Krav på prestation. Dag 36

Prestationskrav på mig själv, visst har jag sådana. Och ångest för att inte hinna kommer därpå. Ibland blir det så uppenbart att jag borde sänka kraven. 

I min skrivarkurs (på distans) hade vi två veckor på oss, istället för en som är det vanliga, för en uppgift. Vi skulle nämligen skriva en novell på ca 15 sidor om en historisk person. Vi skulle alltså hinna med både research och skrivande. I höstas när jag skrev en sådan uppgift gick det galant, efter några nätters ältande ångest, se tidigare inlägg: Om novellskrivande

Men nu i vår, när jag mått så dåligt och har jättemycket annat att tänka på, har jag inte kunnat koncentrera mig för att klara uppgiften. Så jag skrev till läraren och bad så mycket om ursäkt, förklarade varför och bad om att få fortsätta ändå. Jag sa att jag skulle klara att skriva gensvar på en av mina gruppkamraters texter iallafall. Jag var uppfylld av dåligt samvete för att jag inte klarat det jag borde. 

Vad händer? När alla lämnat in tar jag en titt på min grupps texter (vi är fyra personer) och ingen har lämnat in en text som motsvarar kraven. En är kort, bara sex sidor. Den andra är bara en idé, en synopsis/sammanfattning. Den tredje är någon slags prosadikt på några sidor. Jag tappar hakan, varför hade jag sådana krav på mig själv? Det verkar inte som någon annan har det. Men jag kan inte låta bli att tycka att man borde göra uppgifterna ordentligt om man nu har åtagit sig det genom att gå kursen. 

Vad tycker ni? Är det jag som har för höga krav, eller de andra som har för låga? 

Advertisements
Det här inlägget postades i Känsloliv, Skrivande och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Krav på prestation. Dag 36

  1. Nån som jag skriver:

    Jag har ofta tyckt att andra har för låga ambitioner. Blir ofta besviken på kurser… Vill ju så mycket själv! Men det är inte fel att vara snäll mot sig själv och sänka kraven lite. Man måste inte vara bäst jämt, inte alltid göra allt perfekt. Det räcker att göra det ibland, när det verkligen gäller. Försöker jag intala mig själv… 😉

    Liked by 1 person

  2. Helena Roth skriver:

    Jag har gjort resan från orimliga krav på mig själv – som varken jag eller omgivningen mådde bra av – till mycket mer rimliga dylika. Visst är det väl vettigt att gå in med tanken att göra jobbet när man, som du, hoppat på en kurs. Men att fyllas av dåligt samvete för att man – av rutiga och randiga skäl – inte förmår leva upp till det som ska göras, tja, det gagnar ju inte heller? Så själv har jag helt enkelt blivit ofantligt mycket snällare mot mig själv. Jag sparkar inte på mig när jag faller och inte kan göra det jag hade velat göra. Tänker att jag har tillräckliga skäl att klara av allt annat som jag faktiskt mäktar med.

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s