Två års kamp

Äntligen kan jag andas ut. ”Mina” två ensamkommande ungdomar har fått tillfälliga uppehållstillstånd. Det har varit en kamp, två kamper. När jag blev god man (kvinna) hösten 2015 trodde jag att det skulle gå lätt, de var ju barn. Sedan skärptes reglerna i olika omgångar, lagändringar gjordes för att stoppa fler från att komma in i landet och för att skicka tillbaka de som sökt asyl. Migrationsverket tolkade direktiven från regeringen som att hellre fälla än fria. De som inte kunde bevisa sin ålder (i praktiken omöjligt då MV inte accepterar id-handlingar från hemlandet) ansågs vara över 18 år, alltså vuxna och möjliga att utvisa till krig, rättslöshet och våld i hemländerna.

Äntligen berättar anställda inifrån Migrationsverket hur det är: se Artikel i DN. De beskriver det som jag och många med mig vetat länge: att asylprövningarna inte är rättssäkra. Jag skrev ett brev till en enhetschef på MIgrationsverket efter den andra intervjun med min ena kille, se tidigare inlägg: Brev till MIgrationsverket. Hon svarade mig och vi hade en bra diskussion i en mailväxling. Jag tror faktiskt att det påverkade fallet lite. Killen fick ett par månader senare tillfälligt uppehållstillstånd. De undvek att ge honom permanent uppehållstillstånd genom att skriva upp honom till 18 år, samma dag som de tog beslutet, så fruktansvärt cyniskt! Han blev sex (6) veckor äldre. Det finns ingen annan förklaring till ett sådant beslut än att de inte vill ge permanenta uppehållstillstånd, vilket de måste göra när det gäller barn. Sedan fick jag hjälpa honom att kämpa hos socialtjänsten för ett vettigt boende, för att kunna fortsätta sin skolgång. Men nu är han lugn.

Min andra kille fick avslag (med uppskjuten verkställighet till 18-årsdagen) efter 20 månader i landet och vi överklagade med hjälp av hans offentliga biträde. Vi hittade mer aktuell landinformation om Somalia än den Migrationsverket hänvisat till i beslutet, så vi trodde att de skulle bli tvungna att omvärdera möjligheten att skicka tillbaka någon dit. Men Migrationsdomstolen gick på verkets linje, och han fick avslag igen. De kommenterade inte ens den nya informationen i beslutet så vi hoppades på att Migrationsöverdomstolen skulle ta upp fallet, men vi fick nej. Under denna period, sammanlagt sex månader, infördes en ny lag: möjlighet att få tillfälligt uppehållstillstånd för gymnasiestudier. Jag läste på och förstod att min kille passade in i kriterierna för att kunna få det. Jag skrev ansökan, det offentliga biträdet sa sig inte ha något med det att göra, jag fick ordna allt själv. Jag satt i långa telefonköer, ringde runt för att få tag på rätt enhet att skicka ansökan till. Lagen var ny och tjänstemännen på MIgrationsverket verkade inte veta mer än jag. Enheten som tog emot ansökan fanns i Gävle, vi gjorde oss beredda att kanske behöva åka dit för en intervju, men de la ansökan på vänt. Först skulle alla överklaganden vara klara och avslagna, sedan skulle de behandla den, fick vi veta.

Samma dag som jag fick det sista avslaget via mail från advokaten, ringde jag till Gävle och bad de ta upp ansökan som jag skickat in fem månader tidigare. Jag mailade även en kopia på beslutet, för ibland gick det långsamt mellan de olika instanserna inom MV. Två veckor gick utan att vi hörde något. Jag ringde igen och frågade. Då försökte personen (gruppchef på enheten) få mig att tro att den ansökan ändå inte skulle göra någon skillnad för killen. Jag var säker på min sak och sa att det skulle den visst. Till slut skickade han den vidare, och bara en vecka senare fick vi beslutet att killen får tillfälligt uppehållstillstånd i fyra år för gymnasiestudier. Vilken glädje!

Ren lycka, om det inte var för att Migrationsverkets olika enheter inte har koll på vad de andra gör. Ett brev med kallelse till ett s.k. återvändarsamtal hade skickats till killen. Efter tre avslag skulle de göra en plan för utvisningen. Han blev ännu oroligare och trodde att nu skulle de skicka honom till Somalia, ett land där Alshabab mördat hans far, och drivit hans mor och syskon på flykt så att de inte haft någon kontakt sedan han lämnade landet 2015. Han blev så rädd att han flydde igen. Tillsammans med en kompis åkte de till Tyskland. När jag försökte få tag på honom för att berätta om det positiva beskedet var det stört omöjligt. Jag och hans familjehemspappa (som han fått fortsätta bo hos även efter 18-årsdagen) började leta. Han fanns ingenstans, inte på mobilen eller internet heller.

Sex veckor av oro och letande har gått. Jag har mailat och ringt till Tyskland. Det visade sig att killen blivit fängslad och flyttats runt. Som tur var hade han en kusin i landet som kunde hjälpa honom ut, efter att jag skickat kopior på beslutet om uppehållstillstånd mm. Nu är han äntligen på väg hem igen. Dock med problem på vägen eftersom han inte har något pass eller id-handling. Danmark vägrar låta honom passera deras land, tex. Fast han kunde visa upp beslutet från Migrationsverket.

Snart får han förhoppningsvis andas ut, han också. Två år och fem månaders kamp är (tillfälligt) över. Jag kan inte tänka mig hur det kunde ha gått för dessa två pojkar om de inte haft någon som kämpat för dem. Sverige som rättsstat gäller tyvärr inte ensamkommande barn. Det behövs någon som inte ger sig, som kan tala för sig, som kan läsa på om lagar och förordningar och som vet vilka rättigheter alla människor faktiskt fortfarande har.

(Bilden visar en av morerna som invandrade i Spanien för 1000 år sedan. Folkförflyttningar har alltid förekommit.)

Annonser
Det här inlägget postades i God man (kvinna), Politik och samhälle. Bokmärk permalänken.

7 kommentarer till Två års kamp

  1. Mia skriver:

    Vad jag beundrar er som är god man för ensamkommande. Jag funderade på det för egen del, men insåg att det var inget för mig. Jag har inte det tålamodet och drivet som behövs för att fullfölja uppdraget. Ni lägger massor med tid, känslor och energi i era uppdrag. Tur att ni finns.

    Liked by 1 person

  2. Inga Palmér skriver:

    Fantastisk bra och lärorik berättelse, som visar hur det faktiskt går till. Jag kanske tar med den som exempel för att visa (på en utställning vi gör) i upplysningssyfte.

    Liked by 1 person

  3. fitnessfia skriver:

    Herregud vilken kamp. Är i en jobbig situation med Migrationsverket jag med. Deras handlingstider är galna, just nu 1,5 år för sambovisum, en tid min man inte får vara i Sverige och samtidigt måste jag vara här för jag ska uppvisa att jag har bostad och jobb. Har en väninna som blivit utvisad trots att hon jobbat och betalat skatt i Sverige i 5 år, anledningen att hennes arbetsgivare gjorde ett administrativt fel som de åtgärdat. Hon har inte gjort något fel och vill inget annat än att stanna. Landet behöver dessutom hennes IT-kompetens. Det är otroligt sorgligt.

    Liked by 1 person

  4. dorrose skriver:

    Usch, usch, vad det ska vara svårt. Jag har en kompis som undervisade svenska för 15 killar från Afghanistan och den ångest och oro som dessa killar lever med är inte rolig att bevittna.

    Jag beundrar alla som kämpar för dessa pojkars liv. Grattis till er vinst.

    Liked by 1 person

  5. Christina Daun skriver:

    Bra kämpat Mona!

    Liked by 1 person

  6. Ping: Sommarprat #3 | En stund på jorden

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s