Min nya stad

Domkyrkotornen tittar ner på mig där jag går längs ån, de finns ständigt där, med sin myndiga blick, och ser ut över stadens alla invånare. Den här staden som är lite vänligare, lite mer avspänd än min förra. Den låter mig hitta ett lugn, den tvingar inte ner mig i underjorden för att trängas, den släpper fram mig snabbt och lätt på cykel.          

          De gamla husen och gränderna i centrum inbjuder till strosande, de vilar i historien och det känns som de vill mig väl där jag går på kullerstenarna. Stora kastanjer lutar sig ut över ån, under dem kastar sig vattnet fram, utan att tveka, mot fallet, mot laxens lekplats. Längs kajen finns sittplatser, bänkar eller konstverk, en liggande staty, som längtar efter mänsklig värme. Grupper av ensamkommande pojkar, eu-migranter, och, på nätterna, studenter hjälps åt att hålla dem sällskap. 

          I Industristaden växer husen snabbt och tätt, de ska bilda nya stadskvarter. Växtvärken sätter in, sex våningar höga får husen bli, det räcker för att skymma höstsolen. Bottenplanens munnar gapar tomma mellan gym och skönhetssalonger. På balkongen har siluetter av byggkranar ersatt vyerna av alléer i solnedgången. 

          För att se himlen, den saknade himlen, går jag över bron till stadsparken. De höga lindarna välkomnar mig på andra sidan. De omfamnar mig och hjälper mig att andas när jag promenerar längs ån, De gör luften ljusgrön på våren, skimrande i rött och guld på hösten och genomskinlig på vintern. Träden i parken har levt länge och sett mycket, de metertjocka stammarna vittnar i sin tystnad. Nu tröstar och stöttar de mig på min väg genom parken mot sjukhuset på andra sidan. 

          Det stora sjukhuset som ligger vid foten av berget har försökt sminka upp och föryngra sig, men det lyckas ändå skrämma mig med sin maktfullkomlighet. “Kom hit så tar vi hand om dig”, ropar det. Väl där ger det oss bara väntan. Väntan som aldrig tar slut. Konditori Fågelsången solar sig året runt och erbjuder en plats som värmer en stund medan slottet vakar över patienterna på permis. 

    Islandsbron leder mig hemåt igen, över det hoppande och brusande fallvattnet som blir till is längre bort där ån flyter lugnt. Änderna föredrar Svandammens öppna vatten på vintern. De längtar till våren, precis som jag. 

Advertisements
Det här inlägget postades i Känsloliv, Skrivande och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Min nya stad

  1. Christina Daun skriver:

    Härligt Mona! Känns som man vore där.

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s