Min räddning i höstmörkret

Nu har jag kommit genom halva terminen av min skrivarkurs. ”Kommit genom” är fel uttryckt, alldeles för negativt. Jag älskar det här! Att få läsa, skriva och skriva igen – det är helt fantastiskt! Jag får uppgifter som utmanar, som känns jättejobbiga först, men oj vad jag lär mig. Jag lär mig att fantisera, brodera ut, gestalta och till och med dikta. Jag lär mig om mig själv, att jag mår bra av att skriva, av att ägna den stora delen av veckan till att sitta vid datorn, eller ligga med paddan i sängen när jag har ont i ryggen. Jag lär mig att jag kan mer än vad jag trodde, jag kan till och med skriva långt!

Som jag beskrev i ett tidigare inlägg här på bloggen: Hjärna på högvarv, så blev jag jätterädd inför en uppgift för några veckor sedan. Vi skulle leta fram fakta om en historisk person som vi valt, av fyra alternativ, och sedan skriva en novell på ca 15 sidor om den personen. Jag valde Gala Dalí, det var inte svårt, eftersom jag har varit i Figuéres och i Cadaquès och sett Salvador Dalís museum och hus där. Jag var redan lite insatt i ämnet och det intresserade mig verkligen. Så efter ångesten som jag beskrev tidigare kom jag igång med utforskandet, jag letade fram den lilla fakta som fanns om just Gala på internet, jag gick till biblioteket och tittade i konstböcker och -bibliografier. Det var så roligt och jag blev så engagerad. Jag tänkte på Gala dag som natt, ofta vaknade jag mitt i natten eller tidigt på morgonen och satte mig upp i sängen och antecknade vad jag kommit på under tiden jag sov eller halvsov. Min hjärna arbetade ständigt och det var underbart att få fantisera ihop historier kring faktan som jag hittat. Jag liksom levde med Gala i ett par veckor och det var inte svårt att få ihop nästan femton sidor med text.

Det kändes tomt när jag hade skickat in texten. Det var som en separation, jag ville inte att det skulle ta slut. Länge tänkte jag på om jag kanske ska göra ett större projekt av det, skriva en hel bok om henne? Efter en stund klingar det av, separationsångesten lägger sig. Men jag är lite förbluffad över hur min hjärna fungerar, hur jag så totalt gick upp i denna uppgift, det var lika engagerande som när jag varit nyförälskad.

Blir ni nyfikna så kan ni få läsa novellen här!  monas-uppgift-9-gala-dali

catalunya-2010-054

Bilden föreställer paret Dalís hus i Port Lligat.

Annonser
Det här inlägget postades i Böcker och film och annan kultur, Känsloliv, Skrivande och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s