Storstan

Efter en och en halv månad med lya på Kungsholmen börjar jag lägga märke till det som skiljer Stockholm från Uppsala. Jag menar inte det uppenbara som mängden trafik och människor utan mer saker under ytan som man först inte ser. 

Det jag gillar med större städer hade jag inte glömt och det finns kvar, anonymiteten, det stora utbudet av kultur, matställen och affärer mm, och så närheten till vattnet som jag saknat så mycket. Men det jag hade glömt, eller förträngt, är inte lika trevligt och det är den skillnaden som förvånade mig första tiden i Uppsala. Det var det vänliga bemötandet jag fick av främlingar i affärer, på restauranger och vid enkla möten på allmänna platser eller hemma i trappuppgången. Den öppna vänskapligheten finns knappt i storstan och det är verkligen sorgligt (undantag finns såklart på båda håll). 

Sju år har jag bott i och vant mig vid den mindre staden på slätten. Jag har vant mig vid att chaufförerna hejar när jag stiger på bussen, att expediterna i butikerna småpratar om aktuella saker och kyparna på restaurangerna känner igen mig när jag kommer för att äta (oavsett om de gör det eller inte så känns det så). 

Det kan inte bero på att ”alla” känner varann i Uppsala för den staden är en smältdegel av människor från hela Sverige, och världen, pga universitetet bla. Det många har gemensamt i Uppsala är just att de inte kommer från stan ursprungligen, på samma sätt som i storstan. Varför är då människor mycket vänligare i Uppsala? 

Här i Stockholm reagerar jag på hur nonchalant en kund beter sig när han handlar hämtmat i thairestaurangen, han tar inte ens en paus i sitt mobilsamtal för att säga tack och hej. Jag tycker det är tråkigt hur folk forsar fram på trottoarerna utan att se på dem de möter, utan nästan knuffar dem åt sidan. När det händer känns det som Stockholm är en stad för unga, framgångsrika människor. Men staden är ju till för alla. 

Sedan går jag en lång promenad längs vattnet, med solen värmande från sidan, till museet som har en fantastisk utställning med kvinnliga skulptörer. På vägen dit träffar jag på en person jag inte sett på många år, vi möttes genom jobben vi hade i Tensta för längesen, och det var ett glatt återseende. Så den här staden är kanske inte så stor iallafall.

Arch, av Ai Weiwei

Publicerat i Politik och samhälle | Lämna en kommentar

Farmodersskapets alla sidor

Att bli farmor är precis så fantastiskt som jag trodde. Men att bli så fascinerad av detta lilla liv, denna lilla person, det kunde jag inte föreställa mig att jag skulle bli.

Jag kan titta på honom, och på bilder och små videosnuttar om och om igen. Jag studerar hans ansikte, varje rörelse, alla små miner han gör när han tittar på mig eller sina föräldrar. Jag er hur han härmar, speglar, den han tittar på, hur hans små händer griper efter något att hålla i, och nu i den senaste videon, hur han fick syn på sina tår men inte nådde dem riktigt.

Jag tror inte att jag hann se och registrera detta när jag själv blev mamma för 32 år sedan. Dessutom har jag så mycket mer kunskap och erfarenhet nu som hjälper mig att förstå det lilla barnets alla utvecklingssteg. Och utvecklingen tillsammans med råd till föräldrar går framåt hela tiden och dem har jag inte hängt med i.

Min sonson har en liten kudde med grop i mitten att ligga på i sin vagn, för att undvika att huvudet blir platt. Sådana fanns inte på min tid. Jag googlade och läste om hur mycket vanligare det blivit med ”skallassymetri” sedan mitten på 90-talet. Det var då alla rekommenderades att låta barnen sova på rygg för att undvika plötslig spädbarnsdöd, vilket fick ner dödligheten kraftigt. En sidoeffekt var dock att det blivit mycket vanligare att spädbarnen, som har mjuka formbara huvuden det första året, fått platta bakhuvuden.

Jag tänkte direkt på mig själv, mitt huvud är lite för platt därbak. Min mamma har samma sak vilket hon försökte dölja med tuperat hår när hon var yngre. Jag har även lagt märke till att många unga invandrare har huvuden med mer eller mindre platta bakhuvuden. Vad beror det på?

Förut visste man nog inte att det inte var bra för barnen att ligga för länge/för mycket på rygg, att spädbarnen behöver träna nacke och rygg genom att ligga mycket på mage när det är vaket. Brist på kunskap är en sak, kan brist på tid och/eller engagemang vara en annan? Att barnen lämnats långa stunder i sängen eller vagnen när föräldrarna haft annat att göra och tänka på?

Min överaktiva hjärna (HSP) kan inte låta bli att gå igång och analysera sånt här som är nytt för mig. Jag vill alltid förstå orsaker och samband. Men när jag är med Ruben då stannar jag i stunden och bara njuter av hans lilla person.

Publicerat i Farmodersskap, Känsloliv, Politik och samhälle | 1 kommentar

Fri att leva, och att sjunga falskt

Jag tittar på House ibland, den åtta säsonger långa serien om läkaren som löser gåtor och plågar sina kollegor på ett sjukhus i USA. Det är avkopplande att titta på något förutsägbart och kvalitativt, samtidigt som det är fascinerande hur de kunde göra (nästan) 177 avsnitt intressanta. Det är trevligt sällskap till mina ensamma middagar många vardagskvällar.

Jag påbörjade nyss den sjätte säsongen, där House lägger in sig själv på ett psyk-sjukhus för att bli fri från sitt medicinberoende, och han upptäcker också att han vill må bättre, bli mindre olycklig. En skicklig läkare är envisare än House och lyckas hjälpa honom.

Det andra avsnittet som utspelar sig på psyk-sjukhuset är ett koncentrat av personlig utveckling och tillfrisknande så skickligt gestaltat att jag blev alldeles rörd. House börjar lita på människor, vågar visa sig sårbar, erkänner skuld och ber om förlåtelse, och bjuder på vänskap och på sig själv. Helt utan ironi och sarkasmer som alltid följde honom tidigare. Såklart går det extremt fort, i verkligheten tar det ofta många år, men ändå så sant.

Jag blev så berörd eftersom jag gått genom samma utveckling. Jag minns hur jag, för ca 25 år sedan, försiktigt började våga lita på människor, hur jag öppnade upp och visade mig sårbar, hur jag vågade ge utan att vänta mig något tillbaka. Jag tog kontakt, jag bad om ursäkt, jag visade känslor och tillit och jag blev en varmare och lyckligare människa. Jag vågade till och med sjunga min favoritlåt när vi hade live-karaoke på jobbets sommarfest.

I got life

Foto: Susanne Rehbinder
Publicerat i Böcker och film och annan kultur, Frisk/sjuk, Känsloliv, Minnesbilder | Märkt | Lämna en kommentar

”Glad” midsommar!

Långhelg, familjefirande, jordgubbar, fest med vänner på landet, sill o nubbe, och en massa annat som brukar höra midsommar till. Jag vaknar till årets finaste helg med sorg i sinnet.

Nu börjar min semester, min långa lediga sommar. Och jag känner mig ensam, ledsen och saknar min vän som nu är borta. Helger har den förmågan, att frammana det jag saknar i mitt liv. Jag har aldrig haft många vänner, inget gäng, att umgås med. Jag föredrar ofta att träffa en god vän i taget så att vi hinner prata, och vara tysta tillsammans. Och nu har jag förlorat en sådan vän. Men jag gillar även fest och glädje med människor jag tycker om. Som tur är har jag haft det med mina kollegor på skolan där jag jobbar.

Varför har jag så mycket närmare till sorg, än till glädje och tacksamhet? Beror det på att jag var mycket sorgsen i min ursprungsfamilj? Att jag aldrig kände mig riktigt glad där hemma? De senaste åren har jag dock börjat kunna känna lite tacksamhet, jag har mått bra i mitt nya sammanhang här i Uppsala och känt att jag gillas för den jag är.

Det har gått fem år, som jag skrev om tidigare i våras, och kanske är det dags att något ändras i mitt liv. Det har hänt mycket under våren, mycket som jag inte kunnat påverka, och kanske är det inte jag som bryter upp vart femte år, utan livet som gör det åt mig… Men lite måste jag vara med bestämma riktning.

Konstig fasad i Uppsala
Publicerat i Känsloliv | Lämna en kommentar

Narcissister i mitt liv

Första gången jag blev infångad av en narcissist var när jag började sjuan och fick många nya klasskamrater. En tjej blev jag kompis med direkt, det kändes roligt att ha en bästis plötsligt, efter många år av att ha varit relativt ensam i skolan. Det höll i några månader, kanske en termin, sedan bytte hon bästis. Hon avverkade flera olika tjejer i vår klass tills i nian då hon fångade en kille, den snällaste, och höll honom i ett fast grepp hela det sista året.

Jag visste inte vad narcissism var, jag visste inte hur människor kunde använda sig av andra människor för att känna sig viktiga. Men vi som såg på efter att ha blivit ratade var inte nådiga i vår kritik. Hon blev helt ensam förutom omhuldad av den enda som hon bundit till sig.

När jag några år senare började ha förhållanden med män fastnade jag återigen för narcissister ibland. Den längsta och mest allvarliga relationen hade jag under några år när jag var mycket sårbar efter min skilsmässa och pappas död. Jag har skrivit om den relationen här i bloggen förut, tex: https://monasawblog.wordpress.com/2014/10/12/en-karlekshistoria-eller-inte/

Efter en sådan långvarig erfarenhet som blev till min största livskris, lärde jag mig att känna igen signalerna, se tecknen. Jag märker nu snabbt om en person inte är sann och ärlig mot andra eller mot sig själv (många narcissister vet ju inte själva vad de gör). Jag har blivit extremt känslig för allt, jag kan ofta förutse vad som ska hända, och vad människor i min närhet känner. Detta är både en välsignelse och en förbannelse. Det är ofta jobbigt att uppfyllas av andras känslor utan att kunna värja sig.

Men kunskap är aldrig fel, jag tycker det ändå är lättare att veta, att förstå hur jag funkar. Mycket lärde jag mig i terapi, då under min stora livskris, och jag har även förstått mycket om min högkänslighet från artiklar och böcker om HSP, tex hur högkänsliga personer lätt blir offer för narcissister i denna: https://hsperson.org/narcissism

En period på ett jobb hade jag en chef som var utpräglad narcissist, det var jobbigt. Vi var en liten arbetsgrupp så det gick inte att undvika henne, och hon tog all energi från oss. Hon upptog våra tankar och diskussioner nästan ständigt, och det gick inte att arbeta kvar där. Det är inte lätt att ha narcissister på jobbet, de är så stora energitjuvar, men de finns ju lite överallt, så vad ska man göra? Jag önskar att fler kunde vara medvetna om deras negativa kraft så att de inte så lätt drogs in i deras värld, men det tog ju tid för mig, och mycket egenarbete för att förstå att jag fastnade för dem. Nu är jag äntligen immun, hoppas jag 😉

Publicerat i HSP - om högkänslighet, Känsloliv, Uncategorized | Lämna en kommentar

Ewa – en vänkrönika

Ewa och jag var på Bob Hanssons föreställning om snällhet på UKK för några år sedan. I pausen gav han publiken i uppdrag att skriva något vänligt och uppskattande till vårt sällskap på en post-it-lapp och sätta den på en vägg i foajén. Ewa skrev om mig, ungefär: Tack för att du vidgar mina vyer!

Ewa hade sagt det förut och skulle komma att säga det igen, hon uppskattade att jag tog med henne på kulturupplevelser hon aldrig annars hade gått på, som en tangoföreställning vi upplevde i en mörk källare, några underliga teaterpjäser som ingick i våra abonnemang på Uppsala stadsteater och en konsert med Sofia Jannok på Katalin. Ewa var så bra på att sätta ord på sina känslor och hon var inte rädd att förmedla dem.

Jag uppskattade minst lika mycket att hon aldrig sa nej till alla mina förslag på aktiviteter. Det har inte varit lätt att vara ny i stan, att träffa vänner som delar mina intressen för kultur, men Ewa var alltid villig att undersöka det som var nytt för henne. Under dessa upplevelser hann vi prata, vi upptäckte att vi trivdes ihop och vi blev vänner. Jag måste säga att hon blev min närmaste vän i denna stad.

Vi hade skrivandet gemensamt. Det var Ewa som fick mig att börja blogga, med utmaningen Blogg100. Hon skrev en del i jobbet men ville utveckla sitt kreativa skrivande och jag tipsade henne om en sommarkurs på Fridhems folkhögskola. Vi var där tillsammans en vecka och fick uppleva ”flowet” som kom efter några glas vin den sista kvällen av kursen.

Jag fick upptäcka nya platser runt Uppsala tack vare Ewa också. Hon visade mig till naturområden som Morga hage och Vårdsätra promenadstråk och även badet där en varm sommarkväll. Vi åkte till Österbybruk för att se en utställning och äta lunch en dag förra sommaren.

Den sista utflykten vi gjorde tillsammans var en hel helg på Österlen. Vi bodde vid havet på fantastiska Löderups strandbad och jag fick visa Ewa min favoritplats i världen: Dag Hammarskjölds Backåkra. Hon lät mig även träffa vänner till henne som bor i Skillinge. Jag hoppas att få träffa dem i sommar igen.

Annandag påsk tog Anna-Lena och jag med oss Ewa ut på lunch. Vi satt i solen och njöt av värmen. Hon har alltid älskat att känna solen värma kroppen. Ewa åt musslor och drack en cider.

Ewa och jag hittade många beröringspunkter, men en sak hade vi inte gemensamt och det var någon gudstro. Jag har aldrig kunnat tro, men det kan Ewa. Jag vet dock inte hur mycket det har hjälpt henne den sista tiden. Känslor har vi kunnat visa och prata med varann om, och eftersom Ewa är så öppen har jag kunnat känna vad hon känner. Och den sista tiden har hon varit rädd och ledsen, och jag har känt likadant.

Jag är så tacksam för den vänskap jag fått. Jag kommer att sakna dig så, Ewa!

Publicerat i Känsloliv, Minnesbilder | 2 kommentarer

Tankedag 2

Fem år på samma ställe, på samma arbetsplats. En av de mest erfarna numera. Jag som alltid var rookien på mina arbetsplatser, jag som fick ställa frågor, vara nyfiken, lära nytt. Så stimulerande. Kanske även lite ansvarsfritt också, ser jag nu i efterhand. Med många nya, unga, kollegor har jag blivit en att rådfråga, en som kan ta diskussionen med ledningen, till och med en som till slut övertygades om att bli fackligt lokalombud – det hade jag inte trott om mig själv för några år sedan.

Är detta också att bli gammal? Att bli äldre? Jag känner mig trygg i lärarrollen, med deltagarna, med många kollegor, och jag har inga betänkligheter när det gäller att lägga mig i ledningen av folkhögskolan. För första gången förstår jag hur de äldre lärarna kunde gå hem tidigt på dagen på mina tidigare arbetsplatser, jag behöver inte planera om och om igen mina lektioner. Nu kan jag gå på rutin. Det känns faktiskt förskräckligt skönt.

Publicerat i Jobb, Känsloliv, Skrivande | 1 kommentar

Tillbaka!?

Det är nästan ett helt år sedan jag skrev något här i bloggen. Har jag lagt ned den? Eller tagit en paus? Jag vet inte, jag går alltid på känsla, om jag får lust så skriver jag, men om jag inte känner för det struntar jag i det.

Ibland pockar en liten känsla av lust inom mig. Den här skulle jag vilja formulera i ord, det här skulle jag behöva få ur mig, eller den här tanken kanske kan vara intressant att sätta ord på. Jag gör ju fortfarande det, för hand, i min dagbok. Men här har det inte blivit något skrivet.

Idag är det första maj, vårens första dag, början på den bästa tiden på året för mig, och jag brukar reflektera mycket. Kanske var det därför jag fick lust att skriva idag. Jag funderar på om jag kan skriva i ett nytt format, små, korta reflektioner tillsammans med en bild, utan all den här förklarande texten runtomkring? Vad tror ni, mina läsare, om ni finns kvar?

Fem år

Mina cykler i livet brukade vara tre år (kort, jag vet). Sedan utökades de till fem år. Nu har det gått fem, i lägenheten, på jobbet, ensam i Uppsala… Och jag ser inget uppbrott nära förestående. Jag trivs, mår bra och känner ingen lust att börja packa flyttkartongerna. Är det personlig utveckling eller håller jag bara på att bli gammal?

i Örebro stadspark
Publicerat i Känsloliv, Skrivande | 1 kommentar

Illa berörd

”Här står en massa fullt friska människor och ska vaccinera sig. För något som knappt nån dött av. Så j..la onödigt!”

Jag var på väg till Filadelfiakyrkan i Vasastan för att få min första covid-spruta. När jag närmade mig den glesa kön på trottoaren gick ett par förbi strax bakom mig. Jag hörde deras konversation och blev alldeles paff. Här var jag på väg att göra något viktigt, inte bara för mig utan för alla människor och hela samhället, och de kritiserade det. Som om det var onödigt, dyrt och till och med farligt. Jag fick lust att springa ikapp dem där på Rörstrandsgatan och fråga om de avstått från poliosprutan, stelkrampssprutan och andra barnvaccinationer också. Jag blev så illa berörd!

Tidigare samma dag hade jag varit på Moderna museet, jag hade bokat en besökstid till Giacometti-utställningen nu när de äntligen öppnat igen. Före mig i entrén stod en äldre man med en liten flicka i 7-8-årsåldern. Den unga kvinnan i kassan visade en broschyr för barn och förklarade för flickan vad hon kunde titta efter. Det lät som ett pedagogiskt och roligt upplägg för att få barn att intressera sig för konst. Väl inne i utställningen hörde jag hur flickan försökte få ”pappa” att följa anvisningarna, men han tog broschyren, stoppade den i fickan och sa ”nej, det förstör ju hela upplevelsen!”.

Jag blev så ledsen för flickans skull, som nu stod helt stilla och drog i blixtlåset till sin jacka, upp och ner, upp och ner. Jag fick lust att ta henne i handen och erbjuda mig att titta på utställningen med henne, men det kunde jag ju inte göra. Istället gick jag ut till kassan och hämtade en barnbroschyr själv, tänkte att jag skulle visa att jag som vuxen också kunde uppskatta den. Som tur var såg jag pappan en stund senare sitta med flickan i knät och titta i broschyren framför några skulpturer.

Att andra, okända människor berör mig så mycket! Jag har blivit ännu känsligare för andras okänslighet på senare tid. Människor som inte visar empati, inte bryr sig om andra än sig själva och sina behov, de stör mig verkligen. Som jag skrivit om tidigare, min högkänslighet är tydligare och starkare sedan min utmattningsperiod. Det verkar som, fast åren går, jag inte kommer att lyckas bygga upp något skal runt mig igen. Det kanske inte behövs?!

Publicerat i HSP - om högkänslighet, Känsloliv, Politik och samhälle | Märkt , , | Lämna en kommentar

Närhet och avstånd – min årskrönika 2020

Detta år, 2020, skulle bli ett år av arbete med minnen, jag skulle läsa, reflektera och komma igång med mitt skrivande. Jag behövde en paus från jobbet, jag hade tagit tjänstledigt och skulle vara ledig mellan jul och påsk. Min plan var att jag skulle skriva, resa och mest umgås med mig själv.

Det började bra, jag var sjuk och satt mest inne och rotade i minnen (dagböcker och gamla skrivalster) i januari. Jag skrev lite här i bloggen och förberedde mig för en resa till Spanien. Jag hade vunnit en två veckors kurs (spanska och matlagning) i Cádiz, och skulle efter den resa vidare i södra Spanien så länge jag hade lust, tänkte jag. Jag hann precis gå kursen och vara några dagar i Málaga, så blev jag tvungen att åka hem. Viruset spreds då snabbt i Europa och jag kom hem i rättan tid. Väl hemma hände allt snabbt: skolorna ställde om, min kollegor fick börja undervisa på distans, teatrar och konserthus stängde och alla råddes att stanna hemma.

Jag slutade skriva. Det var som om jag behövde all min kraft till att ställa om och förstå den nya situationen. Inte ens ett blogginlägg på de kommande sex månaderna blev det. Endast dagboksanteckningar där jag pratade med mig själv i brist på socialt liv. Jag var ännu ensammare än tidigare. Men skillnaden var nu att även andra var ensamma, många jobbade hemifrån och nästan inga träffades ute, så det kändes normalt och lite lättare.

Jag hade dock min lilla bubbla, några få personer jag fortsatte att träffa. Och det föll sig så att de gick genom svåra personliga saker detta år, och jag fick vara ett stöd. Bra både för dem och för mig. Jag har aldrig varit rädd för starka känslor, utan alltid känt någon slags mening med att vara närvarande, vara i nuet och våga stanna i känslan.

Sommaren blev lång och ganska tråkig, med inställda kurser, träffar och resor. När terminen startade var det sålunda med en lättnad jag gick till jobbet. Där har jag ett socialt liv, träffar kollegor och kursdeltagare, vilket har blivit extra viktigt det här året. Jag har mått bra den här hösten trots coronaanpassningar och krångel på jobbet, och jag tror att jag äntligen kommit över/vidare från sorgen från några jobbiga år. Jag har nog funnit ett sätt att må bra ensam och det har coronan hjälpt mig med.

Men åh, vad jag saknar kulturupplevelser! Jag längtar till att få gå på museum, se teater, lyssna på live-musik och känna att jag lever! Jag var och handlade målarsaker på Bror Hjorts hus för några veckor sedan. De har stängt men öppnade för inbokade kunder. Jag bad att få gå en sväng in i ateljén som jag såg stod öppen och upplyst. Jag fick en ensam stund med den härliga konsten och blev så berörd att jag grät.

Nu hoppas jag på nästa år, 2021. Vaccinet ska komma fler till del, vi ska kunna träffas i grupper igen, och framförallt ska kulturlivet återuppstå! Som avslutning, en bild av kloka råd och önskningar inför det kommande året.

Publicerat i Årskrönikor, Känsloliv, Skrivande | Märkt | 2 kommentarer