Poesi på liv och död

I min skrivarkurs läser vi också. Senast har vi läst Jacques Werups Du har funnits här. Poesi på liv och död. Det är en essäbok där Werup också har lagt in dikter som han tycker om. I min reflektion skrev jag såhär om boken: 

Den här boken borde ha funnits när jag läste litteraturvetenskap som (dryga)20-åring! Så mycket, tycker jag, blev tydligare, mer klargjort. Werup sätter ord på det svåra i VAD poesi är: 
“en av drogerna i husapoteket … ett läkemedel mot hypomani men också mot nedstämdhet, mot övermod och depression, mot kärleksbesvär och undergångskänslor … “ (s. 60)

Poesi är språk, ord, förstås: “inte instrumentellt, utilistiskt, utan ideellt och idealistiskt” (s. 60). Det är underbart att läsa honom, hur han förklarar för mig vad jag redan visste, men inte har lyckats sätta ord på. Han gör det så snyggt. 

       Jag har trevat mig fram i skrivandet av poesi, och ofta har jag känt på mig att jag bör göra på ett visst sätt, eller inte göra på ett annat sätt. Men jag har inte vetat varför. Så säger Werup: “En diktare ska med fingertoppskänsla och överblick bara antyda och stimulera, utnyttja sitt sinne för detaljer och vässa känslan för förvånande effekter” (s. 57). Ja just det! Det känns helt rätt! 

Det är intressant hur han jämför mindfulness med “mottagligheten för det nyckfulla livet – att känna stunden in i benmärgen” (s.97), något som diktare i alla tider gjort, medan nu för tiden måste stressade människor lägga in i sina kalendrar att göra ingenting, men helst kalla det träning, meditation el. dyl. Jag känner igen mig i det han skriver om “tidspillan”, att det är en “kreativ nödvändighet” (s.100). Jag måste sitta och göra ingenting, låta de “omedvetna processerna” få komma som de vill. Annars kan jag inte vara kreativ. Om jag känner minsta stress, tidspress, så funkar inte min hjärnas kreativitet. 

Hela avsnittet som heter ”(sång)” är jättespännande, och särskilt just nu när Bob Dylan har fått nobelpriset i litteratur. Jag kan inte Dylan tillräckligt för att själv säga något om hans diktning/musik, men Werup gör intressanta reflektioner om Taube tex: “Taube ställde utan omsvep dikten på estraden. Därför är Taube i bok ganska tam vid jämförelsen med Taube i ton”. Undrar om det gäller Dylan? Kan man läsa honom, enbart? Jag måste nog försöka. 
För Werup innebär sång text. Jag tycker också texten är en viktig del i helheten. Sångpoesi, som han nämner, i tango, fado, chanson mm är fantastiskt att bara läsa (jag lärde mig franska genom att läsa Brels texter). Har Svenska Akademien haft dessa i tankarna, tro? Det är dock en gråzon, som Werup skriver på s. 119: “Ibland glider dikten över i sången och tvärtom”. 

Avsnittet ”(tröst)” är också jättefint. Hur han förklarar vad dikt kan göra: “Det är poeterna som kan skänka oss de trösterika paradoxerna. Gestalta de levandes vardaglighet och idealitet, iscensätta kollisionerna…” (s. 139). Och jag tycker mycket om Kristina Lugns dikt (s.146), “Nu sover jag”. 
——————————————————–

 

Annonser
Det här inlägget postades i Böcker och film och annan kultur, Skrivande. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Poesi på liv och död

  1. Christina Daun skriver:

    Jättebra Mona! Som vanligt m a o.

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s