Att dela med sig

Jag tror på öppenhet. Jag tror på att de flesta människor mår bra av att prata om hur de känner sig. Jag tror på att ”det privata är politik”, som sades redan av feministerna på 1970-talet. Som nu med kampanjen #metoo som pågår i sociala medier: vi måste ju berätta om övergrepp, annars kan vi ju inte hjälpas åt att få stopp på dem. 

Jag skrev en text för något år sedan där jag tvingade mig att skriva om saker som jag aldrig tidigare ens hade pratat om: Att våga. Det kändes speciellt, det hände något inom mig när jag satte ord på det som hade hänt. Men även i mindre skala är öppenhet viktigt, för att bygga tillit i relationer, till exempel, måste man våga dela med sig av sina tankar och känslor. 

I en blogg jag följer skrev Helena ett inlägg om ensamhet och självsamhet idag:  Herothecoach. Intressant ämne, men hon kom också in på detta med att dela med sig: 

”Vikten av att vi som individer delar med oss av det vi känner och upplever, våra rädslor och farhågor, när vi känner oss små och obetydliga, är stor. Då kan jag ta emot, i igenkännande empati, och sedan i min tur dela med mig av mina egna rädslor och farhågor. Därmed hjälper vi varandra till storhet, för vi växer som människor när vi delar, när vi tror den andre om gott, att hen kan ta emot och stå stark när jag känner mig liten och svag. Så samverkar vi, turas om, och gör varandra stora som människor. 

Men det börjar inte med delningen – det börjar i modet att se inåt, att erkänna känslan för mig själv, att våga se den i vitögat och yppa dess namn. Vågar du titta dig själv i spegeln och se, verkligen se, det som finns där?” 

För att kunna dela med sig av sig själv, öppet och ärligt, behöver vi först våga se oss själva. Hur ska vi kunna vara ärliga med andra om vi inte är det med oss själva? Det är svårt ibland, att acceptera även de sidor jag inte är stolt över, men det känns lättare att leva när jag lyft på locket.