Första advent

Jag har inte bakat lussebullar. Jag har inte ens ätit pepparkakor. Men jag gick till källaren och hittade kartongen med adventsstjärnan och elljusstaken, så nu lyser de hemtrevligt i mina fönster.

Jag tänder ljus idag, liksom nästan varje kväll, eftersom det känns varmt i själen på något sätt. Jag har känt mig lite ensam. Att pynta och fira högtider är något som ofta görs med familjen, och jag har inte stor familj. Ingen i den här staden som jag har valt att leva i. Inte heller någon som det är självklart att höra av sig till första advent.

Desto roligare att en vän kom förbi helt oplanerat. En gammal vän som ringde när hon var i närheten. Och lite senare ringde en pojke och frågade hur jag mådde. Själv sa han att han mår bra, och det är så fantastiskt att höra efter två mycket jobbiga år då han levt i ovisshet. Nu äntligen har han fått landa. Så det finns saker jag är tacksam för, även en dag som denna.

Annonser
Publicerat i God man (kvinna), Känsloliv | 3 kommentarer

Hot mot demokratin

Finland förbjuder NMR (nordisk motståndsrörelse). I Sverige finns organisationsfriheten i grundlagen, så vi kan inte förbjuda dem. Är det Sveriges brist på erfarenhet av krig, vår naivitet, som gör att vi tror på att demokratiska, goda krafter inte kommer låta sådana som NMR få makt?

De är inte många, de svartklädda NMR, men de är mycket skrämmande. En del kallar dem för SD’s fotsoldater. Jag hamnade mitt i en demonstration som attackerades av NMR förra helgen i Uppsala, se Nyhet i SVT.se. Demonstrationen (mot mänskligt slaveri) hade fått tillstånd av polisen, NMR var där strax innan och delade ut flygblad (utan tillstånd). Varför skulle de vara där om inte för att provocera fram bråk? Jag kom ut från bokhandeln precis när ett slagsmål bröt ut (jag såg inte inledningen, jag uppfattade bara att det låg en man på marken och en annan slog på honom), jag tog spontant ett steg närmare för att stoppa, gå emellan, men flera svartklädda rusade fram och även demonstranter. Poliser kom också och lyckades sära på dem. Det krävdes flera ditkallade poliser för att hålla isär demonstranter och NMR, annars hade många fler blivit skadade. Jag anslöt till demonstrationen som skanderade ”inga nazister på våra gator”. Mina knän skakade och jag vågade inte ta upp mobilen för att fota eller filma.

Jag minns en diskussion vi hade när jag arbetade på Skolverket, den handlade om vilka partier som skulle släppas in på skolor för att sprida sitt budskap inför valet 2014. En del tyckte att vi måste låta alla som ställer upp i valet, eller åtminstone alla riksdagspartier, få finnas i våra skolor. Andra, som vissa rektorer, vill inte släppa in tex SD eftersom elever på skolan känner sig hotade, kränkta och skrämda av deras budskap. Jag ställde frågan om vi verkligen måste behandla alla lika, även de som vill använda sig av odemokratiska, även rent fascistiska, metoder för att få och behålla makten. Ja, fick jag till svar av dåvarande generaldirektören Anna Ekström, nu gymnasieminister, om de röstas fram i demokratiska val så har de samma rätt.

På kvällen, efter konfrontationen på Stora torget, tittade jag på filmen Simon och ekarna på tv. Den utspelar sig bla under andra världskriget och i en scen kommer några nazister till Sverige och en judisk pojke blir skrämd av dem i deras strikta uniformer. Jag blir också rädd. Hur kan vi inte minnas att nazisterna fick makten i demokratiska val först, för att sedan utrota många miljoner människor? Jag fattar inte hur vi kan stå och se på när de propagerar för samma människosyn som då. Eftersom vi låter dem hållas, så tillåter vi att många uttrycker sina rasistiska åsikter öppet. Se bara på kommentarsfälten i FB efter Uppdrag gransknings program om afrofobi – det är skrämmande hur människor väljer att attackera de som utsätts för rasism. Jag blir riktigt orolig för framtiden.

Hédi Fried, en av få överlevande, skriver i DN idag: ”Det är lätt att demontera demokratin, inte ens en ändring av grundlagen behövs.”

Publicerat i Politik och samhälle | Märkt , , | 3 kommentarer

I spåren av #metoo

Varje vecka, flera gånger per vecka, läser jag nya vittnesmål om sexuella trakasserier, mobbing och övergrepp. De sker på alla sorts arbetsplatser, efter jobbet på fester eller under tiden nätverkande ska ske. Visst känner jag igen det, speciellt från män jag har mött privat, men att det är så omfattande som nu kommer fram kunde jag inte fatta. Jag blir så berörd, ledsen och förbannad. Jag läser de detaljerade skildringarna tills jag mår illa.

Jag har varit förskonad, har bara upplevt en del trakasserier när jag var yngre. Kanske beror det på att jag har arbetat i en typisk kvinnlig bransch. De flesta av mina chefer genom åren har varit kvinnor, en del dåliga, en del bra, men det kanske har gjort att jag sluppit vara med om eller bevittna sexuella anspelningar och trakasserier på arbetsplatsen.

Apropå nyheterna om vissa kändisar och den s.k. kulturprofilen: När jag var tonåring och ung kvinna kunde jag beundra män, vissa författare eller musiker hade jag som husgudar. När åren gick och jag fick mer erfarenhet av olika sorts män förstod jag att ”det manliga geniet” inte finns. Oftast är de bara självgoda narcissister med stort bekräftelsebehov. Hur kan myterna kring dem få fortsätta leva? Hur kan tystnadskulturen vara så stark? Det är verkligen så skönt att #metoo-rörelsen nu är så stark och att så många vågar tala ut.

Lite får jag känslan av hopplöshet: vilka män kan jag lita på? Alla är ju del av strukturer i samhället. Men kanske är det sant som Åsa Beckman skrev i en krönika i DN igår: att #metoo är en befrielse även för män. Hon beskriver en bartender som alltid varit tyst och lite blyg, men som får kraft av rörelsen att säga ifrån när han ser två män trakassera en kvinna i baren. ”Efter uppropen står jag inte ut att se det längre”, sa han efter att han tagit drinkarna från männen och fått dem att lämna baren.

Förhoppningsvis finns det fler som den bartendern.

Publicerat i Känsloliv, Politik och samhälle | Märkt | 9 kommentarer

Klimakteriet på film: Aurore (50 vårar)

Jag var på bio häromdagen. Jag ville se Agnès Jaouis film: ”50 vårar”. Hennes filmer har blivit favoriter förut (tex ”I andras ögon”). Fransk feel-good kan man kalla den här senaste. Den handlar om Aurore som är 50 år och mitt i klimakteriet. En varm komedi med en del allvar.

Förra året skrev jag ett inlägg som blev mitt mest lästa under det året: Klimakteriet. Det var tydligt att fler än jag ville läsa om och diskutera det som halva befolkningen går genom. Sedan har jag läst en hel bok (Inlägg om bok) med texter av olika kvinnor som diskuterar klimakteriet, om positiva erfarenheter och om besvär som vallningar tex. Stavningsprogrammet har dock inte hängt med: ordet ’vallningar’ finns inte ens med i Words ordlista, programmet försöker ändra det till svallningar eller valfångarna medan jag skriver.

Mitt eget klimakterium har rullat, eller det tar ibland några hoppsa-steg åt olika håll. 2017 började bra, ingen mens de första sju månaderna och mindre vallningar. Jag fick hopp om att det snart skulle vara över helt. Men så kom hösten, jag hade landat i nytt boende, nytt jobb och mådde bra med mig själv, då fick jag mens! Efter ungefär åtta månader var den tillbaka. Vallningarna satte också igång igen. Med mig in på lektionerna måste jag ha vattenflaskan, att dricka svalt vatten är det absolut snabbaste sättet att svalka sig när svetten börjar sippra fram och imma igen glasögonen.

Jag är känsligare, gråter oftare än vanligt, men trodde att det berodde på att jag är i återhämtningsfasen efter en utmattningssjukdom. Men det kan också bero på klimakteriet. Jag föll i gråt när jag tittade på Paul Hansens starka fotografier från krig och flyktingkriser runtom i världen. Jag gråter när jag hör min favoritmusik var jag än befinner mig. Ögonen svämmade över av välmående när jag promenerade längs ån en solig dag, det var så vackert! Åtminstone lite måste jag gråta varje gång jag ser en känslosam teater eller film.

När Aurore (som förresten betyder det passande gryning) dansar för sig själv till Nina Simones ”Ain’t got no” gråter jag igen. Livet är inte slut, inte heller möjligheterna till känslor och njutning. Skönt att få det bekräftat (om någon skulle tvivlat).

Publicerat i Böcker och film och annan kultur, Frisk/sjuk, Känsloliv, Politik och samhälle, Skrivande | 4 kommentarer

Feedback som medicin

Jag vaknade som vanligt vid sju i morse, en lördagmorgon, och hörde lite regn mot fönstret. Jag kurade in mig i det varma täcket och lyckades somna om. Vaknade lite senare med en god känsla i kroppen, tittade på klockan, redan tio. Den goda känslan spred sig till medvetandet. Detta var första morgonen på flera veckor som höfterna inte smärtade, och en fras jag hört på tv i veckan, jag tror att den hörde ihop med något program om utbrändhet, for genom huvudet: ”feedback är den bästa medicinen”.

Efter några jobbiga grå veckor har jag haft tre dagar som gett mig välmående, gett tillbaka lite energi och lust igen. Onsdagkvällen var jag på ett jobb, mitt timjobb, och behövde bara vara. Bemöta människor, visa intresse och vänlighet. MIn medarbetare (och uppdragsgivare) slutade kvällen med att säga ”tack, du är så lätt att samarbeta med, behövs inget snack, det är bara att göra”. Jag känner likadant med henne, vi har samarbetat bra sedan i mars och detta jobb har varit en viktig del i min rehabilitering efter utmattningen.

I torsdags var jag tillbaka på mitt ”ordinarie” jobb, efter höstlov och ett par sjukdagar. Mina kursdeltagare, som inte kan mycket svenska, sa att de hade saknat mig. Åh, det värmer mitt hjärta, och jag märkte att jag hade saknat dem också. De är en liten grupp kvinnor i olika åldrar, med olika bakgrunder och erfarenheter, som visar en vilja att lära, visar respekt för varandras olikheter och uppmuntrar varandra. Jag trivs så bra med dem alla. På kvällen kom Malin och höll en föreläsning för oss på skolan. Sedan jag träffade Malin första gången, via goda vänner för ungefär fyra år sedan, är jag så glad att ha lärt känna henne. Hon är en så inspirerande människa och jag känner mig så befryndad med henne.

Igår, fredag, var jag på skolan fast det egentligen inte var arbetsdag för mig, men mina deltagare, kvinnorna i gruppen, skulle göra sina presentationen som de jobbat med under flera veckor. Jag och en annan lärare lyssnade och jag blev full av beundran. För att de vågade. Sedan fikade vi tillsammans och jag tror att de kände sig nöjda. Jag tog cykeln ner på stan och åt lunch med Malin (innan hon skulle ta tåget tillbaka till Göteborg) och två andra vänner. Jag är så tacksam för dessa, ganska nya, vänner. Tänk att man kan få nya vänner mitt i livet, det är fantastiskt! Dagen slutade med att jag fick hjälp med stopp i duschavloppet av min vicevärd, han rensade bort gammalt hår som jag borde ha kunnat göra själv. En till trevlig, glad och vänlig människa.

I morse när jag vaknat med den goda känslan i kroppen och som vanligt kollade vad som hänt på FB, fick jag läsa ett långt inlägg av Malin som sa ungefär samma sak som jag kände: ”Om jag bara får vara mig själv, då är jag nöjd”. Inlägget innehöll en massa mer men detta citat av Anne Frank, som även kunde ha sagts av Laleh, var precis vad jag kände då. Att jag vaknat med samma känsla som Malin gått och lagt sig med, det var också lite roligt.

Feedback från arbetskamrater, kursdeltagare, vänner… Det gör mig sakta frisk från utmattningen.

Publicerat i Frisk/sjuk, Känsloliv | 4 kommentarer

Existentiellt grubbleri

De första åren med A. kunde det slå oss: jag tyckte att han var mer ateist än han trodde, och han tyckte att jag var mer troende än jag trodde. Likheterna mellan oss var stora, fast vi sa oss ha olika inställningar till gud och till tro på något religiöst.   
Jag lyssnar på Existenspodden, ofta med gäster från kyrkans värld, men de pratar inte om gud, utan om oss människor, om vad som sker inombords. Jag lyssnade på ett samtal live: ”Har gud humor?” mellan prästen och satirtecknaren Kent Wisti och Martina Montelius. Det slog mig då hur allt de talade om handlade även om mig, jag funderar på samma saker: vad som gör oss till de vi är, varför vi beter oss på olika sätt, vår inställning till omvärlden och våra medmänniskor. Vad har det med religion att göra? Jag har aldrig tyckt att det har med någon gud att göra, utan kallat det psykologi.
Ju mer jag lär känna personer som är troende, inte dogmatiska utan på ett stilla sätt, inom sig själva, och jag trivs med dem, känner samhörighet, desto mer upptäcker jag likheter mellan oss och vårt sätt att se på världen och människorna.

De senaste åren har jag fått nya vänner och arbetskamrater som jag tycker mycket om. Bra, vänliga människor som accepterar mig som jag är, flera av dem är troende. Hur kan vi vara och tänka så lika men ändå säga oss vara så olika i förhållande till religion? Handlar deras tro om något större, något utanför människan, en högre makt (jag vet ju att det inte handlar om någon vitskäggig gubbe uppe bland molnen)? Det jag tror på och funderar mycket kring är också något stort, men jag tror att det finns inom oss. Men det som förenar oss då? Är det det som är ”gud” för dem? Det som är människors djup, själsliga inre och förmåga till empati och mycket annat, för mig?

”Du tänker för mycket”, fick jag ofta höra när jag var yngre. Och nu har mina grubblerier tagit en ny sväng. 

 

Publicerat i Känsloliv | 5 kommentarer

Att dela med sig

Jag tror på öppenhet. Jag tror på att de flesta människor mår bra av att prata om hur de känner sig. Jag tror på att ”det privata är politik”, som sades redan av feministerna på 1970-talet. Som nu med kampanjen #metoo som pågår i sociala medier: vi måste ju berätta om övergrepp, annars kan vi ju inte hjälpas åt att få stopp på dem. 

Jag skrev en text för något år sedan där jag tvingade mig att skriva om saker som jag aldrig tidigare ens hade pratat om: Att våga. Det kändes speciellt, det hände något inom mig när jag satte ord på det som hade hänt. Men även i mindre skala är öppenhet viktigt, för att bygga tillit i relationer, till exempel, måste man våga dela med sig av sina tankar och känslor. 

I en blogg jag följer skrev Helena ett inlägg om ensamhet och självsamhet idag:  Herothecoach. Intressant ämne, men hon kom också in på detta med att dela med sig: 

”Vikten av att vi som individer delar med oss av det vi känner och upplever, våra rädslor och farhågor, när vi känner oss små och obetydliga, är stor. Då kan jag ta emot, i igenkännande empati, och sedan i min tur dela med mig av mina egna rädslor och farhågor. Därmed hjälper vi varandra till storhet, för vi växer som människor när vi delar, när vi tror den andre om gott, att hen kan ta emot och stå stark när jag känner mig liten och svag. Så samverkar vi, turas om, och gör varandra stora som människor. 

Men det börjar inte med delningen – det börjar i modet att se inåt, att erkänna känslan för mig själv, att våga se den i vitögat och yppa dess namn. Vågar du titta dig själv i spegeln och se, verkligen se, det som finns där?” 

För att kunna dela med sig av sig själv, öppet och ärligt, behöver vi först våga se oss själva. Hur ska vi kunna vara ärliga med andra om vi inte är det med oss själva? Det är svårt ibland, att acceptera även de sidor jag inte är stolt över, men det känns lättare att leva när jag lyft på locket. 

Publicerat i HSP - om högkänslighet, Känsloliv, Politik och samhälle, Skrivande | Märkt | 5 kommentarer

Återhämtandets tid

Jag jobbar igen, efter drygt två års bortavaro från arbetslivet är jag tillbaka. 

För två och ett halvt år sedan blev jag utmattad, sjukskriven, jag sa upp mig från arbetsplatsen där det inte fanns någon förståelse, jag blev arbetssökande och jag pluggade på distans. Till slut kände jag mig redo att börja jobba, inte på heltid, det insåg jag redan innan, utan 60-70%. Den lönen gör väl inga under med min kommande pension, men jag ska ju leva nu, tänker jag. Min nya arbetsgivare ville anställa mig trots att jag varit helt ärlig vid intervjun och berättat om min utmattningsperiod. Det känns skönt nu, jag behöver inte ljuga eller försöka hålla uppe någon fasad. 

För jag blir trött. Efter en lång dag på jobbet med prat, ljud och människor omkring mig hela tiden kommer jag hem och måste tillbringa kvällen i tystnad, ensam. Jag orkar inte läsa, kanske tittar jag lite på tv, men bara om det är något lättsamt. Men arbetet ger energi också. Jag blir glad av det. Och då orkar jag lite till. Stresströskeln är låg, och jag blir snabbt trött, men bara jag tar mig tid till återhämtning, så kommer jag nog klara det här. 

Jag läste så kloka ord i Underbara Claras blogg: 

”– Stress inte är farligt. Men bristen på återhämtning är det. Så jag måste se till att lägga in vilsamma aktiviteter mellan allt som är ansträngande.

– Vila innan jag blir trött istället för efter jag redan blivit trött (har man varit utmattad så har man inga extra resurser att ta av).

– Tänk i motsatser. Efter mycket intensiv familjetid är det skönt att jobba. Efter mycket jobb är det skönt med extra mycket familjetid. Vad har du gjort mycket av sista tiden? Gör tvärtemot det.”  (från bloggen Underbara Clara

Publicerat i Frisk/sjuk, HSP - om högkänslighet, Jobb, Känsloliv | 5 kommentarer

Goddag yxskaft, eller hur svårt kan det va?! 

Kommunikation är det svåraste som finns. Det förstod jag när jag var mellanchef på en stor skola och skulle få ut information till en personalgrupp på ca 100 personer. Jag, som tyckte att jag kunde formulera mig kort och koncist, hade ett tydligt språkbruk och faktiskt även var pedagog, kunde inte fatta att en del inte tog in informationen. Eller inte förstod vad vi menade. Jag fick erfara att även om man säger en sak på tre olika sätt, så går det inte alltid fram. 

Men ett kort, privat, mail som uttrycker en fråga och en omtanke – hur kan det missförstås? När svaret på mailet kom undrade jag om det var skickat till fel person. Jag var tvungen att titta på mitt ursprungliga, avsända mail, hur hade jag egentligen formulerat mig för att få ett så avvisande svar? Jag hade skrivit: ”känner du till att …?” och ”det kan bli stökigt där”. Nä, min fråga hade inte fått svar. Min uttryckta omtanke ignorerades, eller så hade den blivit tolkad som något helt annat än vad jag försökte uttrycka. Svaret innehöll istället en bestämt uttryckt åsikt om hur man (inte) ska förhålla sig till omvärlden. 

Ibland pratar/skriver man förbi varann, om och om igen. Jag vill vara tydlig. Jag försöker vara vänlig. Ändå får jag ibland Goddag yxskaft tillbaka, och det känns hopplöst. 

Publicerat i Känsloliv, Skrivande | 3 kommentarer

Kyrkoval för en ateist

Idag ska jag rösta i kyrkovalet. Det är bara andra gången i mitt liv som jag gör det. Som ateist har jag inte haft något intresse av att sätta mig in i hur kyrkan styrs, men som humanist måste jag göra det. Första gången jag röstade var för fyra år sedan när SD började bli större och hotade att kunna påverka svenska kyrkan i en inhuman riktning. I år är rädslan densamma och medvetenheten och mediabevakningen mycket större. SD vill in i kyrkans ledande organ för att bevara ”svenska traditioner” och stoppa ”politiseringen” av kyrkan. De anser att svenska kyrkan är vänstervriden eftersom den värnar om de svaga i samhället och tar ställning för humanism och mänskliga rättigheter. 

Själv säger kyrkan att den varken är höger eller vänster. Det är bra, tycker jag, och alla jag känner som är engagerade i kyrkan står för mänsklighet, värme, humanism och att hjälpa och stötta människor som behöver det. De vägrar se fienden i andra människor, i andra religioner, utan tror på att det finns gott överallt. 

Någonstans, någon gång, har jag läst någon som tyckte att Jesus var den förste socialisten. Jag kan hålla med, för om man kämpar för allas lika värde, lika rättigheter och skydd för de svaga så liknar det mycket socialism, eller socialdemokrati. Inte som det var förr då socialism var lika med ateism, för nu finns till och med vänstern i kyrkan. Men kyrkan vill naturligtvis locka människor från alla politiska riktningar, så de vill inte vara höger eller vänster. 

För länge sedan, och framförallt på vissa platser, var kyrkan en del av makten och ofta en repressiv sådan. Den kunde stötta regeringar att hålla människor i förtryck, den  hjälpte diktaturregimer att hitta och straffa oskyldiga människor. Denna bild av kyrkan är för de flesta människor i Sverige inte längre verklig, lyckligtvis. Idag står kyrkan för humanism, medmänsklighet och den står upp för allas mänskliga rättigheter. Vill du att den ska få fortsätta på det sättet – gå och rösta idag! 

Nu benämns till och med Stålmannen som socialist när han räddar människor från att bli skjutna av en terrorist, se länk:  Stålmannen socialist? Den artikeln fick mig att tänka på den ”första socialisten”. 

Publicerat i Politik och samhälle | Märkt | 2 kommentarer