jag kan jobba mindre, göra annat som jag mår bra av och bara vara. Jag tänker på min pappa som ofta pratade om att skapa sig frihet, han ville förmedla vikten av att skaffa sig en utbildning så att man kan välja jobb där man sedan kan planera sin tid själv. Det hade han gjort. Och nu gör jag det. 

Efter några jobbiga år med stress och sjukdom, både inom och runtomkring mig, kan jag nu landa. Jag hittar mig själv igen och (åter)upptäcker vad jag mår bra av. Fast jag känner mig stelare sedan jag kom i 50-årsåldern, fungerar kroppen igen, efter några månaders träning tillsammans med en sjukgymnast. Jag har lärt mig hur jag ska hålla den igång på ett enkelt sätt. Intellektet behöver också hållas igång. Jag blev så exalterad (faktiskt) av ett sommarprat som jag lyssnade på häromdagen, det var intelligent, intellektuellt utmanande, känsligt och satte igång mig. Filosofen Jonna Bornemark sa något som jag kände igen mig i, ”en grundläggande njutning”: 

”För mig är filosofin ett sätt att ändra världen, genom att vi förstår den på nya sätt. Men bortom alla politiska frågor finns här också en grundläggande njutning. En riktigt bra föreläsning öppnar världar, jag kanske inte förstår allt … den ska öppna rymder som gör att jag förstår att det finns så mycket mer att tänka, att världen kan visa sig på andra sätt, och jag vill röra mig i den rymden.” 

Hon pratar också om New Public Management, utmattning, livskriser och mycket annat. Lyssna gärna på hela programmet:  Jonna Bornemarks sommar

Publicerat i Frisk/sjuk, Jobb, Känsloliv | 3 kommentarer

Någons fel, eller? 

Är du en ‘blamer’?

I Facebook-flödet fick jag syn på något spännande och intressant, om en, som jag, är intresserad av det mänskliga psyket och varför vi beter oss som vi gör, och hur vi kan utvecklas som människor. 

Det var en artikel och en kort animerad film av psykologiforskaren Brené Brown, som handlar om Vad som händer med oss när vi anklagar, klagar på andra människor och varför det är farligt och ‘giftigt’ – för alla och inte minst för den som ”blame”. Så kortfattad och bra! 

Förut var jag en ”blamer”. Jag brukade bli irriterad på människor omkring mig när det var något som inte kändes bra. Jag trivdes dock inte med mig själv på det viset, jag ville bli en varmare och mer kärleksfull person. Jag trodde att jag hade det någonstans inom mig. Så jag tog hjälp, i terapi och genom att läsa och skriva. Jag har skrivit om det förut: Terapi och självhjälp. Samtidigt tränade jag på att bli en som vågar prata om, och ta ansvar för, mina känslor (‘accountability’ i artikeln). Jag stannade upp när jag började känna mig arg eller irriterad och funderade på vad det var som väckte de känslorna. Ibland handlade det bara om mig själv, ibland behövde jag berätta för någon om mina känslor och förklara varför jag blev sårad. Många människor öppnade sig i sin tur för mig och vi kunde diskutera mycket. Denna möjlighet och insikt gör att jag är mindre irriterad och mår bättre med mig själv. Och framförallt, det leder till djupare relationer. 

”Accountability is a vulnerable process that takes courage and time. ‘It means me calling you and saying, hey my feelings were really hurt about this, and talking’,”

Läs gärna hela artikeln och titta på filmen: 

Länk om att våga ta ansvar

Publicerat i Känsloliv, Minnesbilder | Märkt | 7 kommentarer

Neapelsviten

Håller på med del 4 i Neapelserien, Det förlorade barnet, av Elena Ferrante. Jag kan inte hjälpa att tycka att den blir tråkigare för varje del. Jag älskade ettan och tvåan var också bra, trean hoppades jag var en tillfällig svacka, men nu vet jag inte. Det känns som en massa ‘berättande’, inte mycket gestaltande längre. Läser mest vidare för att veta hur det går. Jag skrev om första delen här: Min fantastiska väninna

Beror det på mig? Serien är ju så populär och omtyckt. Jag läste bara en och en halv bok av Knausgårds långa serie, Min kamp, innan jag tröttnade. Jag gillar kanske omväxling för mycket, helt enkelt. 

Vad tyckte du?

Publicerat i Böcker och film och annan kultur | Märkt | 2 kommentarer