Påsk=kultur

Jag har haft påsklov, för första gången på mycket länge. En hel vecka: fri, oplanerad och ledig. Med en ny kattunge hemma (Vilda, nu 16 veckor) har det blivit mycket lek, kel och klös. Hon sover också mycket, mest hela dagen faktiskt, tills jag vill gå och lägga mig. Då får hon energi som värsta treåringen med mycket trots i kroppen, rusar runt och gör allt som hon vet att jag inte gillar (hänger i gardiner, klöser på fel ställen etc).

Tack vare hennes stora sömnbehov har jag iallafall hunnit med att läsa böcker, spela många matcher Word feud med en f.d. kollega, gå på bio, konsert och museum också. Så detta lov blev ett riktigt kultur-lov för mig. Tre romaner har jag läst, tre stycken som funnits på min ”Att läsa”-lista sedan länge. Av en lustig slump hänger de ihop tematiskt. Det kanske ligger i tiden. De handlar alla om intellektuella medelklasskvinnor i den begynnande medelåldern (35-45), och om ensamhet och barnlöshet. Två av böckerna är skrivna av svenska författare och utspelar sig i Stockholms innerstad, den tredje är skriven av en nigeriansk författare.

I Therese Bohmans Aftonland från 2016 hittade jag många beröringspunkter, jag kunde känna igen mig mycket. Hon beskriver (gestaltar!) ensamheten i storstaden jättebra, som i det här citatet:

Det är inte bara navelskådande, ett par år före #metoo gör hon i slutet av boken upp med kulturmannen (-männen) och det känns skönt.

I Lotta Olssons De dödas verkliga antal, också från 2016, får jag fundera, tänka efter, lite mer. Jag gillar böcker som utmanar mig. Lotta Olssons debut, 1994, var en liten bok, en sonettsamling om Demeter och Persephone från den grekiska mytologin. En gammal myt med ett modernt ämne: ätstörningar. Jag älskade den boken. Hennes senaste roman handlar om ensamhet i den moderna storstaden.Väljer vi att vara ensamma, väljer vi partner, barn och hur vi vill leva våra liv? Inte lika positiv som Therese Bohmans roman. Jag kände igen mig i nuet, tex i detta citat om att skaffa katt:

Den tredje romanen jag har hunnit med detta påsklov är Stanna hos mig av den nigerianska författaren Ayobámi Adébáyò. Den är hennes debutroman och har fått mycket uppmärksamhet. Den påminner lite om vissa böcker av Chimamanda Ngozi Adichies (tex. En halv gul sol). Jag gillade romanen mycket. Den handlar precis som de två böcker jag nämnt tidigare om en medelklasskvinna utan barn. Men i motsats till Stockholms innerstad där barnlöshet kan vara ok så står hon i Nigeria mellan gamla traditioner, modern jämställdhet och sina egna önskningar. Det är ännu mer komplicerat än hos oss i Stockholm, känner jag.

Alla tre böcker rekommenderas!

Annonser

Vilda

Vem kunde tro att katter var så komplicerade varelser? Mat, kel, lek – ska inte det räcka?

Efter två veckor hos mig är Vilda varannan dag väldigt kelig och närhetstörstande, och varannan dag hyperaktiv, speedad, med stirrande ögon och omöjlig att lugna ner. Hon klättrar på väggar (tavlor), hänger i gardiner och river min hud när hon kastar sig på mig för att klättra upp på axlarna. Och, ja, hon har klätter-/klösträd och många olika leksaker.

I morse väckte hon mig klockan fem, som vanligt. Jag försökte ignorera henne för att få sova vidare, det har fungerat förut, men hon fortsatte leka med mina fötter genom täcket. Jag gick upp och gav henne mat, tänkte att hon blir lugn sedan. Hon fortsatte med sina vilda lekar, vägrade låta mig smeka henne lugn, så till slut stängde jag ut henne från sovrummet och fick en stunds vila.

Nu äntligen har hon somnat i mitt knä vid frukostbordet. Klockan är sju och jag ska åka till jobbet om en dryg timme. Ikväll somnar jag i soffan före tio. Min dygnsrytm är helt förändrad, kanske den rättar till sig när vi ändrar till sommartid nästa helg?!

Drick värmen ur min hand

Drick värmen ur min hand – en bok av Bengt Ohlsson. Jag hittade den av en slump på rean när jag gick in i bokhandeln för att se vad som fanns. Jag har egentligen alldeles för fullt i mina hyllor och en för stor hög olästa böcker för att köpa fler, men jag älskar att leta bland rea-högarna. Något fynd brukar jag alltid göra, och i år kunde jag inte låta bli denna bok.

Jag gillar Bengt Ohlsson, han skrev en bok som heter Hennes mjukaste röst som jag läste och älskade. Jag kunde inte fatta att det var en man som skrivit så fullt av känslor med en kvinna som huvudperson. Sedan har jag förstått att även män kan vara högkänsliga, det är något en föds med, inte något inlärt. Det som lärs in under uppväxten är hur känsligheten accepteras och hanteras, och hur en ser på känsliga pojkar till exempel.

Denna roman handlar om en man som av en tillfällighet får en hund. Hunden får mannen att öppna upp mer för sina känslor. Han vågar vara mjuk och ömsint, något som har varit svårt med kvinnor eftersom (hans egen) förväntan på sex alltid funnits där. Boken har ett öppet slut, ska mannen förändra sitt liv efter sina nya insikter, eller inte?

Jag gillade historien och eftersom jag läste den under min första vecka med Vilda, min kattunge som varit hos mig i tio dagar nu, har jag samtidigt upplevt lite av samma sak. Jag har fått en varm och mjuk varelse att ta hand om. En tyst och trofast följeslagare som gärna värmer mig med sin kropp, sovandes på min mage framför tv:n eller på mina axlar vid frukostbordet där jag sitter med datorn. Jag har sovit lugnare än på länge och min stressnivå har sjunkit – det känner jag i mina höfter (som alltid värker när jag är spänd).

Det är något med djur som får en att släppa på spänningar, oro och ängslan har ingen plats i mötet med dem. En kan bara få vara sig själv.

Läkande kraft

Var hos en öron/näsa/hals-specialist häromdagen eftersom jag lider av yrsel lite då och då. Ganska ofta på sista tiden faktiskt, plus en del andra symptom, som illamående och tinnitus. Hon kom fram till att jag eventuellt har Menières sjukdom som jag misstänkte efter att ha läst på och pratat med en vän som har Menières. Det går tyvärr inte att ställa en säker diagnos, utan läkarna utgår från symptomen efter att ha uteslutit annat. ”Du kan ju prova en medicin i tre månader och se om den hjälper”, tyckte läkaren. Jag frågade efter biverkningar, nej, inget särskilt, svarade doktorn.

Jag tog den första tabletten på morgonen efter, och fick en fruktansvärd huvudvärk, lite yrsel och illamående, och på kvällen somnade jag klockan åtta, utan att ha ätit eller ens känt hunger, och sov i 10 timmar. Jag läste på bipacksedeln att dessa var ”vanliga” biverkningar, ringde upp mottagningen och sa att jag inte kunde äta medicinen. ”OK, du kan prova att ta en åksjuketablett när du har yrsel”… Så blev det med den läkarkontakten.

Det finns så många sjukdomar, tillstånd och besvär som läkarna inte kan hjälpa en med, speciellt inte om de endast är inriktade på en sak, specialistläkarna, och inte vill se till hela människan. Jag måste hjälpa mig själv, som vanligt. Mitt första, allvarliga, yrselanfall kom våren när jag blev utmattad. Och det jag kan läsa om Menières sjukdom stämmer: den orsakas ofta av stress, mest känslomässig stress, precis som migrän ofta gör. Om man tidigare har lidit av migrän kan det övergå i yrselanfall senare. Jag har haft migrän tidigare och jag är väldigt känslig för känslomässig stress. Mycket att göra klarar jag, det är bara att ta en sak i taget, så brukar det lösa sig. Men att känna mig osedd, inte lyssnad på, eller kritiserad, det är mycket värre.

Som högkänslig (HSP) är jag kanske extra känslig mot denna sorts stress. Det är svårt att låta negativa kommentarer rinna av en, istället fastnar de lätt och får en att grubbla. Allt som händer processas i tankarna många gånger om och det kräver extremt mycket energi. Pauser och tid för återhämtning är jätteviktigt. Det finns saker som motverkar, som lugnar en, och det har jag tyvärr inte mycket av för tillfället: beröring, känna mjuk och varm hud mot min hud. Det läker (nästan) allt!

Jag tror att det är därför jag har tingat en kattunge som jag ska hämta om två veckor. Jag behöver någon att slösa min kärlek på, någon att pyssla om som känns mjuk och varm, någon som är sällskap i ensamheten. Jag hade en liten hund förut, han fyllde en del av mitt behov av sällskap. Samtidigt krävde han promenader tre gånger per dag, minst, och det är svårt att uppfylla ensam. Så denna gång blir det en katt, en som är snäll mot allergiker, jag har testat. Just nu är mina tankar uppfyllda av planering inför hennes flytt till mig, vad ska jag skaffa för kattlåda, vilken sand är bäst, vad ska hon äta? Roliga tankar – inte jobbiga! Idag kom paketet med hennes klösträd. Jag hoppas att det räddar en del möbler.

Rakt svar

”Tyvärr är det så att din särbo är sexuellt otrogen. De återkommande lögnerna, attackerna, och smusslandet framstår för mig som en serie av beteenden som är svår att förstå på ett annat sätt.”

Tänk ifall jag hade fått höra något så rakt, sant och viktigt när jag var fast i ett dåligt förhållande i många år. Kanske hade jag inte hört, eller velat höra, men jag minns inte att någon ens försökte säga det till mig. Jag har beskrivit min historia bland annat i En kärlekshistoria, eller inte…

Det raka svaret är från DN:s Insidan där läsare kan skriva in frågor till en psykolog, här kan ni läsa hela brevet: Insidan. Jag läste insändarbrevet och tänkte att denna kvinna är utsatt för en bedragare, en lögnare och eventuell sexmissbrukare. Jag undrade hur psykologen skulle svara på brevet.

Svaret började med en rak sanning: ”…din särbo är sexuellt otrogen”, jag skrattade till och kände hur skönt med någon som vågar säga det uppenbara. Det behövs ofta.

(Kärlekslås vid Medelhavet)

Två års kamp

Äntligen kan jag andas ut. ”Mina” två ensamkommande ungdomar har fått tillfälliga uppehållstillstånd. Det har varit en kamp, två kamper. När jag blev god man (kvinna) hösten 2015 trodde jag att det skulle gå lätt, de var ju barn. Sedan skärptes reglerna i olika omgångar, lagändringar gjordes för att stoppa fler från att komma in i landet och för att skicka tillbaka de som sökt asyl. Migrationsverket tolkade direktiven från regeringen som att hellre fälla än fria. De som inte kunde bevisa sin ålder (i praktiken omöjligt då MV inte accepterar id-handlingar från hemlandet) ansågs vara över 18 år, alltså vuxna och möjliga att utvisa till krig, rättslöshet och våld i hemländerna.

Äntligen berättar anställda inifrån Migrationsverket hur det är: se Artikel i DN. De beskriver det som jag och många med mig vetat länge: att asylprövningarna inte är rättssäkra. Jag skrev ett brev till en enhetschef på MIgrationsverket efter den andra intervjun med min ena kille, se tidigare inlägg: Brev till MIgrationsverket. Hon svarade mig och vi hade en bra diskussion i en mailväxling. Jag tror faktiskt att det påverkade fallet lite. Killen fick ett par månader senare tillfälligt uppehållstillstånd. De undvek att ge honom permanent uppehållstillstånd genom att skriva upp honom till 18 år, samma dag som de tog beslutet, så fruktansvärt cyniskt! Han blev sex (6) veckor äldre. Det finns ingen annan förklaring till ett sådant beslut än att de inte vill ge permanenta uppehållstillstånd, vilket de måste göra när det gäller barn. Sedan fick jag hjälpa honom att kämpa hos socialtjänsten för ett vettigt boende, för att kunna fortsätta sin skolgång. Men nu är han lugn.

Min andra kille fick avslag (med uppskjuten verkställighet till 18-årsdagen) efter 20 månader i landet och vi överklagade med hjälp av hans offentliga biträde. Vi hittade mer aktuell landinformation om Somalia än den Migrationsverket hänvisat till i beslutet, så vi trodde att de skulle bli tvungna att omvärdera möjligheten att skicka tillbaka någon dit. Men Migrationsdomstolen gick på verkets linje, och han fick avslag igen. De kommenterade inte ens den nya informationen i beslutet så vi hoppades på att Migrationsöverdomstolen skulle ta upp fallet, men vi fick nej. Under denna period, sammanlagt sex månader, infördes en ny lag: möjlighet att få tillfälligt uppehållstillstånd för gymnasiestudier. Jag läste på och förstod att min kille passade in i kriterierna för att kunna få det. Jag skrev ansökan, det offentliga biträdet sa sig inte ha något med det att göra, jag fick ordna allt själv. Jag satt i långa telefonköer, ringde runt för att få tag på rätt enhet att skicka ansökan till. Lagen var ny och tjänstemännen på MIgrationsverket verkade inte veta mer än jag. Enheten som tog emot ansökan fanns i Gävle, vi gjorde oss beredda att kanske behöva åka dit för en intervju, men de la ansökan på vänt. Först skulle alla överklaganden vara klara och avslagna, sedan skulle de behandla den, fick vi veta.

Samma dag som jag fick det sista avslaget via mail från advokaten, ringde jag till Gävle och bad de ta upp ansökan som jag skickat in fem månader tidigare. Jag mailade även en kopia på beslutet, för ibland gick det långsamt mellan de olika instanserna inom MV. Två veckor gick utan att vi hörde något. Jag ringde igen och frågade. Då försökte personen (gruppchef på enheten) få mig att tro att den ansökan ändå inte skulle göra någon skillnad för killen. Jag var säker på min sak och sa att det skulle den visst. Till slut skickade han den vidare, och bara en vecka senare fick vi beslutet att killen får tillfälligt uppehållstillstånd i fyra år för gymnasiestudier. Vilken glädje!

Ren lycka, om det inte var för att Migrationsverkets olika enheter inte har koll på vad de andra gör. Ett brev med kallelse till ett s.k. återvändarsamtal hade skickats till killen. Efter tre avslag skulle de göra en plan för utvisningen. Han blev ännu oroligare och trodde att nu skulle de skicka honom till Somalia, ett land där Alshabab mördat hans far, och drivit hans mor och syskon på flykt så att de inte haft någon kontakt sedan han lämnade landet 2015. Han blev så rädd att han flydde igen. Tillsammans med en kompis åkte de till Tyskland. När jag försökte få tag på honom för att berätta om det positiva beskedet var det stört omöjligt. Jag och hans familjehemspappa (som han fått fortsätta bo hos även efter 18-årsdagen) började leta. Han fanns ingenstans, inte på mobilen eller internet heller.

Sex veckor av oro och letande har gått. Jag har mailat och ringt till Tyskland. Det visade sig att killen blivit fängslad och flyttats runt. Som tur var hade han en kusin i landet som kunde hjälpa honom ut, efter att jag skickat kopior på beslutet om uppehållstillstånd mm. Nu är han äntligen på väg hem igen. Dock med problem på vägen eftersom han inte har något pass eller id-handling. Danmark vägrar låta honom passera deras land, tex. Fast han kunde visa upp beslutet från Migrationsverket.

Snart får han förhoppningsvis andas ut, han också. Två år och fem månaders kamp är (tillfälligt) över. Jag kan inte tänka mig hur det kunde ha gått för dessa två pojkar om de inte haft någon som kämpat för dem. Sverige som rättsstat gäller tyvärr inte ensamkommande barn. Det behövs någon som inte ger sig, som kan tala för sig, som kan läsa på om lagar och förordningar och som vet vilka rättigheter alla människor faktiskt fortfarande har.

(Bilden visar en av morerna som invandrade i Spanien för 1000 år sedan. Folkförflyttningar har alltid förekommit.)

Åldersnoja del II

Jag satt hos frisören och klagade över mitt grånande hår. Även hon tyckte att det var dags att göra en djuptoning i någon naturlig färg. Det märks mer och mer att jag håller på att bli gammal, fortsatte jag. Men du är ung i själen! utbrast min gulliga frisör. Jag har gått hos henne i mer än fem år och vi har lärt känna varandra ganska bra. Så glad jag blev. Kroppens förfall kan jag inte göra mycket åt, jag tränar på att acceptera mitt grå, allt tunnare hår, mitt slappa skinn på olika delar av kroppen, mina hormonvallningar och mitt försämrade mörkerseende. Men det känns nästan ännu värre att upptäcka att jag levt så länge att det är flera generationer efter mig som blivit riktigt vuxna, inklusive min egen son.

Jag läser krönikor och kolumner i dagstidningar där 30-åringar diskuterar saker som jag fann intressant förut. Nu tänker jag: ”men det där vet man ju…” och jag glömmer att det är 15-20 år sen jag diskuterade samma saker. För en hel generation sedan! Måste alla gå genom samma saker? Lär man sig inget av tidigare generationer? Det verkar inte så. Jag känner mig riktigt gammal när jag inte kan låta bli att bli trött på alla upprepningar. I program som ’Så ska det låta’ har deltagarna ingen aning om 80-talsfilmer och -musik, det är tydligen urgammalt för 25-30-åringar. Och visst, de var ju inte ens födda då. Men jag har ju ganska bra koll på 1960-talet, åtminstone musiken… tror jag.

På jobbet diskuterades åldersnoja inför någons 50-årsdag. Jag fick frågan om jag hade haft ångest inför den stora dagen. Jag minns inte att jag hade det (ålderstecken?), jag ville mest fira och vara glad. Visst hade det känts lite jobbigt åren före, när jag närmade mig gränsen för ålderdom. Jag skrev ett inlägg om det, kom jag på nu: Åldersnoja. Men värre känns det nu när jag ser kroppen bli äldre, när jag upptäcker fler tydliga ålderstecken och större skillnader till generationerna efter. Ska jag sluta läsa kolumner av unga stjärnreportrar? Ska jag bara titta på program som ‘Gokväll’ och ‘Antikrundan’ för att slippa känna mig urgammal?

Frågan är: undvika eller hantera denna förändring, denna ”rite de passage” in i ålderdomen? Mitt sätt brukar vara att hantera, inte förneka, så jag skriver om det här. Har ni något gott råd att ge mig angående hur jag ska acceptera, kanske till och med njuta av, denna tid i livet, så välkommen att kommentera!

(Jag hoppas dock att jag inte blir lika gammal som Ville, nu cirka 100 i människoår räknat.)

Kreativ överhettning

Det här med att ha varit utmattad, och det här med att vara högkänslig. Vad är vad egentligen? Och, har min tidigare utmattning gjort att alla filter, alla skydd, raserats? Det känns numera som om min hjärna är ständigt på helspänn, alla nervtrådar har tentaklerna ute hela tiden. Tröttande är det. Jag skrev i höstas om vikten av återhämtning: HÄR. Det känns samtidigt som att jag klarar mer, jag vill ju bejaka idéer och känna mig kreativ, och det går bättre än för något år sedan.

Igår på jobbet (första dagen efter två och en halv veckors jullov) pratade jag med en kollega om att haka på det konstprojekt hon håller på med. Hon har en grupp som valt att jobba med bild, och jag ska (första gången nu efter jul) ha en grupp som valt kreativt skrivande under skolans ”skapande” varje torsdag eftermiddag. Det är första gången jag ska hålla i en kurs i skrivande och det känns så spännande och roligt. Som svensklärare har jag alltid låtit mina elever skriva mycket, men detta blir mycket friare och mer kreativt, utan kursmål och kunskapskrav. Med alla skrivarkurser jag har gått själv så har detta blivit mitt mål, och nu ska jag få göra det inom min tjänst på folkhögskolan. Det känns fantastiskt.

Iallafall, efter vårt korta samtal om konstprojektet så gick min hjärna igång på alla cylindrar. I natt när jag vaknade till (många gånger) märkte jag att planerandet var igång i huvudet. En sång spelades upp om och om igen, en med samma tema som projektet, och jag hade en presentation påbörjad till mitt första pass på torsdag. Jag njuter av att få jobba kreativt och i samverkan med andra. Jag hoppas bara att min hjärna inte gasar på så att den börjar pyra igen…

Change is the name of the game

Jag har tänkt på denna min årskrönika för 2017 i flera veckor. Jag har inte vetat hur jag ska närma mig året som gått. Det skulle kunna sammanfattas med några s.k. hashtaggs: #jagärhär, #vistårinteut och #metoo, som har varit viktiga i samhällsdebatten, i sociala media och delvis i mitt liv detta år. Speciellt rörelsen #vistårinteut, som kämpar för att barn och unga ska få stanna i Sverige, ligger mig varmt om hjärtat eftersom jag själv har fortsatt slåss för två ungdomar detta år. Tyvärr är inte kampen riktigt över, så jag tänker skriva ett eget inlägg bara om denna viktiga fråga. Håll utkik!

För mig har 2017 varit ett år av förändring. För ett år sedan sammanfattade jag 2016 som ett dåligt år, minst sagt: Årskrönika 2016. Och känner ni mig så vet ni att jag inte står ut att ha det ”dåligt” hur länge som helst utan att gå till handling. Under våren fortsatte min egenutformade rehabilitering (från utmattningssymptomen) genom skrivarkursen på distans. Jag satt hemma och skrev. Men jag mådde allt sämre av att min sambo inte blev något bättre i sin sjukdom. Läkarna provade olika mediciner och terapiformer, men inget verkade hjälpa. Jag fick själv ångestattacker och kunde inte ta hand om mitt eget välbefinnande när jag hade honom så nära inpå. Jag kände mig helt hudlös, all hans ångest gick rakt in i mig. Under en resa till våren i Málaga kände jag att jag behövde avstånd för att kunna må bra, och i samma veva sa mina hyresgäster upp sig från min lägenhet i Stockholm. Jag kom fram till att jag var tvungen att flytta till mitt eget för att kunna må bra.

Våren blev en tid av ‘görande’: försäljning av lägenheten i Stockholm, köpa en ny i Uppsala, tömma, flytta, hjälpa sambon att leta mindre lägenhet. Det var nära att jag hamnade i utmattning igen, jag fick avbryta skrivarkursen och andra åtaganden för att orka. Men jag är sådan att när jag ser målet framför mig så orkar jag fortsätta kämpa, till och med min terapeut (som känt mig i nio år) var imponerad av kraften jag visade. Jag fick vila ut på landet på sommaren, ensam med fåglarna och blommorna.

Den ganska trista sommaren, vädermässigt, gick mot sitt slut och jag började ett nytt jobb. Jag hade sökt några, eftersom jag måste, under våren. Jag vet inte om jag hade tur eller om jag helt enkelt var redo för det, men jag träffade en arbetsgivare som ville ha mig trots att jag hade berättat allt om min utmattning och sjukskrivning redan vid intervjun. Han lät mig bestämma omfattning och jag blev folkhögskolelärare på deltid.

Jag är så tacksam att ha fått en chef som är människa, inte bara någon som ska få ut det mesta av sin verksamhet. Eftersom jag var öppen från början känner jag också att jag kan prata med honom när jag behöver, om jag känner mig stressad över något. Jag har en fantastisk liten grupp deltagare som är motiverade att lära, som stöttar varandra, som utvecklas hela tiden och jag mår så bra med dem. Jag kunde inte fått en bättre start. Visst är jag stresskänslig, jag har ingen extra energi att ta till, jag behöver återhämtning ofta, men det funkar! Mycket tack vare att jag bara arbetar tre dagar i veckan.

Jag ser fram mot 2018 med ”försiktig optimism”. Jag vet att jag inte får förivra mig, bakslag kan komma, och jag har accepterat att jag aldrig mer kommer att ha samma kapacitet som förr. Jag lever livet lite långsammare, helt enkelt, och det känns skönt. Det finns mycket mer att skriva om, saker jag är tacksam för, människor som kommit in i mitt liv under året som gått, men jag spar det till ett annat tillfälle.

Jular genom åren

En jul till är över. I år har jag tillbringat den i södra Spanien, alldeles ensam. Jag har tankat D-vitamin sex-sju timmar per dag och sovit sju till nio timmar per natt. Jag har läst och skrivit lite, men mindre än jag trodde att jag skulle göra. Jag var trött efter terminens arbete och har behövt vilan i att bara vara, utan några måsten.

Innan jag åkte hit sa jag till mig själv, och till några i min närhet, att jag skulle vila från sociala medier eftersom det inte skulle finnas WiFi i lägenheten som jag skulle hyra. Men min son och en vän upplyste mig om att numera ingår surf inom EU i mobil-abonnemangen. Så jag har inte vilat helt från internet-surfande. Men jag har vilat från tv-tittande och deprimerande nyheter från hela världen, och det har varit skönt.

Jag har tidigare år skrivit en del inlägg om hur jag har upplevt julfirande, bla i min egen ”Julblogg 2014”, tex här: Om julångest. I Facebook dök nu minnen upp från julaftnar de senaste åren, och jag kan se ett utvecklingsmönster som lett fram till denna ensamma jul i Spanien.

2009: jag minns att hela den hösten bestod mycket av egenterapi, så även på julafton. 2010: jag började protestera mot att göra saker jag inte alls ville göra egentligen…

Året efter åkte jag från allt julfirande tillsammans med A. Vi var nykära och njöt båda två av att slippa mörkret, kylan och traditionerna. 2012 minns jag som ett år när jag verkligen valde mitt eget sätt att fira julafton, utan att resa bort: jag var ensam med min vuxna son och vi åt oxfilé och såg på film. 2013 drog vi till Teneriffa igen, jag och A.

2014 hade vi skaffat vårt eget fritidshus och valde att fira en annorlunda (för oss) jul, på landet. Vi pyntade, skaffade gran och lagade julmat. Våra barn kom ut på annandagen och det blev en bra jul. 2015 åkte vi för tredje gången till Teneriffa över jul och nyår. Ljuset och solen ger mig en vitaminkick som höjer min energireserv så att jag lättare orkar med den långa vintern hemma. Att göra det jag helst av allt vill när det är jul, istället för att göra det som (jag tror) förväntas av mig, det är så befriande. Och att kunna vara ensam med mig själv, utan att känna mig ensam, det har jag börjat kunna göra de sista åren. Den processen som ledde fram till det började på allvar den där hösten 2009…