Ett livsavgörande möte

Jag går en skrivarkurs på distans, som jag säkert nämnt tidigare. Såhär i början på terminen får vi öva på olika saker, personbeskrivningar och dialog bland annat. Jag valde i dessa två uppgifter att skriva om det som berör mig mest just nu, mitt godmanskap och alla ensamkommande ungdomars fruktansvärda situation. Här kommer den första texten. 

Jag har fjärilar i magen, jag har lärt mig att det heter så på svenska. Jag har väntat i sexton månader och elva dagar på det här mötet. Sedan brevet med kallelsen kom strax före jul, och jag räknade ut att det var fyrtio dagar kvar, har jag inte kunnat tänka på annat, jag har sovit dåligt nästan varje natt. Nu ska mitt öde bestämmas.

       Jag fick inte i mig mycket till frukost så magen kurrar lite när jag sätter mig på stolen i det lilla kvadratiska rummet. Allt i rummet är vitt som på ett sjukhus, väggarna, bordet och de raka gardinerna som täcker fönstret så att bara lite dagsljus sipprar in. Jag tar av mig jackan, jag tror inte att jag kommer frysa fast jag bara har en T-shirt under, och jag låter den hänga över stolens ryggstöd, jag vill ha den nära. I morse tog jag på mig min nya vita T-shirt som jag har köpt just för det här mötet, jag vill se fräsch ut, inte som någon som inte tar hand om sig själv. Jeansen är samma som jag haft sedan i höstas, men de är rena. Jag önskar att jag hade klippt håret, det börjar täcka öronen, men min rumskompis som brukar hjälpa mig var inte hemma i helgen.

       Handläggaren, som låste upp dörren till intervjurummet med ett kort som hon hade hängande runt halsen, presenterar sig, hon säger att hon förstår mitt språk men kommer ändå att genomföra intervjun på svenska. Jag tyckte att hon inte såg svensk ut med sitt svarta hår, blankt som en skatas fjädrar. Hon sätter sig vid bordet där det står en datorskärm och ett tangentbord med extra stöd för handlederna. På bordet står det också en kanna med vatten och några pappersmuggar. Hon häller upp vatten åt mig och åt tolken, som satt sig på stolen bredvid min, medan hon pratar, det hon säger låter välrepeterat men inte ovänligt. Hennes blick är neutral, de stora ögonen, som ramas in av långa målade ögonfransar, avslöjar inga känslor när hon tittar på mig. Hon skriver något på datorn, hennes välmanikurerade naglar knäpper mot tangenterna.

       Tolken presenterar sig, han talar mitt språk, han låter lite gammaldags fast han inte är gammal. Kanske har han inte varit i hemlandet på väldigt länge. Han ser ut som om han försovit sig, med skäggstubb som grova sandkorn på kinderna och okammat hår. Han lägger några blanka papper framför sig och tar en blyertspenna ur sin väska och håller den mellan sina knubbiga fingrar. Under hela samtalet sitter han långt fram på stolskanten och lyfter då och då den tröjklädda armen för att stoppa mig från att tala för länge när han ska översätta. Jag kommer av mig men försöker vänta lugnt tills han är klar. Det finns så mycket jag vill berätta och handläggaren frågar efter detaljer i min berättelse hela tiden. Jag försöker komma ihåg allt och berätta det precis som det var. Hon knappar på datorn hela tiden medan jag pratar. Tolken frågar om flera gånger, han ber mig upprepa vad jag just berättat för att kunna översätta, vissa saker antecknar han på pappret framför sig. Han förstår inte riktigt alla ord, tror jag.

       Handläggaren ser avslappnad ut men hon ler aldrig, hon låter inte heller arg när hon måste fråga samma sak två gånger. På slutet frågar hon vad jag planerar att göra om jag får stanna i Sverige. Jag säger att här har jag en framtid, i mitt hemland finns ingen, där kommer jag att dö. Här är människor hjälpsamma och kärleksfulla, i mitt hemland var alla så uppfyllda av hat. Hon måste väl förstå att jag inte flydde utan anledning? Jag håller mig lugn, jag har aldrig varit sådan som brusar upp, inte ens dagen när de kom och hämtade min bror för att han skulle bli soldat och min mamma grät, visade jag någon ilska.

      Plötsligt är det slut. Efter tre timmars livsavgörande intervju blir jag utsläppt. Mina knän darrar. Jag går ut från Migrationsverket tillsammans med min gode man och min advokat, de två första svenska människor som jag lärde känna i mitt nya land. När vi stiger ut i friska luften frågar jag om jag kommer att få uppehållstillstånd nu.

Annonser
Det här inlägget postades i God man (kvinna), Politik och samhälle, Skrivande. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Ett livsavgörande möte

  1. gunnardeckare skriver:

    Bra skrivet! Vilken fruktansvärd situation de befinner sig i som måste leva i ovisshet hur det ska bli

    Liked by 1 person

  2. monasaw skriver:

    Tack! Ja, de har det hemskt.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s