Blod, luft och frihet – två självbiografiska romaner

Min resa till Spanien bestod mest av mat och konst, vilket ni som följer mig på Instagram har sett, men även lite läsning. Jag hade bara packat två pocketböcker, jag skulle ju gå kurs i två veckor så jag tänkte att jag inte skulle hinna läsa så mycket. Dessutom skulle jag packa lätt, i bara en liten kabinväska och en ryggsäck. Och så skulle jag skriva eget tänkte jag.

Men vilka två böcker jag hade lagt ner i väskan! Jag läste först den tjocka Blodsbunden av Augustin Erba. Den var så fängslande att jag hade svårt att komma iväg till kursen på morgnarna. Sedan läste jag Tom Malmquists All den luft som omger oss. Båda böckerna har jag väntat länge med, ända tills de kom i pocket. Erba hade jag inte läst tidigare, mer än i DN, men jag hade läst recensioner och artiklar om hans författarskap och var riktigt nyfiken. Malmquists förra roman I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv var sorglig och stark, och jag gillar författare som kan skriva om känslor, så jag var nyfiken på hans andra roman.

Det slog mig medan jag läste den andra boken att de har mycket gemensamt dessa två romaner. Båda utspelar sig i ett nu men med många återblickar på barndomen. Särskilt Blodsbunden handlar mycket om berättarens barndom. I båda pojkarnas liv fanns stora brister på omsorg och fäder som inte kunde visa kärlek. Dysfunktionella familjer som satte djupa spår hos pojkarna/männen. Från situationer och detaljer i berättelserna förstår jag som läsare hur mycket barndomen har påverkat deras liv och deras relationer till partners och egna barn.

Men de vore inte författare om de inte hade arbetat med sina demoner. Sara Stridsberg uttryckte det så bra när hon kommenterade hur det är att vara förälder (i dokumentären Stridsbergland):

”Jag hatade att vara barn, … jag älskar verkligen att vara deras mamma. … Det finns ju ingen gång som en människa är så utlämnad som till sina föräldrar. … Det (föräldraskapet, min kommentar) ställer enormt höga krav på självinsikt och självrannsakan, och skrivandet är ju en sådan plats.”

I berättelsernas nutid har de båda en konflikt att lösa, och genom hela läsningen undrar jag så hur böckerna ska sluta. Det är ett tecken på kvalitet, att jag inte kan räkna ut det i förväg. Jag var rädd ett tag att de skulle sluta på ett sorgligt sätt, men jag blev nöjd med båda sluten.

Publicerat i Böcker och film och annan kultur, Känsloliv, Resor | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Bilder från min #trippåegenhand

Andra dagen i Málaga gick jag genom de smala gränderna i gamla stan efter att ha besökt Picassomuseet. Jag kände igen mig, jag var här för drygt ett år sedan och även för tre år sedan. Då, 2017, var jag ganska slutkörd och trött pga en jobbig situation hemma, så jag följde mest efter min kompis som läste kartan och försökte hitta rätt. Den här gången hittade jag utan karta och jag satte mig i en bar där vi suttit för tre år sedan. Jag mindes den tydligt eftersom jag hade fotograferat både personal och gäster i mina försök att skapa lite ”street photography”.

När jag upptäckte att personalen var densamma som då letade jag fram bilderna i min mobil och visade kyparen. Jag berättade om mitt besök för tre år sedan och han tyckte det var roligt att få se bilderna. Den andra kyparen tyckte inte de hade förändrats alls, och det stämde. Samma skyltar, samma möbler på uteserveringen och de två männen var sig lika. Jag visade även bilden av den elegante mannen på gatan jag fångat på bild tre år tidigare och som jag aldrig trodde jag skulle få se igen, men det visade sig att han är stammis och kom en stund senare till baren, Senor Antonio heter han. Se gärna mitt inlägg ”Människor i Málaga ” från 2017!

Roliga sammanträffanden i denna lilla värld!

Publicerat i Fotograferande, Minnesbilder, Resor | Märkt | Lämna en kommentar

Språkförbistring

Den unge amerikanen i språkklassen såg ut som ett frågetecken. Han hade berättat om en lugn bar han varit på (något ovanligt i Cadiz, särskilt under karnevalsveckan) och jag ville gärna veta var den fanns. Han förstod inte min fråga, det var tydligt.

När jag ska säga något snabbt och spontant kommer ibland ord som ingen förstår (utom språkläraren, han fattade förstås!). Ord som kommer från andra språk dyker upp i mitt huvud före de spanska glosorna: trovado för hittat, mariado för gift och linguas för språk, tex. På spanska heter det encontrado, casado och idiomas.

Beror det på att jag pluggade de språken först, när jag var riktigt ung? Franska började jag med i sjuan, italienska i ettan på gymnasiet. Franska höll jag dessutom på med under många år, efter grundskolan och gymnasiet, i Paris och på universitetet. Spanska studerade jag på kvällskurser först när jag var i trettioårsåldern. Detta språk har jag lärt mig mest genom att lyssna, på dåvarande pojkvännen, på kompisar och på resor.

Min förståelse är alltså bra, både när jag lyssnar på människor och när jag läser. Mitt ordförråd är stort eftersom jag kan flera besläktade språk. Men det är svårt att vara spontan när det som då kommer ur min mun inte alltid når fram!

Samtidigt i matlagningsklassen en engelska i yngre medelåldern, hon pratar och pratar på sin långsamma spanska med stark engelsk brytning, utan att blygas. Jag får dock hjälpa henne att förstå många ord, som tex. tierna, vilket jag förklarar för henne med det engelska tender.

Publicerat i Böcker och film och annan kultur, Minnesbilder, Resor | Märkt , | Lämna en kommentar

Resfeber

Det här med resfeber, vad är det egentligen? Jag tycker den blir värre för varje år, fast jag är en van resenär. Jag sover dåligt, mår lite illa och i magen känns det som jag skulle göra bäst i att stanna hemma.

Jag minns när min son som 19-åring skulle åka till Palestina för att volontärarbeta några veckor. Det var första gången jag sett resfebern på någon annan. Han sov dåligt, svettades, kunde inte äta, oroade sig över packningen och kunde knappt prata med mig. Hans resmål och kommande aktiviteter var såklart extra stark orsak till oro och osäkerhet, men nu när jag blivit äldre känner jag igen alla symptom. Från sonen fick jag ett sms från mellanlandningen och då var han helt lugn.

Trots att jag nu ska åka till ett land jag varit i många gånger, jag talar språket, jag känner till miljön, så är ändå resfebern värre än någonsin. Lite beror det säkert på att jag har tid att oroa mig. Vanligtvis arbetar jag in i det sista före avfärd och hinner inte tänka så mycket. Men sovit dåligt natten innan jag ska iväg, det har jag alltid gjort. Jag tror att jag ska försova mig, inte vakna av alarmet, vilket aldrig någonsin har hänt mig som sover väldigt lätt. Men sådana här förnuftsmässiga förklaringar, argument för att inte oroa mig, biter inte alls. Resfebern är något annat, helt utanför tänkandets sfär.

Några knep har jag för att klara av förberedelserna, jag undrar hur jag skulle känna mig om jag inte hade dem! Jag planerar packningen långt i förväg, först tänker jag genom vilka kläder jag ska ta med, sedan skriver jag en packlista som jag sedan använder för att bocka av det jag lagt ner i väskan. Listan känns trygg att titta på när jag är rädd att jag glömmer något viktigt. Jag försöker tänka genom hela resan, med byten och taxiresor, och jag tittar på kartor över platsen jag ska till för att få en överblick. Jag kollar väderappar för att veta hur vädret kommer vara, för det svåraste är att välja kläder.

Men allt detta hjälper bara lite. Det bästa är att distrahera mig med annat, träffa vänner, gå på bio och till slut kanske ta en lugnande tablett på kvällen innan avresa. Jag vet dock att så fort jag kliver ut på spansk mark och känner värmen i luften så kommer jag vara helt nöjd!

Publicerat i Känsloliv, Resor | Märkt | 1 kommentar

Nedärvt trauma?

I september 2003 dog min finska mormor.

Jag hade både en finsk och en svensk mormor när jag var liten. Min mamma kom till Sverige från Finland som ett så kallat finskt krigsbarn när hon var fyra år. Mamma berättade inte mycket om det, kanske för att hon var för liten för att minnas. Hennes storasyster som skickades iväg tillsammans med henne var sex år och mindes kanske mer, men de hamnade i olika familjer och de hade inte så mycket kontakt när jag växte upp.

Min pappa tyckte att vi skulle lära känna familjen i Finland så på sjuttiotalet åkte vi dit varje sommarlov. Mina föräldrar, mina syskon och jag kunde inte prata finska, men en lillebror till mamma, som föddes flera år efter kriget, kunde prata svenska. Även mina jämnåriga kusiner hade lärt sig svenska i skolan så vi kunde prata lite när vi lekte tillsammans. Mormor, morbror, moster och kusinerna kom även och hälsade på oss i Sverige.

Så dog mormor Laimi i Finland. Begravningen skulle vara samma vecka som Anna Lind mördades på NK i Stockholm. Min mamma ville inte åka till Finland. Jag, som nyss hade lämnat ett dåligt förhållande, gått några år i terapi, börjat ‘hitta’ eller ‘hela’ mig själv, ville åka dit. Jag hade inte träffat mina släktingar på länge, och jag ville prata med dem om tiden när två av systrarna skickades iväg.

Jag minns hur jag följde rapporteringen av sökandet efter Anna Linds mördare på finsk tv under resan. Ett nationellt trauma samtidigt som jag undersökte min familjs. Jag hade börjat förstå att det var ett trauma, även om min mamma aldrig sagt annat än att hon ”fick det ju bra” i sin nya familj och i sitt nya land.

Jag deltog i begravningen där ingen höll tal, inte ens prästen. ”Vill du?” frågade min morbror när jag undrade. Min äldsta, konstnärliga kusin la en vacker krans gjord av höstlöv på graven. Gravstenen var en mjukt rundad natursten med endast morfars namn inristat, där skulle även mormors namn komma att stå.

Det visade sig att ingen av mina släktingar mindes något av händelsen, inte ens mammas äldre bror som måste varit cirka åtta, nio år när hans småsystrar skickades ensamma till Sverige. Jag frågade om mormor och morfar hade pratat om det någon gång. ”Aldrig”, svarade mina mostrar och morbröder. Jag förstod att det måste ha varit svårt även för de som var kvar. Och jag fick bekräftat att finnar är tystlåtna av sig.

Kort efter jag kom hem skrev jag en dikt:

Nedärvt?

Varför är det så jobbigt när

det händer mig?

Varför vill du inte prata?

Varför undviker du mig?

Förträngda minnen

förnekade känslor,

Låtsas som de inte finns

då finns de inte, tror du.

Rör jag vid något gömt och glömt?

Något farligt?

Locket på, som vanligt.

Hos mig finns känslorna

de kommer upp,

jag kan inte stänga locket.

Jag har genomskådat dig

jag vet vad du är rädd för,

Du låtsas som ingenting

men du kan bli övergiven!

Jag är rädd hela tiden,

spänner mig och väntar

Jag undrar inte om,

utan när

kommer att överge mig

Jag blir lämnad ensam.

Du blev övergiven

Lämnad bort

av de som betydde mest.

Du minns inget säger du

Varför finns då rädslan hos mig?

Har jag ärvt den?

Publicerat i Känsloliv, Minnesbilder, Resor, Skrivande | Märkt

Skrivande genom livet

Ibland känner jag mig som en äldre pensionär som ser tillbaka på sitt liv för att summera. Är det egentligen riktigt okej att göra det vid dryga femtio? Jag hoppas på att det ska leda framåt på något sätt.

Detta rotande och sorterande i gamla texter, dagböcker och mobilanteckningar, som jag skrev om i mitt förra inlägg, Sortera och ta ett steg framåt, tar tid, går långsamt. Jag måste läsa, smälta och fundera. En del textfragment och första utkast till poesiskrivande skriver jag in i dokument på datorn.

Det är roligt att hitta mina uppsatshäften från högstadiet, det enda jag sparat från skoltiden eftersom jag tyckte svenska och att skriva var roligast redan då. Min favoritlärares kommentarer finns också kvar. Jag läser även mina handskrivna, första novellförsök och början på längre historier som jag ser är klart influerade av vad jag läste på den tiden. Mina fantasier, tankar och påhittade intriger, då, handlade ofta om ett vuxenliv som inte blev så annorlunda kan jag konstatera nu, trettiofem år senare. Hur kunde jag som tidig tonåring ana att jag skulle få svårt med relationer, inte bli lyckligt gift med ”villa, vovve, Volvo”, trots att det var i en sådan familj jag växt upp? Kände jag att den modellen inte var så ”lycklig” som den såg ut på ytan?

Jag läser genom mina dagböcker från vissa år och märker hur jag periodvis bara skrev om det ytliga, vad som hände och vad jag gjorde. Ingenting om mina känslor. Men ibland bubblar känslorna fram, ofta i perioder när jag var kraftigt förälskad. En stark känsla väcker ofta andra till liv. Och jag ser hur svårt jag hade att förstå och hantera de mörka känslorna.

Det kom dock en vändpunkt, i början på det nya millenniet började jag en långsiktig psykoterapi efter att ha mått riktigt dåligt ett par år. Jag skrev inte om vad vi pratade om i terapin, men några korta anteckningar vittnar om hur mycket den hjälpte mig. Redan efter två månader skrev jag: ”och terapin hjälper!”. Efter ett knappt år hade jag börjat reflektera över mina känslor och jag förstod mig själv och mitt inre mycket bättre.

Jag läser annat, andra författare, också och de inspirerar mig. Stina Wollters instagrammande skrev jag om i mitt förra inlägg, och hennes bok Kring denna kropp som jag läste för något år sedan har jag tagit fram igen. Redan när jag hade läst ut den första gången visste jag att jag måste läsa den igen.

Anna Takanens Sörjen som blev handlar om hur det är att vara barn till ett finskt krigsbarn, om tystnaden, om det ärvda traumat. Jag känner igen mig så starkt.

The Cost of Living av Deborah Levy handlar om en kvinna som skiljer sig och börjar ta plats för att skriva. Lite som A Rom of One’s Own av Virginia Woolf. De svarta molnen (på bilden) är en roman av den fransk-algeriska författaren Nina Bouraoui, Mina onda tankar. I den finns ingen styckeindelning, knappt några punkter, men vilka tankar!

Här en sida:

Publicerat i Böcker och film och annan kultur, Känsloliv, Minnesbilder, Skrivande | Lämna en kommentar

Sortera och ta ett steg framåt

”Det är så viktigt att minnas… att ta sig lite tid, att inventera sitt liv, och de människor som varit i det… Och stanna till på platserna där ens fötter har trampat.”

(Stina Wollter i en Instagram-story 15/1 -20).

Jag fastnade för Stinas ord, jag kände igen mig.

Inventerar mitt liv, det är ju det jag gör här i bloggen, och i mina dagböcker, i mobilens anteckningar och på små papperslappar när jag inte har annat att tillgå. Jag skriver ner minnen, tankar på saker som hänt och känslor som farit genom huvudet och kroppen. Jag skriver om personer som betytt något i livet, om saker jag hållit kära och om viktiga platser. Jag skriver upp citat ur böcker och tidningar, citerar ord jag hört i en film eller på tv (eller på Instagram!). Även alla novellskisser och utkast jag har skrivit på diverse skrivarkurser har ofta varit ett utforskande av minnen, av mitt liv.

Jag fick en idé igår, helt plötsligt kom jag på hur jag ska gå tillväga för att ta nästa steg i min skrivprocess. Det är något jag har tänkt på länge och inte hittat något svar på. Jag har haft många skrividéer men inte vetat hur eller vad jag ska välja att skriva mer om, vilket av alla dessa utkast jag har ska jag kunna utveckla till något mer?

Men så fick jag denna snilleblixt (kändes det som igår när jag låg i soffan och tänkte). Jag ska naturligtvis göra som jag alltid gör för att få kontroll på situationen: skriva ut alla texter på papper och lägga upp dem bredvid varann så att jag får en överblick. Jag behöver konkret se och känna vad jag har, för att sen kunna sortera och gruppera. Då kommer jag troligtvis att få en uppfattning om vad det är som är värt att utveckla. Att ha alla texter gömda i datorn och i olika anteckningsböcker gör ju ingen nytta.

Så självklart för mig egentligen. Jag har alltid gillat att ordna och katalogisera saker, och jag minns dem lättare om jag har sett dem rent konkret i olika högar. Jag minns att jag la papper i buntar när jag pluggade, sorterade efter olika grenar inom litteraturvetenskapen till exempel. Uppe till höger på bordet låg hermeneutiken, nere till vänster feministisk analys osv.

Jag måste göra detta på mitt sätt om jag någonsin ska komma vidare i mitt skrivande, inte försöka härma eller följa någons goda råd. Det var snilleblixten! Kanske underlättade jag för den att dyka upp när jag hoppade av distanskursen jag precis påbörjat. En skrivarkurs som visade sig vara för basic och tråkig för mina behov just nu.

Så idag har jag börjat sorterandet!

Publicerat i Böcker och film och annan kultur, Känsloliv, Minnesbilder, Skrivande | 1 kommentar

3 månader eller 13 veckor

Idag är det onsdag, den 8:e januari. Jag börjar jobba igen en onsdag, den 8:e april. Exakt tre månader, eller 13 veckor, av ledig tid har jag framför mig. Arbetsbefriad – helt frivilligt. Ingen tid att passa på morgonen, ingen arbetsplats att gå till, ingen chef att förhålla mig till.

Det kan verka vara lång tid, men den känns också kort. Jag både vill och vill inte fylla tiden, almanackan med aktiviteter. Jag vill använda ledigheten till något vettigt, givande, till något som ger mig ny energi. Samtidigt vill jag koppla bort allt som kan stressa eller trötta ut mig. Och jag vet ju ganska bra vad som ger mig energi så jag är anmäld till en skrivarkurs på distans, och även en språk-/matkurs i Cadiz, Spanien. Att skriva, vara kreativ, lära mig nytt, träffa nya människor – allt sånt är positivt och får mig att använda rätt delar av hjärnan istället för att oroa mig.

Just nu sitter jag dock här hemma med yllekofta och raggsockor på, med huvudvärk och halsont, i en kylig lägenhet med vinterblåsten vinande utanför fönstren. Allt har sin tid och just nu ska jag försöka kurera mig med lite honungsvatten.

qOh+NIpAQay4f1jngwQMcQ

Publicerat i Jobb, Känsloliv, Skrivande | Lämna en kommentar

Love actually – Mitt 2019

När jag började tänka på året som gått, 2019, kunde jag inte se något mönster. Så jag tog fram min dagbok och läste genom allt jag skrivit under året, och fram trädde ett raster av känslor genom vilket alla händelser silats. De får illustreras av, inte endast bilder som jag brukar ha, utan även passande, kompletterande citat ur några favoritböcker jag läst i år.

SORG – jag har sörjt klart vissa saker, eller sörjt mig genom dem, så att jag kan släppa taget och gå vidare. Jag har rensat skåp och lådor, åkt till Myrorna och till återvinningen. Gjort plats för ny luft, nya känslor.

(ur Sörjen som blev, av Anna Takanen.)

LÄTTNAD – jag har läst och skrivit, skrivit och läst igen. Det har hjälpt mig genom sorgen och gjort det lättare att förstå. Jag har pratat, med gamla och nya vänner och med min trogna terapeut som jag får en session hos närhelst jag behöver. Sätta ord på känslor, få respons på mina tankar är livsviktigt för att jag ska må bra.

(ur Jag for ner till bror, av Karin Smirnoff.)

EMPATI (-trötthet) – jag har förstått att jag blir utmattad av att ständigt omge mig med sorgsna, trasiga och/eller traumatiserade människor. Jag smittas av stämningar och blir mentalt slutkörd av att hantera konflikter, relationsproblem och oroliga själar. Jag kände att jag behövde en rejäl paus och sökte tjänstledigt från jobbet. Jag börjar den ledigheten i januari.

(H. Matisse)

TACKSAMHET – är inte en känsla jag är van vid. Jag brukar ha svårt att känna mig tacksam, för mycket ilska, sorg och bitterhet har stått i vägen. Men i år har jag känt mig så glad och tacksam för nya människor i mitt liv. Vänner, familjemedlemmar, både nya och nygamla, och arbetskamrater som jag känner att jag kan vara mig själv med, och som tycker om mig som jag är. Vissa har gjort det roligt att gå till jobbet trots smått kaos i organisationen. Jag kommer sakna dem i vår.

Apropå läsande så har jag läst min första, hela, seriebok, Liv Strömqvist är så bra!

Publicerat i Årskrönikor, Böcker och film och annan kultur, Känsloliv, Minnesbilder | Lämna en kommentar

Fyra F

I Portugal börjar de fyra viktigaste sakerna i livet på F, enligt vår guide som för övrigt gärna pratade om Portugals historia på vår tur till Lissabon igår.

F – som i Fado, den melankoliska sången som uppstod bland fattiga i Lissabon och är en blandning av musikstilar. Fado kommer från det latinska ordet för öde och den känslosamma musiken berör även en som inte förstår texterna. Ikväll ska jag gå till en restaurang som har Fado på lördagkvällar, det ser jag fram mot mycket.

Lyssna gärna på en av de största sångarna, Amalia, som moderniserade Fadon:

Amalia sjunger Fado, eller en nutida Fadostjärna, Mariza: Mariza sjunger fado

F – som i Fátima, en av de viktigaste pilgrimsfärdplatserna i den katolska världen. I Fatima sägs Jungfru Maria ha visat sig för tre herdebarn 1917. Tron och religionen är viktig för portugiser och många vallfärdar till Fatima i centrala Portugal.

F – som i Familia, familjen är fortfarande mycket viktig för att klara vardagen i Portugal. Förskola/daghem är dyrt och även i skolan behöver föräldrarna ibland betala för böcker, skoluniformer och annat. Far- och morföräldrar är ibland avgörande för att unga föräldrar ska klara livspusslet.

F – som i Futebol, fotboll är nationalsporten i Portugal. Benfica är det lag som överlägset flest gånger blivit portugisiska mästare och Ronaldo är en av världens bästa fotbollsspelare. Själv minns jag Figo i fotbolls-EM 2000, för då fick min son en kanin som han döpte till Figo.

För mig är Portugal en behaglig plats att vara på, solig med trevliga människor, inte lika högljutt som i grannlandet Spanien. Men jag klarar inte språket lika bra.

Publicerat i Politik och samhälle, Resor | Lämna en kommentar