Detta år, 2020, skulle bli ett år av arbete med minnen, jag skulle läsa, reflektera och komma igång med mitt skrivande. Jag behövde en paus från jobbet, jag hade tagit tjänstledigt och skulle vara ledig mellan jul och påsk. Min plan var att jag skulle skriva, resa och mest umgås med mig själv.
Det började bra, jag var sjuk och satt mest inne och rotade i minnen (dagböcker och gamla skrivalster) i januari. Jag skrev lite här i bloggen och förberedde mig för en resa till Spanien. Jag hade vunnit en två veckors kurs (spanska och matlagning) i Cádiz, och skulle efter den resa vidare i södra Spanien så länge jag hade lust, tänkte jag. Jag hann precis gå kursen och vara några dagar i Málaga, så blev jag tvungen att åka hem. Viruset spreds då snabbt i Europa och jag kom hem i rättan tid. Väl hemma hände allt snabbt: skolorna ställde om, min kollegor fick börja undervisa på distans, teatrar och konserthus stängde och alla råddes att stanna hemma.
Jag slutade skriva. Det var som om jag behövde all min kraft till att ställa om och förstå den nya situationen. Inte ens ett blogginlägg på de kommande sex månaderna blev det. Endast dagboksanteckningar där jag pratade med mig själv i brist på socialt liv. Jag var ännu ensammare än tidigare. Men skillnaden var nu att även andra var ensamma, många jobbade hemifrån och nästan inga träffades ute, så det kändes normalt och lite lättare.
Jag hade dock min lilla bubbla, några få personer jag fortsatte att träffa. Och det föll sig så att de gick genom svåra personliga saker detta år, och jag fick vara ett stöd. Bra både för dem och för mig. Jag har aldrig varit rädd för starka känslor, utan alltid känt någon slags mening med att vara närvarande, vara i nuet och våga stanna i känslan.
Sommaren blev lång och ganska tråkig, med inställda kurser, träffar och resor. När terminen startade var det sålunda med en lättnad jag gick till jobbet. Där har jag ett socialt liv, träffar kollegor och kursdeltagare, vilket har blivit extra viktigt det här året. Jag har mått bra den här hösten trots coronaanpassningar och krångel på jobbet, och jag tror att jag äntligen kommit över/vidare från sorgen från några jobbiga år. Jag har nog funnit ett sätt att må bra ensam och det har coronan hjälpt mig med.
Men åh, vad jag saknar kulturupplevelser! Jag längtar till att få gå på museum, se teater, lyssna på live-musik och känna att jag lever! Jag var och handlade målarsaker på Bror Hjorts hus för några veckor sedan. De har stängt men öppnade för inbokade kunder. Jag bad att få gå en sväng in i ateljén som jag såg stod öppen och upplyst. Jag fick en ensam stund med den härliga konsten och blev så berörd att jag grät.
Nu hoppas jag på nästa år, 2021. Vaccinet ska komma fler till del, vi ska kunna träffas i grupper igen, och framförallt ska kulturlivet återuppstå! Som avslutning, en bild av kloka råd och önskningar inför det kommande året.
