Att våga! Dag 41 /#blogg100

 

Igår skrev jag kort om att våga göra det man inte gillar, det som skrämmer, för att utvecklas. Det var inspirerat av Marina Abramovic och det hon sa i en intervju på tv när hon var i Stockholm. Lustigt nog har vi precis fått en skrivuppgift i min kurs som handlar om att våga. Vi ska skriva om något vi velat men kanske inte vågat närma oss förut. Eller skriva på ett sätt som vi inte vågat prova på tidigare. Allt för att undersöka nya sätt, nya teman, för att utvecklas som skribenter.

Vad är det som händer när jag väljer att skriva om något läskigt, något tabu? Det behöver inte vara allmänt tabu, men för mig själv har det känts svårt att sätta ord på. Jag tycker det lossar saker i hjärnan. Det känns som rep som har hållit fast vissa delar bara löses upp. Det är som en sorts terapi, våga sätta ord på förbjudna känslor.

Förra terminen hade vi en liknande uppgift, då skrev jag det här:

Att våga – minnas. 

Jann sitter inne hos skolkuratorn på mellanstadieskolan. “Vill du berätta något?”

Det var Janns mamma som ordnat att hon kom dit, eftersom Jann ofta hade ont i magen och inte ville gå till skolan. Jann känner tårarna tränga på bakom ögonlocken. Hon smeker med händerna mot sitsen bredvid låren, tyget mot fingrarna är i mjuk manchester. Hon har inget att säga. Har inga ord för tårarna. Blir ledsen, behöver något, vill tala, men vet inte hur. På musiklektionen sjunger klassen Jag vill ha en egen måne. En sådan vill Jann ha, hon längtar bort, till en egen plats där hon kan vara för sig själv.

Tjugo år senare. “Nu har du precis berättat vad som hände. Men hur kändes det?” Det känns ensamt, Jann känner sig ofta ensam i världen, mitt i en stor tystnad. Terapeuten sitter lugnt i fåtöljen mitt emot Jann och ser på henne med neutral blick. Väntar. Janns blick vandrar ut genom fönstret till snöklädda träd.

Elva år 
Två kompisar vid badsjön

En man stiger ner i vattnet, står naken utan badbyxor med tvål i handen, börjar tvåla in sig och sitt kön pratar vänligt med dem under tiden, “Kan ni inte hjälpa mig lite med att tvåla in mig?” de skakar på huvudet, vad ska de säga, göra? han är ju vänlig, de vill inte vara otrevliga

De pratar aldrig med någon om det, inte ens med varann.

Arton år på resa med kompisar

Fest, dans, Cuba Libre, han hjälper henne hem till hotellrummet

hon kräks i det senapsgula handfatet,

sen ligger han med henne, hon säger ingenting. Inte då, inte sen.

I Paris

Flykt direkt efter studenten, ensam cigarett och café au lait på Trocadero

medelålders man talar vänligt, är uppmärksam, förstående, i hans bil, hon säger nej, “du kan bara titta när jag masturberar”, nej,

hon stiger ur, hittar en metrostation, Berättar inte för någon.

Banda Azul, vin från Rioja,

Hon smakar lögnen första gången med Mannen, i kärlek,

första gången hon känt sig riktigt älskad,

Mannen älskar bara sig själv, han älskar kärleken i hennes händer när hon tar på honom, han älskar känslan av underkastelse i hennes läppar när han kysser dem, han är förälskad i bilden av sig själv speglad i hennes ögon,

När hon en gång tittar bort försvinner han i tystnaden, silencio

Pre-mobil tid,

faxmaskin med blanka papper på rulle,

Hon vill, kan inte prata, måste kommunicera ändå, vill få fram orden, skickar fax efter fax, vill inte släppa, rädd att förlora, rädd att bli ensam, han får inte försvinna

Hon hittar hans resväska under sängen,

packad och redo att gå,

Han tiger, han packade sina saker och trodde att hon skulle låta honom gå utan ett ljud, utan

All denna tystnad, vad gör man med den? Jag kan sitta på min måne, och göra ingenting / där stannar jag tills allting ordnat sig. De enda ord som uttalades minns Jann så starkt: ofta kritiska, dömande ord. Jann kunde inte svara på dem då. Nu erövrar hon sakta språket, orden, för hur det kändes. Nu vet hon vad hon skulle säga till skolkuratorn.