Att ge och ge… 

Att ge och ge… att vara den som kämpar och slåss. Det ligger nog lite i min natur, men så trött jag blir. 

Jag är god man åt ensamkommande ungdomar. Jag bevakar deras rättigheter, ser till att de får det de har rätt till, som vård, skolgång, vardaglig omsorg (vilket är socialtjänstens ansvar, men jag måste bevaka det också). Nu har pojkarna varit i Sverige nästan ett och ett halvt år, min två kom, som så många andra, hösten 2015, och kallelser till asylutredning har äntligen kommit från Migrationsverket. Jag följer med, jag stöttar och jag har kontakt med deras juridiska ombud. Dessa offentliga ombud har en jätteviktig uppgift, det är de som skriver ihop inlagan med yrkanden och grunder för asylskälen till Migrationsverket. Gissa om jag blir förtvivlad när de inte sköter sitt jobb! Jag får tjata mig till ett möte för att de ska kunna lyssna på sin klient (min ensamkommande), jag får ringa och påminna om att imorgon (!) ska den skriftliga inlagan vara inlämnad och vi har inte fått titta på den ännu. Och när jag pratar med advokaten om detta som är akut, så meddelar hon att hon kommer att begära sig entledigad, alltså hon vill inte ha sådana här fall längre. Varför har hon inte gjort det tidigare? 

Den andres ombud är helt annorlunda, engagerad, omtänksam och vi har ett jättebra samarbete kring pojkens fall. Kanske lite ung och oerfaren men vi hjälps åt med att tolka vad tolken egentligen sa på MIgrationsverket. Översatte han verkligen rätt? Tyvärr är tolkarna inte alltid jättebra på språken det gäller. Jag hjälper till genom att samla in intyg och bevis. Pojken har gått med i en frikyrka och jag följde med dit för att få ett intyg skrivet om hans nya tro. Kristen är ju svårt att vara i hans hemland. 

Jag har länge kämpat för en närstående också, en som är sjuk och inte klarar att slåss själv. Ibland måste man nämligen slåss i det här landet också, för att få vård, för att få hjälp och stöd. Jag ringer, mailar och kollar upp. Jag kontaktar vårdpersonal och önskar att de kan hjälpa. Jag funderar även på att följa med till jobbet, för där får hen inget stöd. 

Men jag blir trött, det är utmattande att ge och ge. Det känns bra och rätt, men ibland behöver jag få också, och få vila ifrån andras (outtalade) krav och behov. Det är inte så att jag tror att jag är oumbärlig, verkligen inte. Om jag inte gjorde detta, skulle säkert någon annan finnas där. Och om det var jag som behövde, skulle säkert någon finnas för mig. 


 

Advertisements
Det här inlägget postades i God man (kvinna), HSP - om högkänslighet, Känsloliv, Politik och samhälle. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Att ge och ge… 

  1. Christina Daun skriver:

    Jag håller på dig, det vet du! Bra skrivet förresten. Lätt att läsa, lätt att förstå.

    Liked by 1 person

  2. miatankar skriver:

    Instämmer. Att ge och ge dränerar din egen ork och energi. Ibland har jag också funderat på att engagera mig som god man, men avvaktar, tror det kräver mer än man kan tro. Så verkar det vara när jag lyssnar på dig och andra som åtagit sig sådana uppdrag. Som du vet är jag ju lat… 🙂

    Liked by 1 person

  3. Minoo Mozayeni skriver:

    Jag läste en citat bara för två dagar sedan. Det handlade om de människor som ger mycket, som samlar alla, som är mest uppskattat bland vänner för sin styrka är de ensammaste !! Tyvärr, men det verkar så !! Jag beundrar dig för din styrka och godhet !! Kämpa på bara !! 👏👏💖💖😘😘😍😍💝

    Liked by 1 person

  4. angaho skriver:

    Det är svårt att hitta lagom nivå både på att ge och att ta emot. En livslång utmaning.

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s