I min skrivarkurs på distans läser vi också böcker. Mest skönlitteratur av olika slag. I början på denna termin läste vi förra årets vinnare av August-priset: De polyglotta älskarna av Lina Wolff. Jag skrev en reflektion som var uppgiften, som ni får läsa här. Kanske mest intressant för er som redan har läst boken.
En som var nominerad till priset men blev utan var Linda Boström Knausgårds Välkommen till Amerika. Den tyckte jag bättre om, men den har jag inte skrivit om (än).
De polyglotta älskarna – en bokreflektion.
Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om den här boken. Den gick lätt att läsa och jag blev nyfiken och ville veta hur det skulle gå med de olika karaktärerna och hur allt skulle hänga samman. Men där fanns inget som berörde mig.
Historierna berättas rakt och sakligt, där finns ingen känslosamhet, ingen sentimentalitet. Karaktärerna reflekterar inte särskilt kring vad som händer dem eller kring varför de agerar som de gör. Jag tycker inte att jag lär känna personerna så bra, det blir inga djupa porträtt av dem. Man får ingen bakgrund, utom lite om Lucrezias uppväxt, men både Ellinor och Max bara finns där, i sina sammanhang, och beter sig på sätt som ibland är svåra att förstå. Det är lite som i noveller, där skildras oftast ett kort skede, ett utdrag ur ett liv, och man får inte lika mycket information som i en roman.
Karaktärerna är inte helt trovärdiga, till exempel den blinda MIldred som rör sig obehindrat både inom- och utomhus så att Max och Ellinor till en början inte förstår att hon är blind. Det känns inte helt realistiskt. Men jag antar att Lina Wolff inte tänkt sig en realistisk roman heller.
Jag funderar på vad den handlar om: relationen mellan kvinna – man, mestadels den sexuella relationen, blicken, synen på kvinnan. Hur människor utnyttjar varandra för sina egna syften och behov, utan att känna någon medkänsla med den som utnyttjas. Alla använder alla i den här boken, och den enda som är lite annorlunda är Marco Devoti, som “inte kan älska utan att älska”. Men honom lär vi inte känna alls.
Vad vill författaren säga med all denna egoism, all denna känslostörning? Människor som inte har någon koll på sina egna, än mindre andras, känslor? Är det en dystopi hon har skrivit?
En stund på jorden 
Jag läste den för några månader sen, jag skrev ett blogginlägg om den. Märklig bok, jag har nästan helt glömt den. Lättläst, men osammanhängande och fragmentarisk. Jag köper att det var många icke-trovärdiga beteenden, fiktiva figurer behöver inte bete sig som normala människor. Vem vet förresten hur de beter sig? Man kanske kan se den som en symbol för hur osannolikt, osammanhängande och meningslöst allting egentligen är.
GillaGillad av 1 person
Har inte läst den! Ämnet intresserar mig inte helt enkelt.
GillaGilla