Nästan obefintlig psykvård. Dag 78

Efter att ha varit inskriven på psykmottagning på Akademiska sjukhuset i mer än ett år, remitterad från vårdcentralen, har min vän fortfarande inte blivit erbjuden något som helst samtalsstöd. Hen får träffa läkare ibland, med månader emellan tillfällena, för att få mer antidepressiva medel och sömn- och ångestdämpande mediciner. Fem läkare de fem senaste månaderna har det blivit, inklusive de tre olika doktorerna under en månads inskrivning på avdelning. Sjukskriven sedan mer än åtta månader har ingen från försäkringskassan eller från arbetsplatsen hört av sig. Jo, chefen ringde en gång, när det hade gått sju månader. En månads inläggning på avdelning för djup depression, ect-behandlingar som tillfälligt hjälpte och bedövade alla slags känslor. Remisser skrivna till privata psykoterapeuter kopplade till landstinget, men antingen är de trötta och urdåliga eller så har de inte tid för nya patienter. Och läkarna på sjukhuset som skriver remiss har ingen aning vem man ska vända sig till. Man får googla och ringa runt. Hur vet man vad man behöver när man själv är väldigt sjuk? 

Så ser psykvården ut på ett av Sveriges största universitetssjukhus. Idag i Uppsala Nya Tidning finns ett intressant inlägg av Maj-Britt Lindahl, (docent, leg. psykolog, leg. psykoterapeut, specialist i klinisk psykologi), om behoven hos patienter och sjukhusets oförmåga att möta dem. Läs gärna: Debattartikel i UNT

Om jag hade bott här, och situationen varit som nu, när jag behövde hjälp för 16-17 år sedan, som jag beskrev i mitt inlägg häromdagen: På gränsen… så hade jag kanske inte levt idag. 

Advertisements
Det här inlägget postades i Frisk/sjuk, Politik och samhälle och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Nästan obefintlig psykvård. Dag 78

  1. villacalifornia skriver:

    Jag lever, men är inte 100% säker på att jag är så glad för det…

    Gilla

  2. rosavesslan skriver:

    Bra att du uppmärksammar detta! Sorgligt at det fungerar så bristfälligt. Att en patient inte kan få en och samma läkare som följer hen. Vi kastar runt människor som flipperkulor i detta system. Instansen ska ju hjälpa oss – inte försvåra.

    Liked by 1 person

  3. angaho skriver:

    Uppsala är staden jag växte upp i, där min gamla mamma, en av mina systrar med familj och åtskilliga vänner bor och arbetar, så jag blir personligt berörd av ditt blogginlägg. Tyvärr är jag inte säker på att psykiatrin fungerar bättre på annat håll. Bra att du beskriver konkret hur det ser ut för din vän. Jag har märkt att det ibland är lättare att engageras i berättelser om individuella öden än i siffror och statistik. Båda behövs för att förändring ska ske!

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s