Det kom ett mail. Jag trodde det spökade, det var från Nån som jag. Det såg ut att komma från mig själv. Särskilt som rubriken var ”Hitta hem”. Det kunde jag ha skrivit. Och så första meningen: ”Idag har jag sagt upp mig.” Jag sa ju också upp mig igår, på sätt och vis eftersom jag meddelade min chef att jag inte ville söka tillsvidaretjänsten som följer på det vikariat jag har nu. Jag blev rädd en stund att mailet var spam, att jag inte borde öppna det eller läsa, men jag vågade när jag kom på att det var en gammal blogg-kompis.
Jag påmindes om åren då jag bloggade regelbundet, vi var ganska många som deltog i Blogg100 och då fick jag en del kontakter via bloggar som jag fastnade för. Många skriver inte så ofta längre utan, som jag, bara då och då. Var detta ett tecken, ett omen? Att jag fick ett mail samma dag som jag sagt upp mig, och som handlade om samma sak?
Jag kände igen mig i den spännande känslan i kroppen, som hon skriver om. Jag fick en liknande känsla i kroppen efter mitt samtal med chefen igår, en känsla av frihet, att jag bestämmer själv. Men gör jag verkligen det? Beslutet tog jag efter ett par veckors velande fram och tillbaka, ville jag stanna på arbetsplatsen eller inte? Jag bestämde mig efter att jag haft yrsel några gånger. Yrseln är ett av mina första tecken på utmattning, och jag vill inte bli sjuk igen.
Arbetet är inte stressigt, jag har trevliga, hjälpsamma kollegor och jag tycker vissa delar av jobbet är riktigt roliga. Jag jobbar bara deltid, men ändå kom symtomen tillbaka, varför? Räckte det inte att vila från jobb i sex månader?
Detta är så svårt! Jag började få utmattningssymptom för ett par år sen när jobbet i Uppsala blev mindre roligt och mer stressigt samtidigt som jag hade det känslomässigt jobbigt privat, med åldrande nära släkting och en god vän som gick bort i cancer. Jag var sjukskriven på deltid hösten 2022, påmindes jag om när jag läste min dagbok, sedan fick jag jobb i Stockholm, och jag flyttade från Uppsala till södra Stockholm förra sommaren. Efter det stressiga projektets slut var jag utmattad och såg fram mot chansen till vila som arbetslösheten skulle ge mig. Jag sov mycket, var sjuk flera perioder och sprang ofta till läkare för att reda ut fysiska besvär.
Efter sex månader fick jag till slut ett erbjudande om ett jobb som passade perfekt. Jag hade börjat längta efter att göra något vettigt om dagarna och att få en arbetsgemenskap igen. Det kändes bra i lite mer än en månad, tills för ett par veckor sedan, när yrseln gav sig till känna. Så nu är det kroppen som bestämmer, inte jag. Minsta lilla krav på prestation rör till det i min hjärna och jag får sömnsvårigheter och yrsel.
Det känns så deprimerande. Ska utmattning sitta kvar i kroppen och huvudet så länge? Ska jag inte ens klara av att arbeta deltid? Hur ska mitt liv då se ut fram till pension?