Att dela med sig

Jag tror på öppenhet. Jag tror på att de flesta människor mår bra av att prata om hur de känner sig. Jag tror på att ”det privata är politik”, som sades redan av feministerna på 1970-talet. Som nu med kampanjen #metoo som pågår i sociala medier: vi måste ju berätta om övergrepp, annars kan vi ju inte hjälpas åt att få stopp på dem. 

Jag skrev en text för något år sedan där jag tvingade mig att skriva om saker som jag aldrig tidigare ens hade pratat om: Att våga. Det kändes speciellt, det hände något inom mig när jag satte ord på det som hade hänt. Men även i mindre skala är öppenhet viktigt, för att bygga tillit i relationer, till exempel, måste man våga dela med sig av sina tankar och känslor. 

I en blogg jag följer skrev Helena ett inlägg om ensamhet och självsamhet idag:  Herothecoach. Intressant ämne, men hon kom också in på detta med att dela med sig: 

”Vikten av att vi som individer delar med oss av det vi känner och upplever, våra rädslor och farhågor, när vi känner oss små och obetydliga, är stor. Då kan jag ta emot, i igenkännande empati, och sedan i min tur dela med mig av mina egna rädslor och farhågor. Därmed hjälper vi varandra till storhet, för vi växer som människor när vi delar, när vi tror den andre om gott, att hen kan ta emot och stå stark när jag känner mig liten och svag. Så samverkar vi, turas om, och gör varandra stora som människor. 

Men det börjar inte med delningen – det börjar i modet att se inåt, att erkänna känslan för mig själv, att våga se den i vitögat och yppa dess namn. Vågar du titta dig själv i spegeln och se, verkligen se, det som finns där?” 

För att kunna dela med sig av sig själv, öppet och ärligt, behöver vi först våga se oss själva. Hur ska vi kunna vara ärliga med andra om vi inte är det med oss själva? Det är svårt ibland, att acceptera även de sidor jag inte är stolt över, men det känns lättare att leva när jag lyft på locket. 

Annonser
Publicerat i Känsloliv, Politik och samhälle, HSP - om högkänslighet, Skrivande | Märkt | 5 kommentarer

Återhämtandets tid

Jag jobbar igen, efter drygt två års bortavaro från arbetslivet är jag tillbaka. 

För två och ett halvt år sedan blev jag utmattad, sjukskriven, jag sa upp mig från arbetsplatsen där det inte fanns någon förståelse, jag blev arbetssökande och jag pluggade på distans. Till slut kände jag mig redo att börja jobba, inte på heltid, det insåg jag redan innan, utan 60-70%. Den lönen gör väl inga under med min kommande pension, men jag ska ju leva nu, tänker jag. Min nya arbetsgivare ville anställa mig trots att jag varit helt ärlig vid intervjun och berättat om min utmattningsperiod. Det känns skönt nu, jag behöver inte ljuga eller försöka hålla uppe någon fasad. 

För jag blir trött. Efter en lång dag på jobbet med prat, ljud och människor omkring mig hela tiden kommer jag hem och måste tillbringa kvällen i tystnad, ensam. Jag orkar inte läsa, kanske tittar jag lite på tv, men bara om det är något lättsamt. Men arbetet ger energi också. Jag blir glad av det. Och då orkar jag lite till. Stresströskeln är låg, och jag blir snabbt trött, men bara jag tar mig tid till återhämtning, så kommer jag nog klara det här. 

Jag läste så kloka ord i Underbara Claras blogg: 

”– Stress inte är farligt. Men bristen på återhämtning är det. Så jag måste se till att lägga in vilsamma aktiviteter mellan allt som är ansträngande.

– Vila innan jag blir trött istället för efter jag redan blivit trött (har man varit utmattad så har man inga extra resurser att ta av).

– Tänk i motsatser. Efter mycket intensiv familjetid är det skönt att jobba. Efter mycket jobb är det skönt med extra mycket familjetid. Vad har du gjort mycket av sista tiden? Gör tvärtemot det.”  (från bloggen Underbara Clara

Publicerat i Frisk/sjuk, HSP - om högkänslighet, Jobb, Känsloliv | 5 kommentarer

Goddag yxskaft, eller hur svårt kan det va?! 

Kommunikation är det svåraste som finns. Det förstod jag när jag var mellanchef på en stor skola och skulle få ut information till en personalgrupp på ca 100 personer. Jag, som tyckte att jag kunde formulera mig kort och koncist, hade ett tydligt språkbruk och faktiskt även var pedagog, kunde inte fatta att en del inte tog in informationen. Eller inte förstod vad vi menade. Jag fick erfara att även om man säger en sak på tre olika sätt, så går det inte alltid fram. 

Men ett kort, privat, mail som uttrycker en fråga och en omtanke – hur kan det missförstås? När svaret på mailet kom undrade jag om det var skickat till fel person. Jag var tvungen att titta på mitt ursprungliga, avsända mail, hur hade jag egentligen formulerat mig för att få ett så avvisande svar? Jag hade skrivit: ”känner du till att …?” och ”det kan bli stökigt där”. Nä, min fråga hade inte fått svar. Min uttryckta omtanke ignorerades, eller så hade den blivit tolkad som något helt annat än vad jag försökte uttrycka. Svaret innehöll istället en bestämt uttryckt åsikt om hur man (inte) ska förhålla sig till omvärlden. 

Ibland pratar/skriver man förbi varann, om och om igen. Jag vill vara tydlig. Jag försöker vara vänlig. Ändå får jag ibland Goddag yxskaft tillbaka, och det känns hopplöst. 

Publicerat i Känsloliv, Skrivande | 3 kommentarer

Kyrkoval för en ateist

Idag ska jag rösta i kyrkovalet. Det är bara andra gången i mitt liv som jag gör det. Som ateist har jag inte haft något intresse av att sätta mig in i hur kyrkan styrs, men som humanist måste jag göra det. Första gången jag röstade var för fyra år sedan när SD började bli större och hotade att kunna påverka svenska kyrkan i en inhuman riktning. I år är rädslan densamma och medvetenheten och mediabevakningen mycket större. SD vill in i kyrkans ledande organ för att bevara ”svenska traditioner” och stoppa ”politiseringen” av kyrkan. De anser att svenska kyrkan är vänstervriden eftersom den värnar om de svaga i samhället och tar ställning för humanism och mänskliga rättigheter. 

Själv säger kyrkan att den varken är höger eller vänster. Det är bra, tycker jag, och alla jag känner som är engagerade i kyrkan står för mänsklighet, värme, humanism och att hjälpa och stötta människor som behöver det. De vägrar se fienden i andra människor, i andra religioner, utan tror på att det finns gott överallt. 

Någonstans, någon gång, har jag läst någon som tyckte att Jesus var den förste socialisten. Jag kan hålla med, för om man kämpar för allas lika värde, lika rättigheter och skydd för de svaga så liknar det mycket socialism, eller socialdemokrati. Inte som det var förr då socialism var lika med ateism, för nu finns till och med vänstern i kyrkan. Men kyrkan vill naturligtvis locka människor från alla politiska riktningar, så de vill inte vara höger eller vänster. 

För länge sedan, och framförallt på vissa platser, var kyrkan en del av makten och ofta en repressiv sådan. Den kunde stötta regeringar att hålla människor i förtryck, den  hjälpte diktaturregimer att hitta och straffa oskyldiga människor. Denna bild av kyrkan är för de flesta människor i Sverige inte längre verklig, lyckligtvis. Idag står kyrkan för humanism, medmänsklighet och den står upp för allas mänskliga rättigheter. Vill du att den ska få fortsätta på det sättet – gå och rösta idag! 

Nu benämns till och med Stålmannen som socialist när han räddar människor från att bli skjutna av en terrorist, se länk:  Stålmannen socialist? Den artikeln fick mig att tänka på den ”första socialisten”. 

Publicerat i Politik och samhälle | Märkt | 2 kommentarer

Landar…

Björken utanför köksfönstret är fläckvis gul som om någon har stänkt färg från en pensel på den. De hängande grenarna rör sig med vinden, söderut, vilket betyder att vinden kommer från norr idag. Hösten är på väg, eller redan här. Det känns lite jobbigt att tänka på den långa, mörka vintern som ligger framför oss, men samtidigt mår jag bra i nuet. Jag ser blå himmel i sprickorna som molnen skapar och solen lyser upp löven på björken en stund. 

Jag har varit fyra veckor på mitt nya jobb. Jag är återigen lärare, nu på en folkhögskola. Det är 12 år sedan jag undervisade, men det känns som igår. Jag visste att jag inte skulle arbeta heltid, jag sa det redan vid intervjun. Så nu arbetar jag 60-70 % och det är alldeles lagom. Jag hinner med mig själv, jag hinner landa, ladda om och stresspåslagen uteblir. En kollega frågade varför jag jobbar så lite, jag sa att jag behöver det efter min utmattningsperiod, han tyckte att jag verkade pigg. Ja, jag är pigg på jobbet, just tack vare att jag har vilotid hemma emellan. 

Tänk att jag äntligen kan unna mig detta, och att ha råd. Att få dra ner på tempot var något jag drömde om redan för flera år sedan, jag skrev om det här: Dilemman. Nu har jag minskat mina utgifter, är inte lika beroende av en hög lön, det är befriande. Jag kan jobba mindre, göra annat som jag mår bra av och bara vara. Jag tänker på min pappa som ofta pratade om att skapa sig frihet, han ville förmedla vikten av att skaffa sig en utbildning så att man kan välja jobb där man sedan kan planera sin tid själv. Det hade han gjort. Och nu gör jag det. 

Efter några jobbiga år med stress och sjukdom, både inom och runtomkring mig, kan jag nu landa. Jag hittar mig själv igen och (åter)upptäcker vad jag mår bra av. Fast jag känner mig stelare sedan jag kom i 50-årsåldern, fungerar kroppen igen, efter några månaders träning tillsammans med en sjukgymnast. Jag har lärt mig hur jag ska hålla den igång på ett enkelt sätt. Intellektet behöver också hållas igång. Jag blev så exalterad (faktiskt) av ett sommarprat som jag lyssnade på häromdagen, det var intelligent, intellektuellt utmanande, känsligt och satte igång mig. Filosofen Jonna Bornemark sa något som jag kände igen mig i, ”en grundläggande njutning”: 

”För mig är filosofin ett sätt att ändra världen, genom att vi förstår den på nya sätt. Men bortom alla politiska frågor finns här också en grundläggande njutning. En riktigt bra föreläsning öppnar världar, jag kanske inte förstår allt … den ska öppna rymder som gör att jag förstår att det finns så mycket mer att tänka, att världen kan visa sig på andra sätt, och jag vill röra mig i den rymden.” 

Hon pratar också om New Public Management, utmattning, livskriser och mycket annat. Lyssna gärna på hela programmet:  Jonna Bornemarks sommar

Publicerat i Frisk/sjuk, Jobb, Känsloliv | 3 kommentarer

Någons fel, eller? 

Är du en ‘blamer’?

I Facebook-flödet fick jag syn på något spännande och intressant, om en, som jag, är intresserad av det mänskliga psyket och varför vi beter oss som vi gör, och hur vi kan utvecklas som människor. 

Det var en artikel och en kort animerad film av psykologiforskaren Brené Brown, som handlar om Vad som händer med oss när vi anklagar, klagar på andra människor och varför det är farligt och ‘giftigt’ – för alla och inte minst för den som ”blame”. Så kortfattad och bra! 

Förut var jag en ”blamer”. Jag brukade bli irriterad på människor omkring mig när det var något som inte kändes bra. Jag trivdes dock inte med mig själv på det viset, jag ville bli en varmare och mer kärleksfull person. Jag trodde att jag hade det någonstans inom mig. Så jag tog hjälp, i terapi och genom att läsa och skriva. Jag har skrivit om det förut: Terapi och självhjälp. Samtidigt tränade jag på att bli en som vågar prata om, och ta ansvar för, mina känslor (‘accountability’ i artikeln). Jag stannade upp när jag började känna mig arg eller irriterad och funderade på vad det var som väckte de känslorna. Ibland handlade det bara om mig själv, ibland behövde jag berätta för någon om mina känslor och förklara varför jag blev sårad. Många människor öppnade sig i sin tur för mig och vi kunde diskutera mycket. Denna möjlighet och insikt gör att jag är mindre irriterad och mår bättre med mig själv. Och framförallt, det leder till djupare relationer. 

”Accountability is a vulnerable process that takes courage and time. ‘It means me calling you and saying, hey my feelings were really hurt about this, and talking’,”

Läs gärna hela artikeln och titta på filmen: 

Länk om att våga ta ansvar

Publicerat i Känsloliv, Minnesbilder | Märkt | 7 kommentarer

Neapelsviten

Håller på med del 4 i Neapelserien, Det förlorade barnet, av Elena Ferrante. Jag kan inte hjälpa att tycka att den blir tråkigare för varje del. Jag älskade ettan och tvåan var också bra, trean hoppades jag var en tillfällig svacka, men nu vet jag inte. Det känns som en massa ‘berättande’, inte mycket gestaltande längre. Läser mest vidare för att veta hur det går. Jag skrev om första delen här: Min fantastiska väninna

Beror det på mig? Serien är ju så populär och omtyckt. Jag läste bara en och en halv bok av Knausgårds långa serie, Min kamp, innan jag tröttnade. Jag gillar kanske omväxling för mycket, helt enkelt. 

Vad tyckte du?

Publicerat i Böcker och film och annan kultur | Märkt | 2 kommentarer

Brevet till dig som närastående

Ett tydligt och informativt blogginlägg från http://juliascuriouskitchen.wordpress.com/ om utmattningssyndrom och följderna av sjukdomen. Det är detta jag brottas med nu, och är nervös för inför min start på nytt jobb. Läs gärna: 

Källa: Brevet till dig som närastående 

Publicerat i Frisk/sjuk, Jobb, Känsloliv | 1 kommentar

Hudlös eller neuroner

Efter mitt förra inlägg: Delad sorg, blev jag nyfiken på detta med spegelneuroner och googlade. När jag läste om dem, i tex. Artikel i SvD  och om hur de fungerar var det mycket som föll på plats hos mig. Ett sjätte sinne, intuition och liknande fenomen går att förklara med vetenskapliga termer, forskare kan se vad som händer i hjärnan. Det är ganska fantastiskt, tycker jag. Dessa spegelneuroner är nog olika aktiva hos olika människor, en del är ju extremt lyhörda och empatiska medan andra inte alls så känsliga för andras känslor. Det kan ändras under livet också, de går att träna upp, spegelneuronerna och empatiförmågan, gärna med dans, läs gärna: Artikel om forskning

Högkänsliga personer, som utgör ca 20 % av alla människor, har en stark förmåga att känna empati, de kan känna på sig vad andra människor är på för humör, eller om någon försöker dölja något märker ofta högkänsliga personer det. Genom den andra personens miner, gester, tonfall och kroppsspråk känner ofta högkänsliga personer samma känslor som den andre. Det beror på detta i hjärnan som kallas spegelneuroner. Det är något som (nästan) alla människor har från födseln. Spegelneuronerna gör så att vi gör och känner samma sak som den vi observerar, när vi ser ilska eller glädje uttryckas hos någon gör spegelneuronerna i vår hjärna samma sak: vi känner också ilska eller glädje., tänk hur bebisar härmar dig när du räcker ut tungan tex.

Jag förstår mer om mig själv och vad som hänt vid olika situationer där jag påverkats starkt av andra människors sinnesstämning. Vid de tillfällena har jag (och personer omkring mig) inte förstått varför jag blivit så nedslagen, till exempel på ett arbetsmöte då flera medarbetare var högljutt kritiska och gnälliga. När chefen och jag gick därifrån kände jag mig helt golvad, jag var trött, ledsen och tyckte att allt bara var skit.  

En annan gång fanns en person i min arbetsgrupp som aldrig visade en enda känsla, aldrig sa mer än nödvändigt, aldrig tog initiativ till samarbete. Allt det gjorde att jag blev illa till mods av att bara sitta i samma rum som hen, och att behöva genomföra arbetsuppgifter tillsammans med den personen kändes jättejobbigt. Däremot har jag alltid blivit glad och pigg av att möta personer som är positiva och visar sina känslor öppet.

Jag har berättat om hur jag påverkades av min pappas sinnesstämning när jag var barn, se tidigare inlägg: Om högkänslighet. Jag visste då ingenting om dessa spegelneuroner, att det faktiskt händer i min hjärna att jag får samma känslor som den jag är tillsammans med. Nu vet jag att jag även kan känna allvarlig ångest av att vara nära någon med ångest.

Sedan min period av utmattning och sjukskrivning har min högkänslighet blivit starkare, min hud är ännu ”tunnare”. Jag blir snabbt trött av att umgås och vara social, jag behöver mer tid ensam helt enkelt. Så lite oroar jag mig för hur det ska bli att börja jobba igen. Jobba med människor som kan vara glada, ledsna, öppna, arga eller inåtvända, jag måste orka möta alla. Mitt professionella ”skydd” som jag satte upp förut vet jag inte om jag har kvar. Det betyder ju att göra sig lite okänslig för att hålla hjärnan klar och använda förnuftet. Självklart är en kombination av hjärta och hjärna bäst, hur ska jag hitta balansen?  

Publicerat i Frisk/sjuk, HSP - om högkänslighet, Jobb, Känsloliv | Märkt | 6 kommentarer

Delad sorg…

Det sägs att delad glädje är dubbel glädje. Det är väl bra och roligt, men för högkänsliga personer (HSP) är även delad sorg dubbel. Vi påverkas starkt av andras humör och känslor. 

Andras dåliga mående och ångest brukar gå rakt in i hjärtat på mig. Jag blir ledsen och ångestfylld när jag är nära en person som har det så jobbigt. Jag behöver ta avstånd och vara ensam ofta för att vara kvar i mina egna känslor. Jag läste en bra förklaring till detta fenomen: 

”Forskning har visat att hos HSP-personer uppvisas störst aktivitet i de områden i hjärnan som förknippas med medvetenhet, att bearbeta sensorisk information, åtgärdsplanering och empatisk respons. Detta innebär att man har ett aktivt spegelneuronsystem …. På det viset ”speglar” neuronerna beteendet hos en annan människa eller djur. Med det menas att när vi ser någon som gråter, skrattar eller blir arg så uppträder våra hjärnor som om det hände oss själva.” 

Det kommer från ett inlägg i Sannas blogg: Om högkänslighet

Publicerat i HSP - om högkänslighet, Känsloliv | Märkt | 8 kommentarer