Ett samtal med Arbetsförmedlingen

Tänk dig att du gick en utbildning till undersköterska i tjugoårsåldern, bland annat för att det var lätt att få jobb då. Du jobbade på några år, vidareutbildade dig sedan till sjuksköterska och jobbade ytterligare år på olika arbetsplatser. Du fick olika fortbildningar för att utvecklas i jobbet och tog mer och mer ansvar, både för vården av patienter och för arbetsgrupper.

I femtioårsåldern börjar du känna av utmattning, stressymtom som sömnproblem, smärtor i ben och fötter och högt blodtryck. Sjukdagarna blir fler och du har även en längre sjukskrivning då du passar på att gå en kurs i en annan inriktning än vård och omsorg. Du börjar fundera på att lämna branschen som blivit mer och mer slimmad.

När du efter en projektanställning blir arbetslös söker du alltså andra jobb. Du är beredd att gå ner i lön och även jobba deltid för att få göra något annat än att slita ut dig med patientansvar och ständig oro för att du inte hinner göra ett så bra jobb som du egentligen vill. Du får inget gensvar, inga svar på alla ansökningar du skickar till olika arbetsgivare. Då säger en handläggare på Arbetsförmedlingen: sök undersköterskejobb, du har ju utbildningen! Det saknas många!

Är det verkligen meningen att du måste backa 30 år i din yrkesmässiga utveckling? Ska det som du valde som 20-åring vara det du måste gå tillbaka till när du närmar dig 60? Vad har livet sedan dess då betytt?

Ja, detta handlade om mig, ni behöver bara ändra bransch… Handläggaren på AF som följde upp min plan efter fem månaders arbetslöshet hade inte läst min plan från september, hon visste ingenting om mig, hon bara svarade i telefon den dagen jag var tvungen att ringa, allt enligt planen.

Hon fortsatte med att såga mina försök att få ett enkelt jobb, ”du är för överkvalificerad”, och sedan föreslog hon att jag skulle söka jobb som handläggare på någon myndighet (som hon…). Jag svarade inte, men tänkte att hon har ingen aning om hur dåligt jag skulle passa som byråkrat. Jag skulle bara låta alla stackars privatpersoner passera nålsögat och fria hellre än fälla. Jag skulle nog få sparken snabbare än hon hunnit blinka!

Årskrönika 2023 – Ut- och inblickar

Min årskrönika som brukar handla om mig, vad som händer i mitt liv, måste tyvärr inledas med lite utblickar. Längre ner hittar ni mina vanliga reflektioner.

Vilket år! I världen: krig.

Under våren kom jag det nära i arbetet med ukrainarna. De kunde inte så mycket svenska än men det de berättade på knagglig svenska och hur de mådde gav mig ändå en bild av deras sorg och saknad. Jag fick återigen lära känna en grupp människor på flykt och se deras styrka och beslutsamhet, jag fick återigen köra slalom mellan nyheterna för att undvika krigsrapportering när jag letade artiklar att öva läsförståelse på. De ville tänka på annat under några timmar i klassrummet. Rysslands krig har snart pågått i två år, med massor av döda, både ukrainare och ryska soldater. När och hur ska det sluta?

Terrordåd i Israel och krig mot en hel befolkning i Gaza. Tidigt kände jag att här pågår ett folkmord, människorna har ingenstans att fly, ingen plats att skydda sig och sina barn. Gaza är stängt som ett ghetto. Vad ska det bli av alla traumatiserade människor?

Hösten präglades även av skjutningar och explosioner i Sverige, fler oskyldiga drabbades av gängvåldet. Unga förövare, som barnsoldater. Vart är vi på väg?

Och så politiken här hemma. Min förhoppning förra hösten var att den nya regeringen skulle falla pga att Sverigedemokraternas krav skulle göra det omöjligt att regera. Men regeringen går med på allt, för att behålla ”makten”. Välfärd, folkbildning, public service och mycket annat monteras ner sakta men säkert. Vad är det för framtid vi anar?

Mitt eget år då…

Jag trodde att det skulle bli ett förändringens år, liksom 2017, efter några år av sorg och ensamhet. Men känslan visade sig hålla i sig, trots försök till att ändra mitt liv. Min deppighet, som startade under 2021 när min vän blev sjukare igen, när hennes cancer spred sig till hjärnan, har satt sig. Tillsammans med nästan-utmattning har jag kämpat mig genom detta år med tufft projektjobb (påminn mig om att jag är för gammal för att arbeta i tillfälliga projekt!), med flytt från Uppsala till Stockholm, med arbetslöshet och med sjukdom.

Året slutar, liksom 2021 och 2022, med sorg i hjärtat. Då skrev jag inga årskrönikor, ingen vill väl läsa en deppig text, tänkte jag. Men förut har jag kunnat må lite bättre av att skriva, så i morse när jag vaknade till nyårsafton 2023 fick jag lite lust att skriva.

Jag brukar kunna ändra mitt mående med ”görande”, med byte av jobb, flytt, nya aktiviteter. Men i år har det inte fungerat. Jag tog tillfället i akt att vila från utmattningen när jag blev arbetslös, det har varit skönt att sova ut, men andra symptom har poppat upp. Mitt höga blodtryck som jag trodde bara dök upp vid stress visade sig inte gå ner trots vila, så min nya husläkare, en trevlig ung kvinna, satte mig på blodtryckssänkande mediciner. Efter tre och en halv vecka har jag fortfarande jobbiga biverkningar av dem och hjärtklappning då och då. Om fem år är jag lika gammal som min pappa var när han dog av hjärtinfarkt, trots att han åt blodtryckssänkande medicin, såklart jag börjar fundera.

Läkaren som såg att jag var ledsen gav mig en tid hos en psykolog på vårdcentralen, han sa sig jobba med kbt, men jag tror inte han är utbildad terapeut. Jag ska säga till honom nästa gång att det inte hjälper att ”bete” mig eller göra annorlunda, det är känslor det handlar om. Jag behöver hjälp att förstå vad det är som händer med mig, vad det är för gamla känslor som dyker upp och ger mig nattliga ångestattacker.

Ja, vilket år, 2023… Något positivt finns det iallafall, mitt barnbarn som lärt sig säga farmor. Önskar jag hade mer tid med Lilla Ru, på bilden pratar vi med Kanin. Är jag Nalle Puh eller Ior?!

Otrygg anknytning

Jag borde åka tåg och buss oftare, jag tänker så bra medan jag lyssnar på mina nedladdade radioprogram, dem jag bara klarar att lyssna aktivt på när jag av nöd (åksjuka) inte kan göra något annat. Som högkänslig har jag ofta mycket som snurrar i huvudet, tankar, oro, bearbetning och ältande, som gör det svårt att fokusera. På bussen, med radioprogram i lurarna, kan jag tänka hela tankar utan att bli avbruten, jag hinner reflektera på det jag hör, i musikpauserna, och jag får lust att skriva ner mina tankar.

Jag har i cirka 15 år vetat att jag har en anknytning som är otrygg ambivalent. Jag lärde mig det när jag började med egenterapi via läsning och skrivande i jakt på att förstå varför jag inte lyckades få till fungerande kärleksrelationer, jag var så trött på att ständigt misslyckas med förhållanden. Den första boken jag läste om anknytningsteorier var Hemligheten av Dan Josefsson och Egil Linge, (Hemligheten) där de bla. beskrev vad som kännetecknar olika typer av anknytning. Jag kände igen mig mycket i den ”otrygga ambivalenta” anknytningstypen, och kunde se hur jag ibland även var ”otrygg undvikande”. Jag fick hjälp i terapi att förstå och reda i allt som hängde ihop med mitt beteende i kärleksrelationer, och eftersom jag var så starkt motiverad att ändra mig, bli bättre på det här med relationer, jag ville ju inte leva ensam resten av livet, jobbade jag hårt med det. Ett avgörande tillfälle var när jag dejtade en kille en sommar och jag kände min gamla impuls att lämna honom efter sju veckors förhållande. Jag ringde upp min terapeut och berättade om min känsla, frågade hur jag skulle hantera den, och hon sa åt mig att ”inte göra nånting”, jag skulle motstå att direkt agera på mina känslor, göra motsatsen till det jag brukat göra tidigare. Jag följde hennes råd, gjorde inget, sa inget, och det kändes bra, för inget hände ju, ingen katastrof inträffade. (Att han senare gjorde slut på ett ännu sämre sätt (undvikande) är en annan historia.) Jag hade lyckats ändra mitt beteende.

Mitt mål hade varit att våga älska, våga vara sårbar, bli en varmare person som släppte in kärlek i sitt liv, och det lyckades jag med genom att sluta med min undvikande-strategi. Jag slutade dra så fort jag hittade minsta fel, slutade leta fel till och med, och istället tog jag emot kärleken i mitt liv. Jag fick några år i min dittills bästa kärleksrelation.

När jag nu, många år senare, återigen misslyckats med att få en relation att fungera, då gick mina tankar igång igen: vad hände? Vad var det jag missat? Boken Hemligheten hade jag lånat ut och inte fått tillbaka, men som av en händelse (!) dök det upp, i mitt instagramflöde, länkar till filmer och texter om anknytningsteorier. Jag läste på om den otrygga ambivalenta anknytningen som stämde så på pricken in på mig fortfarande idag. Det nya som fanns var tips och verktyg för att hantera min anknytning, det hade jag inte läst om tidigare. Ett viktigt tips var att undvika personer med otrygg undvikande anknytning, det är de som jag tydligen passar allra sämst med. Och så fanns en beskrivning av den typen, och hur dåligt den går ihop med min, och allt föll på plats. Jag förstod vad som hänt och vad jag missat. Så skönt att förstå att min reaktion i relationen inte hade varit knäpp eller överdriven, jag skulle aldrig kunna fungera med någon så otrygg undvikande. Jag behöver ge de trygga en chans igen.

Vill ni läsa mer om anknytningstyperna, här är en länk: Otrygg ambivalent

Lina Wolff, Gala Dalí och jag

Jag lyssnade på författaren och översättaren Lina Wollffs Sommar när jag satt på bussen till Örebro för ett par veckor sen och blev så inspirerad. Programmet påminde mig om vad jag alltid älskat: att studera språk, lära mig nya ord och jämföra olika språk. Extra roligt var det förstås att hon arbetar med samma språk som jag studerat.

Hon jämförde italienskan med spanskan och kallade italienskan ”poppig och porlande” och spanskan (i Madrid) ”snabb och blytung” och som ett ”ödesdigert och oinställsamt muller”. Hon berättade om sin utbildning till översättare och om hur en måste ha aktiva och passiva språkdagar när en ska lära sig ett nytt språk. Bra tips för mig nu när jag undervisar ukrainare i svenska. Hon pratade mycket om sin översättning av 100 år av ensamhet, av Gabriel García Marqués, och jag tyckte det lät så spännande och roligt. Tänk att få grotta ner sig i ord och uttryck på spanska och hitta bästa svenska uttrycket som säger ungefär samma sak!

Jag, som inte har något jobb efter sista augusti och som har funderat på vad jag ska ägna hösten åt, blev så inspirerad och uppfylld av lust att ta upp mina gamla intressen: språk och litteratur. Jag påmindes om ett gammalt projekt som jag påbörjade under mitt helårs skrivarkurs för fem-sex år sedan. Då skrev jag en novell, en fiktionaliserad historia, om Gala Dalís liv. Jag beskrev det här i bloggen: Skriva som räddning. Det var så roligt att hålla på med den uppgiften och jag kände att den eventuellt skulle kunna utvecklas till ett längre skrivprojekt, och då skulle jag bli tvungen att åka till Katalonien och återbesöka platserna som Gala och Salvador levt på. Då, för fem år sen, köpte jag till och med Gala Dalís dagböcker som finns publicerade på franska och spanska. Jag valde den franska versionen, för jag trodde att jag lättare skulle klara att läsa den på det språket.

När jag satt på bussen och lyssnade på radiopratet blev jag så inspirerad och engagerad att jag gick in på Amazon.com och hittade fler böcker om Gala. jag beställde hennes dagbok på spanska, jag tänkte att det kunde vara ett bra sätt att utveckla min spanska, att sätta mig och försöka läsa den med hjälp av lexikon. Det vore ett bra projekt för hösten. Jag hittade även en bok om Gala Dalís liv, av en spansk författare, och beställde den med.

Idag kom den boken med posten. Den var inte på spanska, utan på katalanska! På Amazon vet de tydligen inte skillnad på dessa språk för där står det att språket är spanska. Men jag ska ge den ett försök ändå, katalanska har ju många gemensamma ord med franska, och jag kan ju franska bättre än spanska, så det ska nog går bra, med hjälp av ett litet engelskt-katalanskt lexikon som jag köpte när jag var i Barcelona för många år sen.

Jag slog upp första kapitlet i boken och såg att det startade med Galas vistelse i Davos på ett sanatorium när hon var 17 år. Precis som min novell hade gjort! Denna katalanska bok gavs ut 2018, ett par år efter att jag arbetat med skrivuppgiften hemma på min kammare i Uppsala. Kan den författaren och jag ha haft samma idé samtidigt? Det känns nästan overkligt.

Möten och människor

Sista veckan har jag upplevt två drastiskt olika situationer tillsammans med andra människor. Båda var med personer som är ganska nya bekantskaper till mig.

När jag kom hem efter att ha umgåtts med den ena kände jag mig fri, lättad och ville dansa, detta just för att jag kommit hem, sluppit undan, och var för mig själv igen. Det var en relation som var begränsande, en person som inte såg mig för den jag är, utan som ville ha mig där på sina villkor, för att passa in i hens liv. Det fick mig att känna mig osedd, oviktig och påminde mig om hur jag brukade känna när jag var ung, före all min terapi och ”hitta mig själv”-fas i livet (ni som följt mig vet vad jag menar). Jag kände hur jag sjönk undan, till och med gömde undan mig själv. Hen såg mig ju ändå inte, det var till slut meningslöst att försöka ta en plats.

Den andra situationen var totalt tvärtom, den var med en person som fick mig att må bra. Jag lyssnade och blev lyssnad på, vi såg varann och jag kände mig förstådd, även utan att behöva förklara så mycket så visste/såg hen vad jag kände. Jag vågade visa mig, mina känslor och tankar. Den situationen lämnade jag med en helt annan känsla i kroppen, ungefär som det jag beskrev för några år sedan: Feedback eller att bli sedd

För mig handlar det så mycket om att umgås med rätt personer, jag måste undvika energitjuvarna och de egotrippade narcissisterna. Men fortfarande faller jag för dem ibland, jag förstår inte riktigt varför. Som tur är har erfarenheten lärt mig att upptäcka dem i tid, innan de gör för stor skada. Se tidigare inlägg: Narcissister i mitt liv

Mellan de två mötena hann jag vara barnvakt åt Lilla Ru, vilket är den bästa, nya relation som jag har i mitt liv just nu.

Storstan

Efter en och en halv månad med lya på Kungsholmen börjar jag lägga märke till det som skiljer Stockholm från Uppsala. Jag menar inte det uppenbara som mängden trafik och människor utan mer saker under ytan som man först inte ser. 

Det jag gillar med större städer hade jag inte glömt och det finns kvar, anonymiteten, det stora utbudet av kultur, matställen och affärer mm, och så närheten till vattnet som jag saknat så mycket. Men det jag hade glömt, eller förträngt, är inte lika trevligt och det är den skillnaden som förvånade mig första tiden i Uppsala. Det var det vänliga bemötandet jag fick av främlingar i affärer, på restauranger och vid enkla möten på allmänna platser eller hemma i trappuppgången. Den öppna vänskapligheten finns knappt i storstan och det är verkligen sorgligt (undantag finns såklart på båda håll). 

Sju år har jag bott i och vant mig vid den mindre staden på slätten. Jag har vant mig vid att chaufförerna hejar när jag stiger på bussen, att expediterna i butikerna småpratar om aktuella saker och kyparna på restaurangerna känner igen mig när jag kommer för att äta (oavsett om de gör det eller inte så känns det så). 

Det kan inte bero på att ”alla” känner varann i Uppsala för den staden är en smältdegel av människor från hela Sverige, och världen, pga universitetet bla. Det många har gemensamt i Uppsala är just att de inte kommer från stan ursprungligen, på samma sätt som i storstan. Varför är då människor mycket vänligare i Uppsala? 

Här i Stockholm reagerar jag på hur nonchalant en kund beter sig när han handlar hämtmat i thairestaurangen, han tar inte ens en paus i sitt mobilsamtal för att säga tack och hej. Jag tycker det är tråkigt hur folk forsar fram på trottoarerna utan att se på dem de möter, utan nästan knuffar dem åt sidan. När det händer känns det som Stockholm är en stad för unga, framgångsrika människor. Men staden är ju till för alla. 

Sedan går jag en lång promenad längs vattnet, med solen värmande från sidan, till museet som har en fantastisk utställning med kvinnliga skulptörer. På vägen dit träffar jag på en person jag inte sett på många år, vi möttes genom jobben vi hade i Tensta för längesen, och det var ett glatt återseende. Så den här staden är kanske inte så stor iallafall.

Arch, av Ai Weiwei

Farmodersskapets alla sidor

Att bli farmor är precis så fantastiskt som jag trodde. Men att bli så fascinerad av detta lilla liv, denna lilla person, det kunde jag inte föreställa mig att jag skulle bli.

Jag kan titta på honom, och på bilder och små videosnuttar om och om igen. Jag studerar hans ansikte, varje rörelse, alla små miner han gör när han tittar på mig eller sina föräldrar. Jag er hur han härmar, speglar, den han tittar på, hur hans små händer griper efter något att hålla i, och nu i den senaste videon, hur han fick syn på sina tår men inte nådde dem riktigt.

Jag tror inte att jag hann se och registrera detta när jag själv blev mamma för 32 år sedan. Dessutom har jag så mycket mer kunskap och erfarenhet nu som hjälper mig att förstå det lilla barnets alla utvecklingssteg. Och utvecklingen tillsammans med råd till föräldrar går framåt hela tiden och dem har jag inte hängt med i.

Min sonson har en liten kudde med grop i mitten att ligga på i sin vagn, för att undvika att huvudet blir platt. Sådana fanns inte på min tid. Jag googlade och läste om hur mycket vanligare det blivit med ”skallassymetri” sedan mitten på 90-talet. Det var då alla rekommenderades att låta barnen sova på rygg för att undvika plötslig spädbarnsdöd, vilket fick ner dödligheten kraftigt. En sidoeffekt var dock att det blivit mycket vanligare att spädbarnen, som har mjuka formbara huvuden det första året, fått platta bakhuvuden.

Jag tänkte direkt på mig själv, mitt huvud är lite för platt därbak. Min mamma har samma sak vilket hon försökte dölja med tuperat hår när hon var yngre. Jag har även lagt märke till att många unga invandrare har huvuden med mer eller mindre platta bakhuvuden. Vad beror det på?

Förut visste man nog inte att det inte var bra för barnen att ligga för länge/för mycket på rygg, att spädbarnen behöver träna nacke och rygg genom att ligga mycket på mage när det är vaket. Brist på kunskap är en sak, kan brist på tid och/eller engagemang vara en annan? Att barnen lämnats långa stunder i sängen eller vagnen när föräldrarna haft annat att göra och tänka på?

Min överaktiva hjärna (HSP) kan inte låta bli att gå igång och analysera sånt här som är nytt för mig. Jag vill alltid förstå orsaker och samband. Men när jag är med Ruben då stannar jag i stunden och bara njuter av hans lilla person.

Fri att leva, och att sjunga falskt

Jag tittar på House ibland, den åtta säsonger långa serien om läkaren som löser gåtor och plågar sina kollegor på ett sjukhus i USA. Det är avkopplande att titta på något förutsägbart och kvalitativt, samtidigt som det är fascinerande hur de kunde göra (nästan) 177 avsnitt intressanta. Det är trevligt sällskap till mina ensamma middagar många vardagskvällar.

Jag påbörjade nyss den sjätte säsongen, där House lägger in sig själv på ett psyk-sjukhus för att bli fri från sitt medicinberoende, och han upptäcker också att han vill må bättre, bli mindre olycklig. En skicklig läkare är envisare än House och lyckas hjälpa honom.

Det andra avsnittet som utspelar sig på psyk-sjukhuset är ett koncentrat av personlig utveckling och tillfrisknande så skickligt gestaltat att jag blev alldeles rörd. House börjar lita på människor, vågar visa sig sårbar, erkänner skuld och ber om förlåtelse, och bjuder på vänskap och på sig själv. Helt utan ironi och sarkasmer som alltid följde honom tidigare. Såklart går det extremt fort, i verkligheten tar det ofta många år, men ändå så sant.

Jag blev så berörd eftersom jag gått genom samma utveckling. Jag minns hur jag, för ca 25 år sedan, försiktigt började våga lita på människor, hur jag öppnade upp och visade mig sårbar, hur jag vågade ge utan att vänta mig något tillbaka. Jag tog kontakt, jag bad om ursäkt, jag visade känslor och tillit och jag blev en varmare och lyckligare människa. Jag vågade till och med sjunga min favoritlåt när vi hade live-karaoke på jobbets sommarfest.

I got life

Foto: Susanne Rehbinder

”Glad” midsommar!

Långhelg, familjefirande, jordgubbar, fest med vänner på landet, sill o nubbe, och en massa annat som brukar höra midsommar till. Jag vaknar till årets finaste helg med sorg i sinnet.

Nu börjar min semester, min långa lediga sommar. Och jag känner mig ensam, ledsen och saknar min vän som nu är borta. Helger har den förmågan, att frammana det jag saknar i mitt liv. Jag har aldrig haft många vänner, inget gäng, att umgås med. Jag föredrar ofta att träffa en god vän i taget så att vi hinner prata, och vara tysta tillsammans. Och nu har jag förlorat en sådan vän. Men jag gillar även fest och glädje med människor jag tycker om. Som tur är har jag haft det med mina kollegor på skolan där jag jobbar.

Varför har jag så mycket närmare till sorg, än till glädje och tacksamhet? Beror det på att jag var mycket sorgsen i min ursprungsfamilj? Att jag aldrig kände mig riktigt glad där hemma? De senaste åren har jag dock börjat kunna känna lite tacksamhet, jag har mått bra i mitt nya sammanhang här i Uppsala och känt att jag gillas för den jag är.

Det har gått fem år, som jag skrev om tidigare i våras, och kanske är det dags att något ändras i mitt liv. Det har hänt mycket under våren, mycket som jag inte kunnat påverka, och kanske är det inte jag som bryter upp vart femte år, utan livet som gör det åt mig… Men lite måste jag vara med bestämma riktning.

Konstig fasad i Uppsala

Narcissister i mitt liv

Första gången jag blev infångad av en narcissist var när jag började sjuan och fick många nya klasskamrater. En tjej blev jag kompis med direkt, det kändes roligt att ha en bästis plötsligt, efter många år av att ha varit relativt ensam i skolan. Det höll i några månader, kanske en termin, sedan bytte hon bästis. Hon avverkade flera olika tjejer i vår klass tills i nian då hon fångade en kille, den snällaste, och höll honom i ett fast grepp hela det sista året.

Jag visste inte vad narcissism var, jag visste inte hur människor kunde använda sig av andra människor för att känna sig viktiga. Men vi som såg på efter att ha blivit ratade var inte nådiga i vår kritik. Hon blev helt ensam förutom omhuldad av den enda som hon bundit till sig.

När jag några år senare började ha förhållanden med män fastnade jag återigen för narcissister ibland. Den längsta och mest allvarliga relationen hade jag under några år när jag var mycket sårbar efter min skilsmässa och pappas död. Jag har skrivit om den relationen här i bloggen förut, tex: https://monasawblog.wordpress.com/2014/10/12/en-karlekshistoria-eller-inte/

Efter en sådan långvarig erfarenhet som blev till min största livskris, lärde jag mig att känna igen signalerna, se tecknen. Jag märker nu snabbt om en person inte är sann och ärlig mot andra eller mot sig själv (många narcissister vet ju inte själva vad de gör). Jag har blivit extremt känslig för allt, jag kan ofta förutse vad som ska hända, och vad människor i min närhet känner. Detta är både en välsignelse och en förbannelse. Det är ofta jobbigt att uppfyllas av andras känslor utan att kunna värja sig.

Men kunskap är aldrig fel, jag tycker det ändå är lättare att veta, att förstå hur jag funkar. Mycket lärde jag mig i terapi, då under min stora livskris, och jag har även förstått mycket om min högkänslighet från artiklar och böcker om HSP, tex hur högkänsliga personer lätt blir offer för narcissister i denna: https://hsperson.org/narcissism

En period på ett jobb hade jag en chef som var utpräglad narcissist, det var jobbigt. Vi var en liten arbetsgrupp så det gick inte att undvika henne, och hon tog all energi från oss. Hon upptog våra tankar och diskussioner nästan ständigt, och det gick inte att arbeta kvar där. Det är inte lätt att ha narcissister på jobbet, de är så stora energitjuvar, men de finns ju lite överallt, så vad ska man göra? Jag önskar att fler kunde vara medvetna om deras negativa kraft så att de inte så lätt drogs in i deras värld, men det tog ju tid för mig, och mycket egenarbete för att förstå att jag fastnade för dem. Nu är jag äntligen immun, hoppas jag 😉