Italien

Jag höll på att lämna en bit av pappa här i Italien. En bit guld tillbaka till landet han var så förtjust i. 

Ända sedan min pappa åkte till Italien i början på 50-talet som ung student älskade han människorna, språket, klimatet, maten och musiken. Han lärde mig att älska det här landet också, genom resorna familjen gjorde när jag var barn, genom att tvinga oss att lyssna på Pavarotti och själv sjunga ‘O Sole Mio’ hellre än bra, och genom pizzorna från en av de första pizzeriorna i Stockholm, La Bussola på Medborgarplatsen. Barndomsminnen som stannat kvar hos mig. 

När jag började gymnasiet valde jag att läsa italienska som c-språk, ett val som till och med min pappa tyckte var fel eftersom spanska var ett så mycket större språk i världen, men efter en halv termins studier berömde han mig: ”du kan redan mer än vad jag någonsin lärde mig!”, han hade pluggat språket på egen hand då han jobbade för Studentresor i Venedig på femtiotalet, och klarade sig hjälpligt. Till slut lärde jag mig spanska också, så pappa skulle varit nöjd, men jag hade mycket nytta av italienska på mina resor till bland annat min brevvän i syditalien som jag skrivit till sedan jag var fjorton år. Jag älskar också klimatet, maten och människorna i detta varma land, och nu firar jag min femtioårsdag här, i en stad på adriatiska kusten, tillsammans med A, min son och hans flickvän. Här finns nästan inga utländska turister och engelskkunskaperna är dåliga hos lokalbefolkningen, så jag försöker friska upp mitt minne av italienskan. 

Andra dagen på hotellet här i Peschici tappade jag ett guldörhänge när jag skulle plocka upp det från nattduksbordet. Det slant ur handen, över bordskanten, ner på golvet och försvann. Jag kunde inte hitta guldringen hur jag än letade, under sängen, runt garderoben och sängbordet, den fanns ingenstans. Detta par örhängen fick jag för längesedan av min pappa, han hade köpt det på en av sina många jobbresor. Jag tycker mycket om örringarna och använder dem nästan varje dag. I flera dagar gick jag och sörjde förlusten, jag berättade för kvinnorna som städar rummen och bad dem leta också. 

Till slut kom jag fram till att det kanske var meningen att jag skulle återbörda en liten del av pappa till hans älskade Italien.  Jag accepterade att det skulle få bli så, cirkeln slöts på ett sätt. Jag hittade dock örringen till slut, i dammet under en byrå. Men tanken var fin. 

Bilden visar ett vykort från ön Elba och ett utdrag ur ett brev . Båda skrivna av pappa i mitten av 1950-talet och skickade till min faster, pappas äldsta syster, från Italien där han jobbade. I brevet beskriver han vad han äter (spagetti och frukt mest) och vad det kostar (åtta öre för en stor persika). 

Annonser
Det här inlägget postades i Känsloliv, Minnesbilder, Resor och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Italien

  1. Christina Daun skriver:

    Underbart Mona. Du har samma minnen som jag från min far. De ska jag berätta för dig när vi ses nästa gång.

    Liked by 1 person

  2. dorrose skriver:

    Vilka härliga minnen. Det finns så många sätt att stå nära sina föräldrar. Jag är också väldigt förtjust i Italien men kommer inte dit så ofta tyvärr.

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s