Att förlora sitt språk. Dag 94

Jag har jobbat många år med barn och vuxna som har andra modersmål än svenska. De har kommit till Sverige som små, som unga eller vuxna och varit tvungna att lära sig ett nytt språk för att klara sig i samhället. De flesta har fortsatt att prata sitt modersmål med familj och vänner, och senare tids forskning visar att det är viktigt att barn får fortsätta att utveckla sitt modersmål samtidigt som de lär sig svenska, så de får möjlighet att studera sitt språk i skolan. Jag har alltid brunnit för barns rätt till sitt modersmål och har aktivt arbetat med dessa frågor på olika sätt inom skolväsendet. Nu funderar jag på varför detta är så viktigt för mig, det sitter så djupt i mig att jag tror det kanske har att göra med att jag är barn till ett krigsbarn från Finland. 

Under en skrivarhelg nyligen började jag fundera på vad det betyder. Att inte få använda sitt språk. Det språk som man föddes in i, sin mammas språk, känslornas språk. En skrivarvän skrev om sin barndom, sin uppväxt i Finland. Det var svårt, sa hon, för orden kom på finska, så det blev krystat då hon skulle skriva på svenska, trots många år, decennier, i Sverige. Minnena var så starka och känslosamma, hon berättade om sin mamma och sin syster, om hur de fick besök av mostern efter kriget och hur fina saker mostern skickade från Sverige till familjen i efterkrigsfinland, som då var färglöst och påvert. Hon visade en bild av henne och systern, hon var fem år och systern tre, det var några år efter kriget. De hade fina klänningar som mamman sytt av tyg som mostern haft med sig från Sverige. Minnena av mammans omsorger och kärlek väckte starka känslor, hon grät när hon skulle berätta, och hon sa att det borde vara på finska.

Jag tänker att om man, som de finska krigsbarnen, blir berövad allt vid fyra års ålder, uppryckt från sin familj, sitt land och språk, och placerad som ensambarn hos ett medelålders par som pratar ett nytt språk, så händer det något med en. Modersmålet, mammans språk som man lärt sig med modersmjölken, försvinner helt eftersom man inte kan underhålla det, och det nya språket lär man sig fort för att överleva. Och med fosterföräldrarna får man inget språk som ersätter modersmålet, inget nytt språk för känslorna. De vill väl, ger barnet allt det behöver. Men hur ska barnet kunna uttrycka sina känslor, sätta ord på sorg, glädje, saknad och kärlek, om inte föräldrarna hjälper det? Det fanns ingen forskning eller medvetenhet om barns språkutveckling på den tiden. 

”Det skulle dröja många år innan hon förstod att hon faktiskt for illa av att skära av de språkliga banden till hemtrakterna. Hon säger att hon gick miste om en inre trygghet när hon förlorade sina faders- och modersmål.” Detta säger författaren Aino Trosell i en artikel i DN som handlar om språk, identitetsskapande och makt. Det hon upplevt och lagt märke till snuddar vid vad jag skulle vilja veta mer om. Det finns så mycket kunskap nu om flerspråkighet, språkutveckling hos barn mm. Men om barn som i unga år helt förlorar sitt modersmål och hur det påverkar dem, hittar jag ingenting. 

Advertisements
Det här inlägget postades i Känsloliv, Minnesbilder och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Att förlora sitt språk. Dag 94

  1. Christina Daun skriver:

    Bravo Mona!

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s