Vata/Pitta Gul HSP ENFP – Vem är jag?

Personlighetstester finns det många, och ännu fler personlighetstyper.

En gång på en stor sammankomst hamnade jag mitt emot en man som var yogainstruktör. Bara efter en timmes samvaro, då han och jag inte hade pratat särskilt mycket eftersom vi var många där runt bordet som alla var nya för varann, sa han att jag var en typisk Vata. Inom ayurveda-filosofin har man tydligen en dosha, eller en blandning av flera doshor, som kan liknas vid personlighetstyper. Hans självsäkra påstående om mig retade mig. Vad visste han om mig efter en så kort stund?

Ett snabbgjort test jag hittade i en tidning sa att jag har en gul personlighet, men själv tyckte jag att jag hittade drag av mig i alla de fyra färgerna som finns i DiSC-teorin. Det är den teorin som Thomas Erikson stödjer sig på i sin bok Omgiven av idioter. Jag har aldrig haft lust att läsa den, och känner att kritikerna har troligen rätt, att författaren använder sig av utdaterade metoder som saknar vetenskaplig grund. Se artikel i Expressen: Psykologer kritiserar

När jag gick en ledningsutbildning tillsammans med en grupp kollegor fick vi göra Myers-Briggs personlighetstest. Det tog klart längre tid att genomföra än de två jag nämnt här ovan. Jag hamnade i typen enfp, också kallad Förkämpen. Här kan du läsa mer om den: Förkämpe. Här kan jag faktiskt känna igen mig. Detta test har använts mycket vid chefsrekryteringar bland annat.

Själv brukar jag prata om HSP, högkänslig personlighet. Psykologen och forskaren Elaine Aaron myntade begreppet och har skrivit många böcker om hur det är att vara högkänslig. Jag kände igen mig mycket när jag började läsa om detta personlighetsdrag. Många som upptäcker att de är högkänsliga har tidigare trott att de varit psykiskt sjuka eller haft någon neuropsykiatrisk störning. Det hjälpte mig ofantligt att få ett ord för det jag inte kunnat förklara tidigare, ens för mig själv. Helt plötsligt förstod jag min känslighet som funnits jämt, sedan jag var barn. Jag kunde se varför jag reagerar som jag gör, varför jag lätt känner mig invaderad (överstimulerad) och behöver tid ensam. Personlighetsdraget kan förklaras såhär:

Högkänsliga personer, eller Highly Sensitive Persons (HSP), föds med ett nervsystem som är känsligare än hos genomsnittet och en hjärna som fungerar lite annorlunda än hos andra människor. Detta gör högkänsliga personer extra mottagliga för sin emotionella och fysiska miljö. De lägger märke till mycket mer än andra och bearbetar allt på en djupare nivå. Därför behöver de mer tid och energi än andra att smälta alla intryck.

Om du blir nyfiken kan du läsa mer om HSP och om hur jag hanterar min högkänslighet i min blogg, jag har en kategori för alla inlägg som berör ämnet. Här finns också mycket information: HSP-föreningens hemsida .

Detta med personlighetstyper är intressant, men också svårt. Det kan vara lätt att fastna i fällan att kategorisera människor utifrån ett test och inte vilja veta mer. Varje person är unik, vi borde vara nyfikna på varandra istället för att på förhand bestämma hur den andre är. Det är som med alla benämningar, utifrån sexuell läggning, hudfärg, bakgrund, vad det än handlar om: var och en måste själv få bestämma vad man vill kalla sig. Och vi andra måste bara respektera det.

Annonser
Publicerat i Frisk/sjuk, HSP - om högkänslighet, Känsloliv | 3 kommentarer

Oundvikliga svackor

Jag har fått ett bakslag. Jag har backat i min återhämtning. Utmattningssymptomen kom tillbaka. Egentligen borde jag ha märkt det tidigare än när jag fick det svart på vitt hos gynekologen som rutinmässigt tog blodtrycket på mig. Men ibland behövs det tydligen en främlings oroliga röst som frågar om jag är stressad. Jag blev tvungen att tänka och känna efter.

Ja, blodtrycket var oroväckande högt, och jag har haft mycket huvudvärk de senaste veckorna, yrsel och tinnitusen har varit värre än vanligt. Jag har haft svårt att sova hela natten genom, jag har vaknat med tankarna som snurrar kring allt som pågår på jobbet. Jag har haft svårt att fokusera, har inte läst ut en bok sedan jullovet. Förståelsen kom sakta men säkert, och jag måste dra i bromsen.

Jag tog ett samtal med min chef, arbetsbelastningen hade varit för hög några månader. Jag tackade nej till många olika aktiviteter, roliga sådana, som jag har planerat in på fritiden. Jag strök i almanackan fast det sved. Sålde biljetter till evenemang som jag sett fram mot att gå på. För det finns inget alternativ, jag vill ju inte bli riktigt sjuk igen.

Medvetenhet är det viktigaste för att klara av det. Att det tar tid, mycket tid, att komma tillbaka efter en utmattning får en inte glömma. Det är så lätt att bortse från det när en mår bra och gärna vill göra roliga saker. Det hjälper också att läsa om andras erfarenheter, jag hittade bl.a. en blogg där jag läste inlägg som fick mig att förstå vad det är som händer och att det inte är konstigt, dåligt eller ovanligt. Se till exempel: http://niklasnygren.se/utmattningssyndrom/bakslag-svackor-och-trotthet/

Medveten vila, aktiviteter som hjälper mig att slappna av, och så tid, är det jag ska fokusera på. Nu gäller det bara att få min arbetsgivare att förstå att jag är på rätt väg, trots bakslag ibland. För oron för min anställning hjälper tyvärr inte återhämtningen.

Publicerat i Frisk/sjuk, Utmattning/utbrändhet | 4 kommentarer

Skapande kraft

Vara kreativ, sätta fart på högra hjärnhalvan, skapa – tänk vad det gör med en! Musik tar genvägar till våra känslor, det har jag skrivit om förut, Musik väcker känslor, men även eget skapande, att göra något med kroppen, fingrarna, öppnar upp för minnen och känslor.

På min arbetsplats fikar vi tillsammans på fredagseftermiddagarna och på sista tiden försöker vi även göra något mer än att bara prata planlöst medan vi dricker kaffe. Igår hade vår bild-/konstlärare förberett en uppgift, vi fick varsin klump lera och skulle forma ett hus som någon gång betytt något för oss. Nästan alla gjorde små stugor, sommarhus eller släktgårdar där de tillbringat många lyckliga somrar. Själv kom jag bara att tänka på det miljonprogram-komplex jag bodde i under några år när min son var i skolåldern.

I vår runda när vi berättade om våra små lerhus, kom jag bara på att nämna just det, att jag bodde där med min son när han växte upp. Efter fika-/lerstunden kände jag mig lite ledsen eftersom alla, utom jag, verkar ha så fina minnen från barndomen. Lite avundsjuk kände jag mig. Men när jag satt på bussen hemåt kom jag på varför jag hade kommit att tänka på detta jättehus i åtta våningar med balkonger i två väderstreck. Det var ju där, i det huset, som jag blev jag.

Jag fann mig själv, som det så klyschigt heter. Det var under de åren i mitt vuxna liv som jag äntligen kom på vem jag var, vad jag ville med mitt liv, hur jag ville leva. Innan dess hade jag försökt alldeles för mycket leva som andra, mamma, pappa, pojkvänner och älskare, förväntade sig av mig. Där, på sjunde våningen med sonen som blev tonåring, fick jag äntligen skapa mig mitt eget liv.

Det var ett tag sedan jag tänkte på den perioden i mitt liv, och att den kunde kopplas ihop med, lockas fram av, något så konkret som ett hus i lera, det hade jag inte väntat mig. Det är det som är så fantastiskt med att våga vara kreativ, våga göra något som en inte är van vid, då lossar trådarna som håller oss bundna vid det vardagliga, vid samma tankebanor som alltid. Mitt skapande, mitt motsträviga pillande med kladdig lera, ledde mina tankar och känslor till det hus som omslutit mig under den viktigaste perioden i mitt liv. Inte de lyckligaste eller lugnaste åren, men absolut den period som betytt mest.

Eftersom jag inte har någon bild av mitt lerhus kommer här en bild av ett annat skapande. Sommaren 2014, då hände det grejer i min hjärna, läs gärna om när jag gick en målarkurs: Att våga måla.

Publicerat i Böcker och film och annan kultur, Känsloliv, Minnesbilder | 4 kommentarer

Bakslag

Jag trodde att jag var utvilad efter jullovet.

Jobbet satte igång, intensivt med lektioner, nya deltagare och möten. I bostadsrättsföreningen hade vi möte på kvällen, med uppgifter för mig att göra (eftersom jag anser att sitta i styrelsen betyder ansvar, vilket inte alla verkar tycka). Stormen Alfrida som drog förbi landet efter nyår hade vällt stora träd och jag var orolig för stugans tak och fönster. Diskmaskinen hemma hade gått sönder före jul, nu var det dags att få en ny installerad. Det blev en rivstart på året.

Jag valde att arbeta deltid när jag började på riktigt efter min utmattning. Sedan augusti 2017 har jag arbetat 70% och det har känts lagom. Jag har berättat om det förut: Återkomsten. Men sedan början av november förra året har jag nästan arbetat heltid på grund av misstag som gjordes under förra läsåret. Jag trodde att jag skulle klara det eftersom det bara skulle vara en period, fram till slutet av mars. Samtidigt har jag velat leva mer normalt, göra saker på fritiden, träffa människor utanför jobbet. Det gick inte, visade det sig.

Jag blev sjuk, fick huvudvärk, yrsel och högt blodtryck. Nu måste jag rensa bland åtaganden, minska på aktiviteter, bara vara hemma mellan arbetsdagarna. Det är hela tiden en balans att hålla, för att inte bli sjuk på riktigt igen. Visst har jag hört om att utbrända får bakslag, återhämtningen tar två steg fram, ett tillbaka, men när ska jag orka ha roligt?

Min högkänslighet har blivit mer utpräglad, mer tydlig efter sjukdomsperioden, jag har ett extremt stort behov av återhämtning. Om jag ska kunna skriva, läsa, göra saker som får mig att må bra, måste jag ha tid för mig själv. Tid och rum att landa i mina tankar och känslor, komma i kontakt med hela mitt jag, inte bara det rationella som utför arbetsuppgifter. Jag känner starkt igen mig i författaren och psykoterapeuten Ilse Sands berättelse, som ni kan lyssna på här:  Highly sensitive people, om ni finns på Facebook.

img_2545

Publicerat i Frisk/sjuk, HSP - om högkänslighet, Känsloliv, Utmattning/utbrändhet | 1 kommentar

Ett stilla år – 2018 eller Totally worth it!

Förra årets årskrönika handlade om förändring: Change is the name of the game. 2017 var fyllt av uppbrott och nya omständigheter.

Detta år har varit mer stilla. Mer präglat av landningar och ‘stanningar’. Jag har bott hela året i min lilla tvåa i Fålhagen. Jag har fortsatt samma arbete på folkhögskolan. Jag bestämde mig för att fortsätta äga stugan på Rådmansö för att ha kvar min oas. Jag reste till kända platser på semestern. Jag valde en kurs med en bekant kursledare vid Fridhem i somras. Detta var inget jag planerade, det bara blev så. Men nu i efterhand kan jag se att jag antagligen behövde landa efter allt som hände och förändrades året före.

Jag brukar aldrig ge eller göra nyårslöften på denna sista dag av det gamla året. Jag tänker mer på det nya året med förhoppningar, kanske önskar jag något för mig själv, de jag bryr mig om eller världen. Mina tankar dessa sista dagar rör sig mer kring det gångna året, vad hände i mitt liv, varför, och hur gick det? Jag lär mig mycket om mig själv genom att minnas och reflektera.

De stunder som har stannat hos mig mest, gjort starkast avtryck, de som har gjort mig mest lycklig, är när jag kommit människor nära. När jag lyckats få personers förtroende och vi öppnat oss för varandra – som när jag fick årets enda handskrivna brev på knackig svenska från ett förvar i Tyskland, eller när jag satte igång klassen för att i fred lyssna på kursdeltagaren som behövde få prata och bli lyssnad på och jag fick en kram efteråt, eller när jag såg och hörde förändringen i humör hos den käraste jag har efter en timmes samtal.

Dessa stunder gör allt som är långtråkigt, höstdeppigt, klimakteriesvettigt, och ensamt däremellan värt det. Totally worth it!

Publicerat i Känsloliv, Minnesbilder | Märkt | Lämna en kommentar

Kärlek till teatern

Oj, vad jag älskar teater! Jag älskar att dras in i en annan värld och få uppleva känslor genom det som sker på scen.

Jag glömmer aldrig några av mina första stora teaterupplevelser. Jag var tonåring och gick på Södra Latins gymnasium. Där fanns teaterlinjen och musiklinjen (förutom den mer vanliga humanistiska linjen som jag gick). I den vackra aulan fick vi elever vara publik när de blivande artisterna och skådespelarna satte upp konserter och teaterpjäser. Jag minns hur underbar jag tyckte En midsommarnattsdröm var. Blandningen av romantik, komedi, fantasi och allt annat som ryms i Shakespeares dramer. Redan som barn hade jag älskat Trollflöjten på tv som sändes varje nyår i början på 1970-talet. Det var ju en opera, men så fantastiskt regisserad av Ingmar Bergman att det var en oemotståndlig saga för mig.

Jag påmindes om denna kärlek till teatern i veckan när jag var med min klass på ”Ofelias skuggteater”. Det är en pjäs gjord på en bilderbok av Michael Ende. Den handlar om Ofelia som arbetat som sufflör hela sitt liv och älskar teater och kan alla pjäser utantill. När hon blir ensam får hon vänner i några skuggfigurer och de sätter tillsammans upp En midsommarnattsdröm bland annat. En fin och hjärtevärmande liten pjäs med fantastiskt sceneri, av Uppsalas Fria teater.

Idag var jag sedan på ett evenemang om Ingmar Bergman, han skulle ju fyllt 100 år i år. Bland annat fick vi se Lille Bergman, en monolog av och med Emma Behrendtz. En jättefin gestaltning av Bergmans barndom, där jag kunde känna igen en del från bland annat filmen Fanny och Alexander. Som final fick vi lyssna på ett samtal med två ”gamla” skådespelare som kände Bergman, Marie Göransson och Gunnel Lindblom.

Åh, vad det var roligt att få höra om honom som en riktig människa, inte bara som demonregissören. Han framstod som mycket känslig (helt klart högkänslig som så många konstnärer), omtänksam, lyssnande och självkritisk. När Marie Göransson beskrev hur han kunde bli jättearg för småsaker som att någon gäspade under repetitionen, så kände jag igen mig. Hon förklarade hur fokuserad han var och blev såklart irriterad när någon bröt koncentrationen mitt i. Jag kände igen det från hur jag är i klassrummet. Jag blir så irriterad när vi, mitt i en diskussion, blir avbrutna av att någon börjar prata om annat, skrattar åt någon eller annat som inte hör dit. Jag kom på att jag agerar som en regissör, försöker hålla ihop gruppen och sätter igång processer som inte får störas.

När jag sen kom hem var jag både lycklig och sorgsen. Varför vågade jag inte göra något eget, något som stack ut, i mitt liv? Varför visste jag så lite om vad det var jag egentligen ville när jag var ung?

Publicerat i Böcker och film och annan kultur, HSP - om högkänslighet, Känsloliv, Minnesbilder | Märkt , | 8 kommentarer

Klimatångest – har jag också

Överallt läser jag om klimatångest. Hur hotet mot planeten hänger över oss och ger oss dåligt samvete för de, mindre miljövänliga, val vi gör i vardagen. Och visst bör vi oroa oss, jag gör det också.

Jag har väldigt svårt att skjuta undan bekymmer och bara tänka på mig själv. Det är detta personlighetsdrag som fått mig att engagera mig för flyktingar och asylsökande, särskilt de unga ensamkommande. Jag har skrivit om det tidigare, tex. HÄR och HÄR. Inte kan jag låta bli att ha åsikter och sedan försöka påverka makthavare när jag ser så stora orättvisor, det går ju bara inte, känner jag.

När det gäller att agera miljövänligt har det kommit smygande, lite i taget. Jag har successivt lärt mig att sortera sopor (tack till mitt ex. som lärde mig att sortera mer än bara tidningar, kartonger och glas för sju-åtta år sedan), jag äter nästan aldrig kött längre (vilket känns enkelt och självklart), och jag konsumerar mindre (”shoppar” väldigt sällan, utan försöker bara köpa saker och kläder jag verkligen behöver). Senast idag läste jag om Stockholms Stadsmission som varje månad får in 30 ton textiler. När människor bara i Stockholm kan lämna ifrån sig så mycket kläder varje månad, undrar jag hur mycket onödigt som köps. Varför införs dagar som ”Black Friday”? När ska den så kallade ”marknaden” förstå att jorden inte är oändlig? All reklam lockar till mer konsumtion och de (marknadskrafterna) tar inget ansvar för klimatet alls. Jag blir också lockad att handla när jag får mejl med fina erbjudanden. Jag ägnade en lång stund åt att avanmäla mig till alla nyhetsbrev från olika sajter för böcker, kläder mm, jag måste ta bort lockelserna helt enkelt.

Konsumtionshetsen, vi kan kalla den konsumtionshysterin, har jag länge reagerat mot. Under många år försökte jag få familjen att sluta köpa julklappar, särskilt till varann som vuxna. Det satt trögt inne. Istället för prylar som inte behövdes, kunde vi skänka pengar till stödorganisationer för att flickor ska kunna gå i skolan i Afghanistan tex. Eller ge ett ”presentkort” på barnvaktstimmar, så att småbarnsföräldrar skulle kunna få tid för sig själva.

Det svåraste, det som ger mig mest klimatångest, är resandet. Till vardags är det inget problem, jag cyklar och åker kollektivt mest. Men semesterresorna, hur ska jag kunna vara utan dem? De får mig att må bra, och framförallt att orka med den långa, mörka vintern som annars gör mig deprimerad. Jag resonerar verkligen med mig själv och försöker hitta kompromisser. Så för att inte helt hamna under isen på vintern, kommer jag att fortsätta tillåta mig en Spanienresa per år (vinter), men det ska bli den enda flygresan. Om jag vill åka utomlands på sommaren får jag ta tåget, helt enkelt. Och ju mer jag tänker på det desto bättre känns det. Jag ska planera min första tågluff sedan 20-årsåldern!

Ångest är inte bra för en, om den blir för stor. Men lite kan hjälpa en att ändra vanor och synsätt. Hur gör ni?

Publicerat i Politik och samhälle | Märkt | 3 kommentarer

Klimakteriet – igen!

När jag var hos doktorn våren 2015 och blev sjukskriven för utmattningssyndrom, frågade han om jag ville ha anti-depressiv medicin. Jag sa nej. Jag kände mig inte deprimerad eller nedstämd, jag var bara så ofantligt trött och min hjärna fungerade inte som den skulle. Det var vila jag behövde, fri från förväntningar och krav. Jag kände mig själv tillräckligt för att veta att jag inte var deprimerad.

Nu, tre och ett halvt år senare och ett år sedan jag började jobba igen, undrar jag vad det är som händer med mig. Jag arbetar deltid och trivs med mitt jobb, men jag har börjat vakna på nätterna utan att kunna somna om, jag känner mig trött och utan energi även när jag har sovit. Mitt sprudlande, idérika jag har liksom gått och lagt sig. Jag gråter för minsta lilla, känner mig mer ledsen än jag gjort på mycket länge. Jag försöker göra saker för att pigga upp mig, sådant som jag vet brukar fungera vid höstdeppighet till exempel, men det blir ingen skillnad.

Först trodde jag att det var utmattningssymptom som kom tillbaka, att jag haft några tuffa veckor på jobbet som klampade över min (ganska låga) stresströskel. Men jag har varit så nedstämd och modlös utan anledning, och det är inte normalt för mig. Jag brukar kunna hitta orsakerna till varför jag är ledsen.

Det tog några veckor, men så förstod jag! Klimakteriet kan ju ge upphov till nedstämdhet, förutom svettningar och annat som jag har. Jag hade trott att jag var på väg ur denna mellanperiod, eftersom mensen slutade komma för ett år sedan och jag har lidit av vallningar i många år. Men så kom denna nedstämdhet. Jag har bokat tid hos en gynekolog, jag hoppas att jag kan få någon sorts hjälp, men jag vill fortfarande inte äta anti-depressiva.

Vilken tur att det skrivs och pratas om klimakteriet överallt just nu (tex på SVT), för annars hade jag nog inte förstått vad jag lider av. Det har behövts pratas om detta länge, det insåg jag redan när jag började få besvär, se vad jag skrev för att par år sedan: Om klimakteriet. Jag har lärt mig mycket, men att menopausen skulle hålla på i så många år, och att olika symptom skulle komma i perioder, det hade jag inte räknat med.

Det händer även att läkare blandar ihop symptomen och sjukskriver i onödan för utmattning eller depression, när det handlar om klimakteriebesvär. Det är ju faktiskt inte en sjukdom att bli äldre! Läs denna debattartikel om att det behövs specialistmottagningar för ”kvinnors omvända pubertet”: Artikel i Dagens ETC.

Publicerat i Frisk/sjuk, Känsloliv, Utmattning/utbrändhet | Märkt | 3 kommentarer

Utan åtgärd…högkänslighet igen

Jag minns hur jag, när jag var yngre, kunde ligga vaken i timmar efter en fest eller middag och gå genom allt jag hört, vad folk sagt och gjort. Jag repeterade hela samtal i huvudet och såg hela scener framför mig igen och igen. Jag tänkte inte särskilt på det då, det var inte något problem för mig, det kändes bara skönt att sortera alla intrycken i huvudet.

Nu, många år senare, förstår jag att det var en inre bearbetning jag ägnade mig åt. Något som jag, som HSP (highly sensitive person), måste göra. Ett problem blir det först när jag inte har tid, inte hinner stanna upp och återhämta mig förrän nästa sak kräver min uppmärksamhet. Högkänsliga personer blir lätt överstimulerade och behöver då egentid och utrymme för att bearbeta och sortera bland alla olika sinnesintryck. Detta kan vara svårt i stressiga miljöer, på arbetsplatser med högt tempo eller hemma om det finns många som kräver ens uppmärksamhet.

Att vara högkänslig innebär också att vi lätt känner av stämningar och andra människors känslolägen. Det är bra i många fall, empati är bra att ha, men det kan också bli jobbigt om man inte har ett skyddande skal. Ibland blir man så starkt påverkad av andras nedtryckta känslor att det pumpar ut en helt. Efter min utmattningsperiod (med sjukskrivning) märkte jag att mitt ”skyddande skal” var borta, jag blir nu ännu lättare påverkad av andra, vilket är energikrävande och jag behöver mycket tid för återhämtning.

För cirka fem år sen, när jag förstod att jag var högkänslig efter att ha läst om detta personlighetsdrag i olika artiklar, skaffade jag böcker i ämnet. Särskilt en hjälpte mig fantastiskt mycket med att förstå mig själv: Drunkna inte i dina känslor. En överlevnadsbok för sensitivt begåvade, av M. Hägglund och D. Dahlin. Jag vet att många har läst och fått stöd av deras bok, och det finns nu (minst) en uppföljare. Även böcker av psykologiforskaren Elaine Aaron (som myntat begreppet HSP) har hjälpt mig.

Nu när jag har känt mig överväldigad och att jag inte har tid med alla känslor som far genom huvudet och kroppen, tog jag fram Drunkna inte…-boken igen.  Och jag lägger märke till nya saker, jag hittar formuleringar som hjälper mig nu, inte samma som första gången jag läste den. Det är underbart med såna böcker, som kan läsas om och om igen och fortfarande ge nya insikter. Som till exempel att jag ”inte behöver göra något det”:

image2.jpeg

 

 

Publicerat i HSP - om högkänslighet, Känsloliv, Minnesbilder | 1 kommentar

Nostalgimusik

Efter några dagar ensam på landet började jag sakna min musik. Jag ville lyssna på sådant jag tycker om, inte bara spridda låtar som de spelar på radio. När jag handlade i den stora mataffären såg jag ett ställ med cd-skivor, sådana som får en att riktigt passa in i de medelålders skara, vi som tyckte det var så häftigt med cd-spelare i bilen. (Jag var en bit över 20 när cd:n kom, så jag minns när det var high tech!) Jag har inte blivit Spotify-användare på riktigt än, betalar inget och får stå ut med reklamen, så på landet där jag inte har bredband får jag nöja mig med radion/cd-spelaren från 90-talet.

Jag stod länge och valde bland cd:na. ”Köp 2 för 99kr” var erbjudandet. Jag ville ha musik som jag visste att jag tycker om samtidigt som jag inte ville köpa samma som jag hade hemma. Många var typ ”Greatest Hits”, så jag skulle få de bästa låtarna från långa karriärer. Det passade mig bra. Jag valde ut två gamla artister, Bruce Springsteen och Björn Afzelius. Kvinnliga artister fanns knappt några bland samlingarna!

Dessa två album gav mig helt olika upplevelser. Bruce Springsteen lyssnade jag på när jag var tonåring, jag hade LP-skivorna Born to Run och The River och gillade dem mycket. Någon gång vid Born in the USA tappade jag intresset för honom, kanske för rockig för min smak då när jag lyssnade mer på soul och r&b. Men vilken nostalgikick det blev nu att höra dessa gamla låtar igen! De har en energi som jag älskar. Det går inte att sitta still. För något år sen såg jag en dokumentär på tv: ”Bruce Springsteen – In His Own Words” och då blev jag också påmind om hans musik, och förstod mycket mer om honom och om hans texter och hans drivkraft. Att han är en sådan känslig, mjuk person bakom den rockiga skinnjackan, hade jag inte förstått tidigare.

En annan dokumentär som jag såg för ett tag sedan var den om Björn Afzelius som gick på bio: ”Tusen bitar”. Det var en fantastisk film och jag fick reda på massor om artisten som var stor under hela min barndom. Dokumentären var verkligen gripande, jag fick en känsla av hur sorgligt hans liv måste varit på många sätt. Jag lyssnade aldrig aktivt på Björn Afzelius, ingen hemma hos mig gjorde det, men många låtar kände jag igen eftersom de spelades ofta på radio. Men nu när jag satte på cd:n så kunde jag inte lyssna klart. Det är verkligen inte min musiksmak och har aldrig varit. Jag som inte är musiker har svårt att sätta ord på vad det är jag gillar/inte gillar med musik, det bara väcks känslor inom mig. Först var den sorglig, sedan enformig. Sedan lät låtarna som dansbandsmusik, alla väldigt lika varann. Och jag har aldrig varit förtjust i dansband.

Så, en av två blev ett ganska lyckat köp ändå Lyssna! !

Publicerat i Böcker och film och annan kultur, Känsloliv, Minnesbilder | 4 kommentarer