Svensk historia. Dag 13 / #blogg100

När jag växte upp och gick i skolan på 1970-talet kunde man inte läsa något om samerna i våra läroböcker. Inte heller om andra minoriteter, vad jag minns. Jag lärde mig ändå om romer och om hur de hade det genom böckerna om Katitzi, vilket jag har skrivit om förut: Miriam och Katitzi. Jag älskade att läsa om Katitzi och hennes liv och jag har lärt mig mycket även på senare år om kampen för romernas rättigheter, till exempel genom boken och filmen om Katarina Taikon, som jag också skrivit: om Katarina Taikon. I historieböckerna och i skolan brydde man sig inte om dessa minoriteter, det var som om de inte fanns. 

Det är som att en generation hoppats över, för nu kommer medvetenheten om samerna, med musiker och filmare som vill berätta om och lyfta fram deras historia. Jag upptäckte Sofia Jannok och hennes musik, hon är både en fantastisk musiker och politisk, lyssna här: Sofia Jannok. Jag var på en konsert och blev överförtjust, vilken kraft! Och nu har jag sett den nya biofilmen, Sameblod. Den visar så bra hur Sverige koloniserade delar av befolkningen, läs till exempel: Om filmen Sameblod. Det är skrämmande hur delar av vår historia har gömts och glömts. Jag är så glad att en ny generation vill berätta och upplysa! 

Publicerat i Böcker och film och annan kultur, Politik och samhälle | Märkt | 1 kommentar

Återigen stress… Dag 12 / #blogg100

Igår när jag kom till Örebro var det vår i luften. Flera plusgrader och solen som värmde skönt på min rygg. Jag längtar tills träden börjar bli gröna och fåglarna sjunger, det ska jag njuta av på landet om någon månad. Det kommer jag att behöva. 

Just nu känner jag av stressen igen, sådan som gav mig högt blodtryck, yrsel och öronsus för ett par år sedan. Då blev det så allvarligt att jag blev sjukskriven flera månader. Nu har jag inget arbete att bli sjukskriven från. Så känningarna av magkatarr och bruset i öronen får jag försöka hålla på en hanterlig nivå ändå. 

Ibland känner jag mig rädd, tänk ifall jag aldrig kommer att kunna arbeta heltid igen, eller ens deltid på bestämda tider. Hur kommer min pension då bli? Jag vill inte behöva tänka på pensionen, men tiden går ju så fort. 

Bilderna är från ett vårfint Örebro, min fasters hemstad, och där min pappa växte upp. 


Publicerat i Frisk/sjuk, Jobb | Märkt | 3 kommentarer

Bilder…dag 11 / #blogg100

I dag har jag exakt 1000 bilder i min mobil. Av en slump upptäckte jag det, en så jämn siffra kräver uppmärksamhet. 

Jag tycker det är så kul att det blivit så lätt att fotografera, mobilen har jag ju alltid med mig. Och bilderna blir fina. Här kommer några favoriter: 



Publicerat i Fotograferande | Märkt | 1 kommentar

Utmattad som HSP. Dag 10 /#Blogg100 

”En högkänslig person blir lätt utmattad efter ett möte som varar länge eller när det är stressigt. Det blir för många intryck i nervsystemet” kan man läsa i en artikel i Må Bra, tidningen. Det stämmer bra på mig. Jag blir dessutom mycket snabbare överlastad (av intryck) nuförtiden, sedan jag var sjuk av utmattning/utbränd för ett par år sedan. 

Som god man är jag ofta med på möten med mina ensamkommande ungdomar, hos socialtjänsten, advokaten och på Migrationsverket. Jag är superfokuserad och antecknar för fullt, allt som sägs är viktigt. Samtalen går dessutom genom tolk så jag lyssnar uppmärksamt för att märka om tolkningen verkar flyta på bra eller om där uppstår missförstånd. Jag märker av små nyanser i ”min” ungdoms tal och kroppsspråk som ingen annan uppfattar, och jag märker när tolken missförstår och tolkar fel utan att jag förstår språket. Denna känslighet/lyhördhet är del av min HSP och jag skulle inte vilja vara utan den trots att jag blir utmattad lätt. 

I artikeln står det också: ”En högkänslig person har ett djup och en närvaro som andra kan sakna. Hon kan njuta till fullo av ensamhet, men kan även vara social. Studier visar att drygt en tredjedel av de högkänsliga är utåtriktade, men upplever kallprat som frustrerande. En HSP-person får ofta god kontakt med andra, men orkar inte umgås lika länge som andra.” 

Sån är jag också. Och efter ett utmattande möte, eller några timmar med många intryck, måste jag få vara ensam. Helt ensam. Då måste min hjärna få vila från allt och alla för att återhämta sig. 

Känner du igen dig? Läs gärna artikeln i Må Bra, och läs mina blogginlägg som jag tidigare har skrivit om min högkänslighet, de finns samlade under kategorin HSP – om högkänslighet. 

Publicerat i HSP - om högkänslighet, Jobb, Känsloliv | Märkt | 3 kommentarer

Gängvåld. Dag 9 / #blogg100

Många tittar på serier som Innan vi dör på tv och njuter av spänningen. Jag tittar också men tycker det är lite för mycket våld och råhet. Förut har vi sett gängkrig i amerikanska serier och filmer, eftersom de har haft det på sina gator. Nu finns det även i Sverige. Verkligheten överträffar nästan dikten. Så många våldsbrott, skjutningar och knivdåd i Malmö och i Stockholm de senaste dagarna, se SVT nyheter.  Vi fick även ett ansikte på våldet häromdagen. Janne Josefsson, Uppdrag granskning, berättade om killar som vuxit upp i Fittja och blivit mer eller mindre kriminella, en av männen är gängmedlem, sitter i fängelse och tycker att dödligt våld är befogat ibland. För honom är det normalt att tänka att han kommer bli mördad en dag. 

Allt detta berör mig illa. Jag känner mig inte rädd, de krigar ju mestadels mot varandra i gängen. Men när man får komma människoöden nära, som de i Fittja-programmet, känns det så hemskt, och sorgligt. Att personer lever vid sidan av samhället, anser sig inte få plats eller passa in. De skapar sig sin egen moral, sina egna regler och tar sig rättigheten att bestämma över andras liv och död. Jag undrar om den svenska polisen kommer kunna stoppa utvecklingen? 

Publicerat i Politik och samhälle | Märkt | 1 kommentar

Inspirerande kvinnor. Dag 8 /#blogg100

Idag, på internationella kvinnodagen, vill jag uppmärksamma några kvinnor som inspirerar och fascinerar mig. På bilden ser du fyra böcker och en cd. Det är bara ett urval, jag skulle kunna lägga dit många, många fler. Kanske får du några tips. 

Den första, röda, boken är av en fransk författare, Delphine de Vigan, som jag har läst tre romaner av. Jag gillar mycket hennes stil och teman, och skulle gärna skriva som hon. Ett eget rum av Virginia Woolf är en klassiker som jag bara läst utdrag ur på engelska förut. Nu har jag köpt den på svenska och ser fram emot att läsa hela. Hjältinnor av Kate Zambreno är min senaste favorit, läs gärna mitt inlägg om denna feministiska, fantastiska bok som handlar om att skriva: Vi måste vara våra egna hjältinnor. Den gröna boken är en samling essäer om konst, böcker och om att skriva, av Jeanette Winterson. Jag gillar hennes romaner sedan förut och tänker att hon kanske har något att lära mig. Sedan är det min favoritmusiker: Laleh! Hennes senaste album verkade lite för mycket lätt pop första gången jag lyssnade på det. Men det växer och växer, och hon är bara bäst! 

Publicerat i Böcker och film och annan kultur, Känsloliv, Skrivande | Märkt | 1 kommentar

Sjukgymnastik som mirakel. Dag 7 /#blogg100

Min sjukgymnast sa att det går att jämföra med om du brutit benet och ska börja träna upp det när gipset är borttaget. Då vet man att vissa muskler inte har jobbat, de kanske är helt förtvinade, och man måste sakta, stegvis, bygga upp styrkan igen. Detta sa hon när jag var så glad, förvånad och tacksam för att hon har hjälpt mig att bli starkare, ha mindre smärta och klara saker jag inte har klarat på jättelänge. 

Det som är annorlunda med mina höfter är att jag inte har brutit något, utan musklerna har slutat användas successivt. Så när jag började få jättemycket ont varje dag och även natt, hade detta inte kommit plötsligt. Jag har troligen, på grund av alla mina ryggskott sedan 19 års ålder, och mina opererade stortår som gör att jag inte har kunnat gå helt normalt, undvikit att använda vissa muskler inne i höfterna. En undvikandestrategi som varit helt undermedveten, och som lett till att jag inte använt vissa muskelgrupper. 

Min underbara sjukgymnast som utredde mina höfter grundligt, efter röntgen och besök hos ortoped, har lyckats motivera mig att göra övningar hemma varje dag! Det är inte dåligt av henne, jag som är så svårmotiverad. För mig är det jätteviktigt att förstå varför jag ska göra som hon säger, annars ser jag ingen vits med det. Och hon har förklarat allt noga, vad som händer i höften, hur muskelgrupperna funkar osv. Vi har träffats var tredje vecka och jag känner skillnad mellan varje gång, och hon uppmuntrar mig. Hon ökar svårighetsgraden och tyngden i övningarna mellan varje gång, jag får med mig övningar hem tecknade på papper, med instruktioner skrivna med en handstil som knappt går att tyda. Och jag tränar! 

För mig är det nästan ett mirakel, jag hade förberett mig på att jag måste operera höfterna, sätta in proteser som min gamla mamma, och var så ledsen för det. Jag känner mig verkligen som en ny människa, tio år yngre iallafall. 

Publicerat i Frisk/sjuk | Märkt | 1 kommentar

Musik väcker känslor. Dag 6/#blogg100

När min pappa nyligen hade dött, alltför tidigt vid 63 års ålder, följde jag med en ny vän på en liten jazzklubb. Jag var 28 år, hade aldrig lyssnat på jazz, trodde inte att jag gillade det. Min pappa däremot hade gillat jazz, han var ung i början på 1950-talet då jazzen var de ungas musik. Så under min uppväxt antar jag att jag ibland hade tvingats lyssna på en del jazzmusik, eftersom min pappa gärna satte på en skiva när han var glad.  

På den lilla scenen spelade en trio, om jag minns rätt, med en gitarrist som spelade helt fantastiskt, han hette, och heter väl fortfarande, Andreas Pettersson. Helt plötsligt, mitt under musiken, började jag gråta hejdlöst. Jag kunde inte stoppa tårarna, de forsade fram. Jag kände en så stark sorg efter min pappa, och det var skönt att få utlopp för den. 

I dagens tidning (UNT) läser jag om en professor, Töres Theorell, i psykosocial miljömedicin vid KI som skrivit en bok om musik och hälsa. Han har intresserat sig för vad olika kulturyttringar gör för vårt välbefinnande och har fokuserat just på musiken under många år. Jag känner väl igen mig:

En anledning till de goda effekterna är att musik dämpar stress. Men den kan också hjälpa oss att få kontakt med våra känslor, något som kan ha stora hälsoeffekter på sikt. Den som har svårt att komma i kontakt med sin ilska, frustration eller sorg, kan via musiken hitta vägar in i dessa känslotillstånd och bearbeta orsakerna. 

– Det kan i sin tur hjälpa en patient att sänka sitt blodtryck, som kanske bidrar till att man undviker att få en stroke eller hjärtinfarkt, säger Töres Theorell. 

Att musik har den förmågan beror på att melodier går förbi förnuftsdelarna i hjärnan och direkt till känslohjärnan. Då får man en överrumplande effekt som kan vara mycket mera effektiv än till exempel ett terapisamtal. För även när förnuftet kopplas in har känslorna redan börjat jobba och satt igång processer som gör att man kan se nya perspektiv och lösa upp blockeringar. Det kan också ge känslomässig vägledning i olika situationer i livet som gör att vi kan samspela med andra bättre.  

Det senaste året har jag också gråtit mycket när jag lyssnat på musik. Jag har mycket sorg och trötthet inom mig som jag inte riktigt har kunnat släppa fram. Det kommer först med musiken. Kanske ska jag låta det ge mig vägledning. 

Publicerat i Känsloliv, Minnesbilder | Märkt | 2 kommentarer

Skuld och skam. Dag 5 / #blogg100

Jag följer en blogg som heter Ärligt talat, jag tycker att den innehåller intressanta texter och jag känner ofta igen mig och delar författarens värdegrund i mycket. 

För ett par dagar sedan läste jag hennes inlägg Väck med skulden, och kom då att tänka på något en vän sa en gång. Min vän som hade varit i ett kort förhållande och senare upptäckt att partnern i fråga var gift, sa att det beror ju på hur man beter sig själv också, om man hamnar i sådana situationer. Jag som själv varit i ett förhållande flera år där jag förstod efteråt att han varit otrogen, håller dock inte med. Jag blev totalt lurad och manipulerad av denne man, det tog många år innan jag förstod, för han var så bra på att ljuga, så bra på att få mig att känna mig älskad, och jag kan inte ta på mig skulden för hans ”brott”. Jag har skrivit om det tidigare: Smärtsamt igenkännande. Att ta på sig skulden vore som att ge den mobbade skulden för vad den utsätts för. Som att ge den våldtagna kvinnan skulden genom att säga att hon borde klätt sig annorlunda. Jag trodde vi hade kommit från det. 

I blogginlägget handlar det om flickor som tar på sig skulden för vad de utsätts för på nätet, de skäms och vågar inte berätta för någon vad de går igenom. Jag känner igen det, när jag var ung vågade jag verkligen inte berätta om saker som jag varit med om, jag trodde att det var mitt eget fel. Men efter att ha fått hjälp att stärka självkänslan och med stigande ålder vågar jag berätta om att jag blev lurad och sviken. Jag skäms inte längre. 

Tänk att vi kvinnor alltid tagit på oss skulden och fortfarande gör det. Det skulle ju aldrig en man göra: ”jag borde inte ha druckit, jag borde inte ha gått ensam hem på natten”, om han blivit rånad till exempel. Ingen annan skulle heller lägga skulden på honom. Jag önskar så att flickor som utsatts blir bemötta på ett sätt som gör att de vågar prata, och slipper känna skuld och skam. Kolla gärna in bloggen: Ärligt talat

Publicerat i Känsloliv, Politik och samhälle | Märkt | 3 kommentarer

Augustpriset … dag 4/ #blogg100

I min skrivarkurs på distans läser vi också böcker. Mest skönlitteratur av olika slag. I början på denna termin läste vi förra årets vinnare av August-priset: De polyglotta älskarna av Lina Wolff. Jag skrev en reflektion som var uppgiften, som ni får läsa här. Kanske mest intressant för er som redan har läst boken. 

En som var nominerad till priset men blev utan var Linda Boström Knausgårds Välkommen till Amerika. Den tyckte jag bättre om, men den har jag inte skrivit om (än). 

De polyglotta älskarna – en bokreflektion. 

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om den här boken. Den gick lätt att läsa och jag blev nyfiken och ville veta hur det skulle gå med de olika karaktärerna och hur allt skulle hänga samman. Men där fanns inget som berörde mig.     

Historierna berättas rakt och sakligt, där finns ingen känslosamhet, ingen sentimentalitet. Karaktärerna reflekterar inte särskilt kring vad som händer dem eller kring varför de agerar som de gör. Jag tycker inte att jag lär känna personerna så bra, det blir inga djupa porträtt av dem. Man får ingen bakgrund, utom lite om Lucrezias uppväxt, men både Ellinor och Max bara finns där, i sina sammanhang, och beter sig på sätt som ibland är svåra att förstå. Det är lite som i noveller, där skildras oftast ett kort skede, ett utdrag ur ett liv, och man får inte lika mycket information som i en roman. 

Karaktärerna är inte helt trovärdiga, till exempel den blinda MIldred som rör sig obehindrat både inom- och utomhus så att Max och Ellinor till en början inte förstår att hon är blind. Det känns inte helt realistiskt. Men jag antar att Lina Wolff inte tänkt sig en realistisk roman heller. 

Jag funderar på vad den handlar om: relationen mellan kvinna – man, mestadels den sexuella relationen, blicken, synen på kvinnan. Hur människor utnyttjar varandra för sina egna syften och behov, utan att känna någon medkänsla med den som utnyttjas. Alla använder alla i den här boken, och den enda som är lite annorlunda är Marco Devoti, som “inte kan älska utan att älska”. Men honom lär vi inte känna alls. 

Vad vill författaren säga med all denna egoism, all denna känslostörning? Människor som inte har någon koll på sina egna, än mindre andras, känslor? Är det en dystopi hon har skrivit? 

Publicerat i Böcker och film och annan kultur, Skrivande | Märkt , | 2 kommentarer