Hudlös eller neuroner

Efter mitt förra inlägg: Delad sorg, blev jag nyfiken på detta med spegelneuroner och googlade. När jag läste om dem, i tex. Artikel i SvD  och om hur de fungerar var det mycket som föll på plats hos mig. Ett sjätte sinne, intuition och liknande fenomen går att förklara med vetenskapliga termer, forskare kan se vad som händer i hjärnan. Det är ganska fantastiskt, tycker jag. Dessa spegelneuroner är nog olika aktiva hos olika människor, en del är ju extremt lyhörda och empatiska medan andra inte alls så känsliga för andras känslor. Det kan ändras under livet också, de går att träna upp, spegelneuronerna och empatiförmågan, gärna med dans, läs gärna: Artikel om forskning. 

Högkänsliga personer, som utgör ca 20 % av alla människor, har en stark förmåga att känna empati, de kan känna på sig vad andra människor är på för humör, eller om någon försöker dölja något märker ofta högkänsliga personer det. Genom den andra personens miner, gester, tonfall och kroppsspråk känner ofta högkänsliga personer samma känslor som den andre. Det beror på detta i hjärnan som kallas spegelneuroner. Det är något som (nästan) alla människor har från födseln. Spegelneuronerna gör så att vi gör och känner samma sak som den vi observerar, när vi ser ilska eller glädje uttryckas hos någon gör spegelneuronerna i vår hjärna samma sak: vi känner också ilska eller glädje., tänk hur bebisar härmar dig när du räcker ut tungan tex.

Jag förstår mer om mig själv och vad som hänt vid olika situationer där jag påverkats starkt av andra människors sinnesstämning. Vid de tillfällena har jag (och personer omkring mig) inte förstått varför jag blivit så nedslagen, till exempel på ett arbetsmöte då flera medarbetare var högljutt kritiska och gnälliga. När chefen och jag gick därifrån kände jag mig helt golvad, jag var trött, ledsen och tyckte att allt bara var skit.  

En annan gång fanns en person i min arbetsgrupp som aldrig visade en enda känsla, aldrig sa mer än nödvändigt, aldrig tog initiativ till samarbete. Allt det gjorde att jag blev illa till mods av att bara sitta i samma rum som hen, och att behöva genomföra arbetsuppgifter tillsammans med den personen kändes jättejobbigt. Däremot har jag alltid blivit glad och pigg av att möta personer som är positiva och visar sina känslor öppet.

Jag har berättat om hur jag påverkades av min pappas sinnesstämning när jag var barn, se tidigare inlägg: Om högkänslighet. Jag visste då ingenting om dessa spegelneuroner, att det faktiskt händer i min hjärna att jag får samma känslor som den jag är tillsammans med. Nu vet jag att jag även kan känna allvarlig ångest av att vara nära någon med ångest.

Sedan min period av utmattning och sjukskrivning har min högkänslighet blivit starkare, min hud är ännu ”tunnare”. Jag blir snabbt trött av att umgås och vara social, jag behöver mer tid ensam helt enkelt. Så lite oroar jag mig för hur det ska bli att börja jobba igen. Jobba med människor som kan vara glada, ledsna, öppna, arga eller inåtvända, jag måste orka möta alla. Mitt professionella ”skydd” som jag satte upp förut vet jag inte om jag har kvar. Det betyder ju att göra sig lite okänslig för att hålla hjärnan klar och använda förnuftet. Självklart är en kombination av hjärta och hjärna bäst, hur ska jag hitta balansen?