Vi måste vara våra egna hjältinnor

Jag läste den här boken, Hjältinnor av Kate Zambreno, i somras första gången. Jag hade läst en intervju med författaren i DN under våren och blivit nyfiken, se mitt blogginlägg om artikeln: Om skrivande. Det var många år sedan en bok gjort så starkt intryck på mig. Den innehåller så mycket jag skulle kunna skriva om här, men allt får inte plats. Jag rekommenderar den starkt till alla er som skriver, läser och är intresserade av en kritisk diskussion.

“Hjältinnor är New York-författaren och feministen Kate Zambrenos hyllade ‘kritiska memoarer’. En bok i vilken hon virtuost rör sig mellan genrer som självbiografi, dagbok, roman och essä.”
Så börjar texten på baksidan av boken. Och så skulle jag presentera den: som en blandning av olika genrer, och också att den handlar både om Zambreno själv, liksom många andra författare, bland annat de som anses vara de största modernisterna (T.S. Eliot, F. Scott Fitzgerald mfl.), samt deras fruar som skrev men aldrig blev upphöjda på samma sätt som deras män. Jag som ‘gammal’ litteraturvetare och storläsare kände till alla dessa män väl, men deras fruar hade jag inte hört talas om, mer än genom männens romaner. Men Zelda Fitzgerald, Jane Bowles, Vivienne Haigh-Wood Eliot och många fler var skrivande kvinnor, de fick dock aldrig samma erkännande, de sågs mest som musor åt sina män.

Det underlättar nog läsningen om en har kunskap om litteraturhistorien (1900-tal), men jag tror inte att det är nödvändigt. Boken handlar också om Zambreno själv, och i berättandet om sig själv, sitt mående, sin forskning och sitt skrivande flätar hon in historier om dessa skrivande kvinnors liv, relationer och romaner. Ibland beskriver hon romankaraktärer som vore de riktiga människor och ibland hoppar hon så snabbt mellan olika författare och händelser att jag tappar bort mig. Det gäller att ha koll på vad alla heter i förnamn också. Men trots att boken ibland är lite rörig, så är den så givande. Som några kritikercitat säger:

“Med ett språk som har en närmast fysisk frenesi, som om boken är skriven i extrem hetta, dekonstruerar Kate Zambreno litterära myter om kvinnor”

och

“En berättigad tirad mot en hierarki som må ha ändrat sin skepnad under de senaste 100 åren, men som sorgligt nog inte försvunnit. Bravo!”

Boken handlar också om psykisk sjukdom, diagnoser och (hög-)känslighet och hur det påverkar en författare, och framförallt visar Zambreno hur samhället/kritiker gjorde (gör) skillnad på män och kvinnor som led av olika sjukdomar eller fick nervösa sammanbrott. Manliga författare hade “existentiell” ångest som var fruktbar för deras skrivande och de togs om hand av kvinnorna i deras liv, medan kvinnor som ville skriva om sin ångest patologiserades (var hysteriska och behövde vård) och uppmanades att inte skriva, utan bara vila från all intellektuell aktivitet. De manliga författarna använde sina fruars erfarenheter i sina romaner och de kallades genier, medan kvinnor som skrev om sina erfarenheter blev bedömda som naiva, omogna författare.

Jag tänker att detta sätt att nedvärdera självbiografiskt skrivande har förekommit i alla tider. Kvinnligt skrivande har setts som sämre än mäns, mer privat. Moa Martinson blev långt ifrån lika uppskattad som arbetarförfattare som hennes manliga samtida. Inte heller Kerstin Thorvall på 1970-talet ansågs lika talangfull som exempelvis Ulf Lundell, som debuterade samma år, fast båda skrev om sig själva. Men nu har Knausgård gjort det inne att skriva om sitt jag. Det behövdes en man för att skapa en trend, fast kvinnor alltid har skrivit så.

Zambreno beskriver, lyfter fram och uppmuntrar ett annat skrivande än det som ansetts rätt och riktigt och värdefullt tidigare. Hon berättar om sin bloggemenskap med andra kvinnliga skribenter och om hur hon började med “En automatisk skrift (känn, skriv och tryck sedan publicera på Blogger)” (s. 284). Hon diskuterar “fragmentariskt skrivande” som kanske passar vår fragmentariska tid, de nya bloggarna som kanske är en ny genre, självreflekterande. Kanske hade de stora manliga författarnas fruar, “modernismens kvinnor, utformat en gemenskap i detta rum” (s. 288). Samtidigt är det inte helt enkelt nuförtiden heller:

“Vi oroar oss för att bli förnekade på grund av att vi skriver självbiografiskt, för att vi delger information om våra psykiatriska historier, sanningen om vårt giftiga flickförflutna, våra känslosamma, kladdiga bekännelser. Vi oroar oss för att bli avslöjade – av kollegor, familj … För kvinnan anses vara farlig och hon går bortom alla gränser, hon saknar gränser (genom att skriva om sig själv, om kroppen, känslor)” (s. 293).

Jag känner igen mig i Zambreno, i hennes känslosamhet, i hennes vilja att få skriva som hon vill och inte följa gamla normer om vad som anses fint och rätt. Jag känner själv att jag har suttit fast i konventionerna när det gäller att skriva skönlitteratur, däremot i min blogg skriver jag lite som jag vill. Hon avslutar boken med ett manifest (s. 299-300):

“Nu är det din tur.

Det enda sättet för våra berättelser att bli berättade är att vi skriver dem själva. Jag uppmanar er att skriva era egna jag, era egna och komplicerade jag. Mina klottrande systrar. Vi är amatörer. Vi är dilettanter. Vi är alla begrepp som de använder för att avfärda flickan som skriver. Vi behöver, kanske, återta dessa begrepp, likaväl som kategorierna ‘mindre’ och ‘outsider’ och ‘illegitim’.

Om jag har kommunicerat något till dig hoppas jag att det är den fullständiga nödvändigheten att skriva dig själv, din egen erfarenhet. Den fullständiga nödvändigheten för dig att skriva dig själv för att förstå dig själv, för att bli dig själv. Jag ber dig om att kämpa mot ditt eget försvinnande. Att vägra bli självuppoffrande. Eller lansera dig själv som ett brinnande, strålande spektakel i yttre rymden. Att skrapa bort dig och börja om, att dö och återuppstå.

En annan sorts nerv behövs. Att säga fan ta dessa inre och sociala förbud som föreskriver vad litteratur borde handla om. Fan ta det objektiva korrelatet. Fan ta kanon. Fan ta killarna och deras stora böcker.

Eftersom vi, trots allt, måste vara våra egna hjältinnor.”

Advertisements
Det här inlägget postades i Böcker och film och annan kultur, Känsloliv, Skrivande och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s