Illa berörd

”Här står en massa fullt friska människor och ska vaccinera sig. För något som knappt nån dött av. Så j..la onödigt!”

Jag var på väg till Filadelfiakyrkan i Vasastan för att få min första covid-spruta. När jag närmade mig den glesa kön på trottoaren gick ett par förbi strax bakom mig. Jag hörde deras konversation och blev alldeles paff. Här var jag på väg att göra något viktigt, inte bara för mig utan för alla människor och hela samhället, och de kritiserade det. Som om det var onödigt, dyrt och till och med farligt. Jag fick lust att springa ikapp dem där på Rörstrandsgatan och fråga om de avstått från poliosprutan, stelkrampssprutan och andra barnvaccinationer också. Jag blev så illa berörd!

Tidigare samma dag hade jag varit på Moderna museet, jag hade bokat en besökstid till Giacometti-utställningen nu när de äntligen öppnat igen. Före mig i entrén stod en äldre man med en liten flicka i 7-8-årsåldern. Den unga kvinnan i kassan visade en broschyr för barn och förklarade för flickan vad hon kunde titta efter. Det lät som ett pedagogiskt och roligt upplägg för att få barn att intressera sig för konst. Väl inne i utställningen hörde jag hur flickan försökte få ”pappa” att följa anvisningarna, men han tog broschyren, stoppade den i fickan och sa ”nej, det förstör ju hela upplevelsen!”.

Jag blev så ledsen för flickans skull, som nu stod helt stilla och drog i blixtlåset till sin jacka, upp och ner, upp och ner. Jag fick lust att ta henne i handen och erbjuda mig att titta på utställningen med henne, men det kunde jag ju inte göra. Istället gick jag ut till kassan och hämtade en barnbroschyr själv, tänkte att jag skulle visa att jag som vuxen också kunde uppskatta den. Som tur var såg jag pappan en stund senare sitta med flickan i knät och titta i broschyren framför några skulpturer.

Att andra, okända människor berör mig så mycket! Jag har blivit ännu känsligare för andras okänslighet på senare tid. Människor som inte visar empati, inte bryr sig om andra än sig själva och sina behov, de stör mig verkligen. Som jag skrivit om tidigare, min högkänslighet är tydligare och starkare sedan min utmattningsperiod. Det verkar som, fast åren går, jag inte kommer att lyckas bygga upp något skal runt mig igen. Det kanske inte behövs?!

Publicerat i HSP - om högkänslighet, Känsloliv, Politik och samhälle | Märkt , , | Lämna en kommentar

Närhet och avstånd – min årskrönika 2020

Detta år, 2020, skulle bli ett år av arbete med minnen, jag skulle läsa, reflektera och komma igång med mitt skrivande. Jag behövde en paus från jobbet, jag hade tagit tjänstledigt och skulle vara ledig mellan jul och påsk. Min plan var att jag skulle skriva, resa och mest umgås med mig själv.

Det började bra, jag var sjuk och satt mest inne och rotade i minnen (dagböcker och gamla skrivalster) i januari. Jag skrev lite här i bloggen och förberedde mig för en resa till Spanien. Jag hade vunnit en två veckors kurs (spanska och matlagning) i Cádiz, och skulle efter den resa vidare i södra Spanien så länge jag hade lust, tänkte jag. Jag hann precis gå kursen och vara några dagar i Málaga, så blev jag tvungen att åka hem. Viruset spreds då snabbt i Europa och jag kom hem i rättan tid. Väl hemma hände allt snabbt: skolorna ställde om, min kollegor fick börja undervisa på distans, teatrar och konserthus stängde och alla råddes att stanna hemma.

Jag slutade skriva. Det var som om jag behövde all min kraft till att ställa om och förstå den nya situationen. Inte ens ett blogginlägg på de kommande sex månaderna blev det. Endast dagboksanteckningar där jag pratade med mig själv i brist på socialt liv. Jag var ännu ensammare än tidigare. Men skillnaden var nu att även andra var ensamma, många jobbade hemifrån och nästan inga träffades ute, så det kändes normalt och lite lättare.

Jag hade dock min lilla bubbla, några få personer jag fortsatte att träffa. Och det föll sig så att de gick genom svåra personliga saker detta år, och jag fick vara ett stöd. Bra både för dem och för mig. Jag har aldrig varit rädd för starka känslor, utan alltid känt någon slags mening med att vara närvarande, vara i nuet och våga stanna i känslan.

Sommaren blev lång och ganska tråkig, med inställda kurser, träffar och resor. När terminen startade var det sålunda med en lättnad jag gick till jobbet. Där har jag ett socialt liv, träffar kollegor och kursdeltagare, vilket har blivit extra viktigt det här året. Jag har mått bra den här hösten trots coronaanpassningar och krångel på jobbet, och jag tror att jag äntligen kommit över/vidare från sorgen från några jobbiga år. Jag har nog funnit ett sätt att må bra ensam och det har coronan hjälpt mig med.

Men åh, vad jag saknar kulturupplevelser! Jag längtar till att få gå på museum, se teater, lyssna på live-musik och känna att jag lever! Jag var och handlade målarsaker på Bror Hjorts hus för några veckor sedan. De har stängt men öppnade för inbokade kunder. Jag bad att få gå en sväng in i ateljén som jag såg stod öppen och upplyst. Jag fick en ensam stund med den härliga konsten och blev så berörd att jag grät.

Nu hoppas jag på nästa år, 2021. Vaccinet ska komma fler till del, vi ska kunna träffas i grupper igen, och framförallt ska kulturlivet återuppstå! Som avslutning, en bild av kloka råd och önskningar inför det kommande året.

Publicerat i Årskrönikor, Känsloliv, Skrivande | Märkt | 2 kommentarer

Corona-blues

”Umgås bara med familjen”, ”Sluta träffa personer som inte ingår i hushållet”, ”Undvik andra!”

Alla dessa råd och restriktioner som matas ut till allmänheten ges som om vi alla levde i små kärnfamiljer. Som om vi alla hade en liten grupp nära personer att prata med, få kramar av och få hjälp av när vi blir sjuka.

Men så ser det inte ut i Sverige idag. Singelhushållen är många, speciellt i storstadsområdena. 1,9 miljoner av landets 4,7 miljoner hushåll är ensamhushåll (enligt Statistiska centralbyrån). Om vi sedan lägger till alla som lever ensamma varannan vecka (och med barn varannan vecka) så blir det många fler.

Varför glöms vi bort? När Stefan Löfvén talar om hur vi ska bete oss för att minska smittspridningen uttalas aldrig några råd till ensamma. I Österrike där de har infört utegångsförbud (endast handla mat, medicin och motionera är tillåtet) har man sagt att ensamboende får träffa en kontakt utanför hushållet. Restriktionerna är inte lika hårda här, men signalen som regeringen vill skicka ut, så att råden blir ”normerande” är lika stränga.

Folk tar det på allvar, såklart vill vi alla hjälpa till att hålla smittspridningen nere. Men när människor som lever i familjer isolerar sig från omvärlden glömmer de bort alla ensamma, precis som Stefan Löfvén.

”Social isolering är hälsofarligt, jämförbart med att ha dåliga levnadsvanor. Ensamheten innebär en ökad risk för att utveckla hjärt- kärlsjukdomar, stroke och demens. Risken ökar också för psykiska problem”, (enligt forskare, 1177 vårdguiden).

I våras pratades det om att vi inte fick glömma våra äldre. Vi får dock inte glömma alla andra som blir lämnade ensamma i dessa tider, och det är kanske lättare hänt, för vanligtvis springer vi runt på teater, konstutställningar, fotbollspub, hälsar på hos vänner och släkt och går på aw med kollegor. Nu äter vi alla middagar ensamma.

Publicerat i Frisk/sjuk, Känsloliv, Politik och samhälle | Märkt , , | 3 kommentarer

Eureka! eller behov av att få prata

Detta med att vara högkänslig, högsensibel, till och med empat, klarar jag av livet som sådan? Jag suger åt mig andras känslor, känner stämningar i rummet utan att ens se på människorna där, och konflikter mellan andra sätter sig inom mig utan att jag ens märker det, först.

Jag jobbar med människor omkring mig som jag ska hjälpa, handleda. Många har traumatiska upplevelser bakom sig och flera lever i komplicerade situationer nu. Alla kämpar för att komma vidare på något sätt. En del är inåtvända, håller det mesta inom sig och märks knappt i rummet. Andra har taggarna utåt, är lättstötta och högljudda.

Mitt problem är inte att vara med dessa människor fyra, fem timmar om dagen, det fungerar oftast fint. De respekterar mig och jag dem, och vi kan ha trevliga stunder ihop. Det svåra kommer när jag landar hemma, värre vissa dagar. Fysiska stressymptom som migränliknande huvudvärk, restless legs, sömnproblem, kommer som ett brev på posten (eller inte, dålig liknelse nuförtiden). Jag försöker varva ner efter jobbet med en lugn promenad, lite god mat och en stund i tv-soffan, men det blir ändå en hel dag i sängen i ett mörklagt rum, två sömnlösa nätter och mycket röriga tankar. Först tredje morgonen, efter att äntligen ha sovit hela natten, dock med kemisk hjälp, vaknar jag med klara tankar. Jag förstår plötsligt vad det var som hade påverkat mig så starkt. Det känns som ett ”Eureka”-ögonblick. Jag ser tydligt vad som hände och inser att det var det som satte sig inom mig.

Så nästa steg är: vad kan jag göra för att minska denna påverkan på mig? Hur ska jag hindra andras känslor att komma in i mig på detta sätt? Jag har mina idéer, jag kan inte ändra min högkänsliga personlighet, men processen att hantera andras känslor kan gå snabbare. jag behöver helt enkelt någon att prata med om allt som händer. Men just nu finns det ingen som frågar hur min dag varit, inget stöd på jobbet trots att jag arbetar med trasiga människor. Och då tar det två dygn att landa och komma ikapp mig själv.

Publicerat i HSP - om högkänslighet, Jobb, Känsloliv | Märkt | Lämna en kommentar

Ett par lediga dagar

Ibland har jag svårt att förstå hur jag fungerar.

Ena dagen vaknar jag till soluppgången, utvilad och pigg. Jag får viktiga saker gjorda under förmiddagen, känner mig nöjd. Jag tar en promenad i höstsolen, mår bra och träffar en vän till middag.

Nästa dag sover jag en extra timme på morgonen efter att ha vakat i vargtimmen, drömmer om utmattande logistikproblem i storfamilj (11barn!) och känner mig sen trött hela dagen.

Varför så mycket energi en dag, men total brist på detsamma nästa dag? Beror det på vädret, solsken dag ett, grått och regnigt dag två? Eller är den utmattade tröttheten mitt tillstånd just nu (mycket stressigt på jobbet sedan en månad), och den pigga morgonen var ett undantag efter en god natts sömn?

Jag försöker fundera ut om jag ätit annorlunda eller om något annat kan ha påverkat mig starkt. Som förra helgen när jag bingetittade på serien Weissensee (två säsonger) och jag blev uppfylld av sorg och ångest. Den påminde mycket om 1980-talet, och då var jag inte lycklig, mådde inte bra med mig själv eller min omgivning.

Denna min högkänslighet (HSP) kan vara en tillgång, jag uppfattar stämningar och subtila känslor hos andra, men den är utmattande också. Jag tittar knappt på nyheter nu eftersom det är så mycket som gör mig nedslagen. För att inte bli deppig behöver jag positiva människor, feelgood-serier och glad musik omkring mig. Och då tillåter jag mig att vara lite världsfrånvänd en stund.

Publicerat i HSP - om högkänslighet, Känsloliv | Märkt | Lämna en kommentar

Blod, luft och frihet – två självbiografiska romaner

Min resa till Spanien bestod mest av mat och konst, vilket ni som följer mig på Instagram har sett, men även lite läsning. Jag hade bara packat två pocketböcker, jag skulle ju gå kurs i två veckor så jag tänkte att jag inte skulle hinna läsa så mycket. Dessutom skulle jag packa lätt, i bara en liten kabinväska och en ryggsäck. Och så skulle jag skriva eget tänkte jag.

Men vilka två böcker jag hade lagt ner i väskan! Jag läste först den tjocka Blodsbunden av Augustin Erba. Den var så fängslande att jag hade svårt att komma iväg till kursen på morgnarna. Sedan läste jag Tom Malmquists All den luft som omger oss. Båda böckerna har jag väntat länge med, ända tills de kom i pocket. Erba hade jag inte läst tidigare, mer än i DN, men jag hade läst recensioner och artiklar om hans författarskap och var riktigt nyfiken. Malmquists förra roman I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv var sorglig och stark, och jag gillar författare som kan skriva om känslor, så jag var nyfiken på hans andra roman.

Det slog mig medan jag läste den andra boken att de har mycket gemensamt dessa två romaner. Båda utspelar sig i ett nu men med många återblickar på barndomen. Särskilt Blodsbunden handlar mycket om berättarens barndom. I båda pojkarnas liv fanns stora brister på omsorg och fäder som inte kunde visa kärlek. Dysfunktionella familjer som satte djupa spår hos pojkarna/männen. Från situationer och detaljer i berättelserna förstår jag som läsare hur mycket barndomen har påverkat deras liv och deras relationer till partners och egna barn.

Men de vore inte författare om de inte hade arbetat med sina demoner. Sara Stridsberg uttryckte det så bra när hon kommenterade hur det är att vara förälder (i dokumentären Stridsbergland):

”Jag hatade att vara barn, … jag älskar verkligen att vara deras mamma. … Det finns ju ingen gång som en människa är så utlämnad som till sina föräldrar. … Det (föräldraskapet, min kommentar) ställer enormt höga krav på självinsikt och självrannsakan, och skrivandet är ju en sådan plats.”

I berättelsernas nutid har de båda en konflikt att lösa, och genom hela läsningen undrar jag så hur böckerna ska sluta. Det är ett tecken på kvalitet, att jag inte kan räkna ut det i förväg. Jag var rädd ett tag att de skulle sluta på ett sorgligt sätt, men jag blev nöjd med båda sluten.

Publicerat i Böcker och film och annan kultur, Känsloliv, Resor | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Bilder från min #trippåegenhand

Andra dagen i Málaga gick jag genom de smala gränderna i gamla stan efter att ha besökt Picassomuseet. Jag kände igen mig, jag var här för drygt ett år sedan och även för tre år sedan. Då, 2017, var jag ganska slutkörd och trött pga en jobbig situation hemma, så jag följde mest efter min kompis som läste kartan och försökte hitta rätt. Den här gången hittade jag utan karta och jag satte mig i en bar där vi suttit för tre år sedan. Jag mindes den tydligt eftersom jag hade fotograferat både personal och gäster i mina försök att skapa lite ”street photography”.

När jag upptäckte att personalen var densamma som då letade jag fram bilderna i min mobil och visade kyparen. Jag berättade om mitt besök för tre år sedan och han tyckte det var roligt att få se bilderna. Den andra kyparen tyckte inte de hade förändrats alls, och det stämde. Samma skyltar, samma möbler på uteserveringen och de två männen var sig lika. Jag visade även bilden av den elegante mannen på gatan jag fångat på bild tre år tidigare och som jag aldrig trodde jag skulle få se igen, men det visade sig att han är stammis och kom en stund senare till baren, Senor Antonio heter han. Se gärna mitt inlägg ”Människor i Málaga ” från 2017!

Roliga sammanträffanden i denna lilla värld!

Publicerat i Fotograferande, Minnesbilder, Resor | Märkt | Lämna en kommentar

Språkförbistring

Den unge amerikanen i språkklassen såg ut som ett frågetecken. Han hade berättat om en lugn bar han varit på (något ovanligt i Cadiz, särskilt under karnevalsveckan) och jag ville gärna veta var den fanns. Han förstod inte min fråga, det var tydligt.

När jag ska säga något snabbt och spontant kommer ibland ord som ingen förstår (utom språkläraren, han fattade förstås!). Ord som kommer från andra språk dyker upp i mitt huvud före de spanska glosorna: trovado för hittat, mariado för gift och linguas för språk, tex. På spanska heter det encontrado, casado och idiomas.

Beror det på att jag pluggade de språken först, när jag var riktigt ung? Franska började jag med i sjuan, italienska i ettan på gymnasiet. Franska höll jag dessutom på med under många år, efter grundskolan och gymnasiet, i Paris och på universitetet. Spanska studerade jag på kvällskurser först när jag var i trettioårsåldern. Detta språk har jag lärt mig mest genom att lyssna, på dåvarande pojkvännen, på kompisar och på resor.

Min förståelse är alltså bra, både när jag lyssnar på människor och när jag läser. Mitt ordförråd är stort eftersom jag kan flera besläktade språk. Men det är svårt att vara spontan när det som då kommer ur min mun inte alltid når fram!

Samtidigt i matlagningsklassen en engelska i yngre medelåldern, hon pratar och pratar på sin långsamma spanska med stark engelsk brytning, utan att blygas. Jag får dock hjälpa henne att förstå många ord, som tex. tierna, vilket jag förklarar för henne med det engelska tender.

Publicerat i Böcker och film och annan kultur, Minnesbilder, Resor | Märkt , | Lämna en kommentar

Resfeber

Det här med resfeber, vad är det egentligen? Jag tycker den blir värre för varje år, fast jag är en van resenär. Jag sover dåligt, mår lite illa och i magen känns det som jag skulle göra bäst i att stanna hemma.

Jag minns när min son som 19-åring skulle åka till Palestina för att volontärarbeta några veckor. Det var första gången jag sett resfebern på någon annan. Han sov dåligt, svettades, kunde inte äta, oroade sig över packningen och kunde knappt prata med mig. Hans resmål och kommande aktiviteter var såklart extra stark orsak till oro och osäkerhet, men nu när jag blivit äldre känner jag igen alla symptom. Från sonen fick jag ett sms från mellanlandningen och då var han helt lugn.

Trots att jag nu ska åka till ett land jag varit i många gånger, jag talar språket, jag känner till miljön, så är ändå resfebern värre än någonsin. Lite beror det säkert på att jag har tid att oroa mig. Vanligtvis arbetar jag in i det sista före avfärd och hinner inte tänka så mycket. Men sovit dåligt natten innan jag ska iväg, det har jag alltid gjort. Jag tror att jag ska försova mig, inte vakna av alarmet, vilket aldrig någonsin har hänt mig som sover väldigt lätt. Men sådana här förnuftsmässiga förklaringar, argument för att inte oroa mig, biter inte alls. Resfebern är något annat, helt utanför tänkandets sfär.

Några knep har jag för att klara av förberedelserna, jag undrar hur jag skulle känna mig om jag inte hade dem! Jag planerar packningen långt i förväg, först tänker jag genom vilka kläder jag ska ta med, sedan skriver jag en packlista som jag sedan använder för att bocka av det jag lagt ner i väskan. Listan känns trygg att titta på när jag är rädd att jag glömmer något viktigt. Jag försöker tänka genom hela resan, med byten och taxiresor, och jag tittar på kartor över platsen jag ska till för att få en överblick. Jag kollar väderappar för att veta hur vädret kommer vara, för det svåraste är att välja kläder.

Men allt detta hjälper bara lite. Det bästa är att distrahera mig med annat, träffa vänner, gå på bio och till slut kanske ta en lugnande tablett på kvällen innan avresa. Jag vet dock att så fort jag kliver ut på spansk mark och känner värmen i luften så kommer jag vara helt nöjd!

Publicerat i Känsloliv, Resor | Märkt | 1 kommentar

Nedärvt trauma?

I september 2003 dog min finska mormor.

Jag hade både en finsk och en svensk mormor när jag var liten. Min mamma kom till Sverige från Finland som ett så kallat finskt krigsbarn när hon var fyra år. Mamma berättade inte mycket om det, kanske för att hon var för liten för att minnas. Hennes storasyster som skickades iväg tillsammans med henne var sex år och mindes kanske mer, men de hamnade i olika familjer och de hade inte så mycket kontakt när jag växte upp.

Min pappa tyckte att vi skulle lära känna familjen i Finland så på sjuttiotalet åkte vi dit varje sommarlov. Mina föräldrar, mina syskon och jag kunde inte prata finska, men en lillebror till mamma, som föddes flera år efter kriget, kunde prata svenska. Även mina jämnåriga kusiner hade lärt sig svenska i skolan så vi kunde prata lite när vi lekte tillsammans. Mormor, morbror, moster och kusinerna kom även och hälsade på oss i Sverige.

Så dog mormor Laimi i Finland. Begravningen skulle vara samma vecka som Anna Lind mördades på NK i Stockholm. Min mamma ville inte åka till Finland. Jag, som nyss hade lämnat ett dåligt förhållande, gått några år i terapi, börjat ‘hitta’ eller ‘hela’ mig själv, ville åka dit. Jag hade inte träffat mina släktingar på länge, och jag ville prata med dem om tiden när två av systrarna skickades iväg.

Jag minns hur jag följde rapporteringen av sökandet efter Anna Linds mördare på finsk tv under resan. Ett nationellt trauma samtidigt som jag undersökte min familjs. Jag hade börjat förstå att det var ett trauma, även om min mamma aldrig sagt annat än att hon ”fick det ju bra” i sin nya familj och i sitt nya land.

Jag deltog i begravningen där ingen höll tal, inte ens prästen. ”Vill du?” frågade min morbror när jag undrade. Min äldsta, konstnärliga kusin la en vacker krans gjord av höstlöv på graven. Gravstenen var en mjukt rundad natursten med endast morfars namn inristat, där skulle även mormors namn komma att stå.

Det visade sig att ingen av mina släktingar mindes något av händelsen, inte ens mammas äldre bror som måste varit cirka åtta, nio år när hans småsystrar skickades ensamma till Sverige. Jag frågade om mormor och morfar hade pratat om det någon gång. ”Aldrig”, svarade mina mostrar och morbröder. Jag förstod att det måste ha varit svårt även för de som var kvar. Och jag fick bekräftat att finnar är tystlåtna av sig.

Kort efter jag kom hem skrev jag en dikt:

Nedärvt?

Varför är det så jobbigt när

det händer mig?

Varför vill du inte prata?

Varför undviker du mig?

Förträngda minnen

förnekade känslor,

Låtsas som de inte finns

då finns de inte, tror du.

Rör jag vid något gömt och glömt?

Något farligt?

Locket på, som vanligt.

Hos mig finns känslorna

de kommer upp,

jag kan inte stänga locket.

Jag har genomskådat dig

jag vet vad du är rädd för,

Du låtsas som ingenting

men du kan bli övergiven!

Jag är rädd hela tiden,

spänner mig och väntar

Jag undrar inte om,

utan när

kommer att överge mig

Jag blir lämnad ensam.

Du blev övergiven

Lämnad bort

av de som betydde mest.

Du minns inget säger du

Varför finns då rädslan hos mig?

Har jag ärvt den?

Publicerat i Känsloliv, Minnesbilder, Resor, Skrivande | Märkt | Kommentarer inaktiverade för Nedärvt trauma?