Jag satt hos frisören och klagade över mitt grånande hår. Även hon tyckte att det var dags att göra en djuptoning i någon naturlig färg. Det märks mer och mer att jag håller på att bli gammal, fortsatte jag. Men du är ung i själen! utbrast min gulliga frisör. Jag har gått hos henne i mer än fem år och vi har lärt känna varandra ganska bra. Så glad jag blev. Kroppens förfall kan jag inte göra mycket åt, jag tränar på att acceptera mitt grå, allt tunnare hår, mitt slappa skinn på olika delar av kroppen, mina hormonvallningar och mitt försämrade mörkerseende. Men det känns nästan ännu värre att upptäcka att jag levt så länge att det är flera generationer efter mig som blivit riktigt vuxna, inklusive min egen son.
Jag läser krönikor och kolumner i dagstidningar där 30-åringar diskuterar saker som jag fann intressant förut. Nu tänker jag: ”men det där vet man ju…” och jag glömmer att det är 15-20 år sen jag diskuterade samma saker. För en hel generation sedan! Måste alla gå genom samma saker? Lär man sig inget av tidigare generationer? Det verkar inte så. Jag känner mig riktigt gammal när jag inte kan låta bli att bli trött på alla upprepningar. I program som ’Så ska det låta’ har deltagarna ingen aning om 80-talsfilmer och -musik, det är tydligen urgammalt för 25-30-åringar. Och visst, de var ju inte ens födda då. Men jag har ju ganska bra koll på 1960-talet, åtminstone musiken… tror jag.
På jobbet diskuterades åldersnoja inför någons 50-årsdag. Jag fick frågan om jag hade haft ångest inför den stora dagen. Jag minns inte att jag hade det (ålderstecken?), jag ville mest fira och vara glad. Visst hade det känts lite jobbigt åren före, när jag närmade mig gränsen för ålderdom. Jag skrev ett inlägg om det, kom jag på nu: Åldersnoja. Men värre känns det nu när jag ser kroppen bli äldre, när jag upptäcker fler tydliga ålderstecken och större skillnader till generationerna efter. Ska jag sluta läsa kolumner av unga stjärnreportrar? Ska jag bara titta på program som ‘Gokväll’ och ‘Antikrundan’ för att slippa känna mig urgammal?
Frågan är: undvika eller hantera denna förändring, denna ”rite de passage” in i ålderdomen? Mitt sätt brukar vara att hantera, inte förneka, så jag skriver om det här. Har ni något gott råd att ge mig angående hur jag ska acceptera, kanske till och med njuta av, denna tid i livet, så välkommen att kommentera!
(Jag hoppas dock att jag inte blir lika gammal som Ville, nu cirka 100 i människoår räknat.)
En stund på jorden 
Mona – vilken igenkänning i det här inlägget.
Maken och jag diskuterar vår blasé över saker runtomkring oss. Tänker att vi ”måste hitta på nåt” för att ”lösa problemet”.
Ingen av oss är 100%-igt friska – det kanske också spelar in…
Så tyvärr har jag inga lösningar som du förstår, men jag uppskattar att du skrev om det.
Ha det gott!
Barbro
GillaGillad av 1 person
Tack! Roligt att du uppskattar läsningen!
GillaGillad av 1 person
Åldern kan man tyvärr inte göra något åt. Fyller själv 55 år i augusti och njuter för fullt av livet. Har aldrig haft det så bra som jag har det nu. Tittar dock nästa alltid på ”Gokväll” för jag älskar böcker och film. Har själv för 4 mån sedan debuterat som författare till ”Livet blir aldrig som man tänkt” kanske något för dig att läsa om du gillar feelgood! Jag har böcker hemma ifall du vill köpa. Bara att meddela mig. Ha en härlig onsdag! 🙂
GillaGillad av 1 person
Har passerat 50 och aldrig har jag väl mått så bra, haft så mycket ledig tid (inga småbarn att ta hänsyn till), samt haft bra ekonomi att göra saker och ting. Samt att jag är tillräckligt gammal att kunna göra saker och ting utan att bry mig om vad andra tycker och tänker. Någon åldersnoja lider jag inte av men däremot hade jag stor ångest när jag fyllde 30. Det var mer jobbigt att fylla 30 än 50.
GillaGillad av 1 person
Tack för påminnelsen om allt som är bra med den här åldern!
GillaGilla