I väntrummet hos tandläkaren – en miljöbetraktelse

Lila eller illgröna frottétofflor? Jag vill inte ha några av dem. 
Det känns jobbigt och jag har en stor klump i magen bara av att ta mig till tandläkaren vid en bestämd tid. Jag stannar och resonerar med mig själv där på trottoaren nedanför mottagningen. Jag står och velar och vill helst gå därifrån istället för in genom den tunga porten och uppför stentrappan. Hela mitt jag skriker nej, men det är bara mitt känslo-jag. Jag får tala mig själv tillrätta med hjälp av min förnuftiga sida: ”du vet att du behöver, det blir värre om du skjuter upp det”. Jag överväger till och med en kort stund att strunta i allt vad tandvård heter, och hellre dö än utsätta mig för det. Döendet som en flykt från det obehagliga. 
Lukten av eugenol, så karaktäristisk hos alla tandläkare, slår emot mig när jag motvilligt kliver in i väntrummet. Det känns som om jag är tillbaka i barndomens första besök hos Folktandvården. Jag var rädd för allt nytt när jag var liten, så när tandläkaren frågade om jag ville ha bedövning sa jag nej. Hon borrade ändå och tandsköterskan höll fast mig så att jag inte skulle sprattla i stolen tills min mamma sa åt dem att släppa mig. Den händelsen har gjort ett starkt avtryck inom mig och samma ångest kommer lätt tillbaka trots en ny, snäll och förstående tandläkare. 

Tillbaka i nuets väntrum försöker jag verka oberörd. Jag sätter mig i soffan och låtsas läsa en tidning medan jag lyssnar på ljuden som sipprar ut genom dörren. Den snabba, vinande borren och den långsamma som mullrar olycksbådande. Jag ser på de väntande personerna i rummet, en sitter i strumplästen och lyssnar på något i hörlurar, en har lila tofflor och bläddrar i en veckotidning. 
Att tvingas ta av sig om fötterna, gå omkring som hemma hos sig själv där man är trygg och känner sig säker från andra människors blickar. Blotta sina strumpor eller ta på sig fula tofflor i fel storlek. Nej, det kan jag inte göra. Det räcker med att sätta sig i tandläkarens stol, bli fälld bakåt så långt att man blottar strupen och bli fastlåst under alla instrument. Där, om någonstans, är all makt tagen ifrån en. Att dessutom inte få behålla sina skor, utan att till och med den lilla värdigheten tas ifrån en, är bara oacceptabelt. Jag låtsas inte se att det finns tofflor i tamburen. Det är ju ändå ganska torrt ute. 

Advertisements
Det här inlägget postades i Känsloliv, Skrivande. Bokmärk permalänken.

En kommentar till I väntrummet hos tandläkaren – en miljöbetraktelse

  1. Christina Daun skriver:

    Mina upplevelser är ungefär desamma, fast jag har en jättebra tandläkare.

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s