Gränsande till borderline. Dag 73. 

”Man tror att borderline utvecklas genom en kombination av starkt känsloliv och otrygghet i barndomen.  Som barn kände hon sig väldigt ensam och upplevde ofta att hennes känslor förminskades” ur: UNT-artikel.

Jag kände igen mig när jag läste artikeln i Uppsala Nya Tidning för ett tag sedan. Jag la länken i ett utkast och tänkte att jag skulle skriva ett inlägg om hur känslorna styrde mitt liv, och fortfarande är väldigt starka inom mig. Sedan har det dröjt, jag visste inte hur jag skulle formulera mig. Det dröjde två månader, men så läste jag något på Facebook, om en vilja att kunna ta upp så komplicerade saker som borderline och vad det gör med relationer. En artikel i DN om ensamhet och att vi behöver kunna prata om det fick mig också att vilja skriva.

Siri, i UNT-artikeln, säger: ”min ångest var så tydligt kopplad till rädsla för ensamhet.”. För mig är det också precis så, min värsta ångest är att vara ensam, att bli lämnad, den rädslan kan ge mig andnöd fortfarande. Under hela min uppväxt kände jag att jag var lite konstig, annorlunda, men jag försökte vara som min mamma och resten av familjen. Jag hade inga andra förebilder, så jag trodde att det enda man kunde göra var att trycka ner känslorna så gott det gick, inte prata om jobbiga känslor, helt enkelt inte vara för känslosam. Ibland bubblade det över hos mig, jag fick impulsiva ilskeutbrott som inte gick att stoppa. Mina föräldrar försökte få mig att räkna till tio. Jag kom aldrig ens till ett!

Jag var självdestruktiv i tonåren, men jag vet inte om så många märkte det, för som det står i artikeln: ”självdestruktivitet kan vara väldigt mycket annat än att skada sig själv. Allt man gör trots vetskapen om att det kommer ge negativa konsekvenser för en själv är självdestruktivitet.”. Min självdestruktivitet bestod i en jakt på kärlek och bekräftelse som fick mig att säga ja till allt och alla. Det kunde ha gett mig långt värre ärr än de jag fick. När jag flyttade hemifrån mådde jag lite bättre, jag kunde bejaka mina glada, lyckliga känslor lättare, men det var svårt att hantera mina svarta känslor.

Efter några år av försök till ett liv i normalitet, med ‘lagoma’ känslor men utan att någonsin känna mig nöjd, fick jag chansen att leva ut allt jag kände. Jag träffade någon som väckte allt det som legat och slumrat inom mig hela mitt liv. Det var dock så starkt och jag hade inte lärt mig att hantera mina känslor, så efter några år med känslokaos var jag desperat och behövde hjälp. Då hade jag igen börjat skada mig själv på olika sätt och jag hade ingen aning om hur jag skulle göra för att leva mitt liv. Utåt sett var jag välfungerande, utom att jag halkade efter i mina studier stup i ett, men inombords hade jag ett kaos. Några få människor jag mötte kunde se att jag inte mådde bra, men de flesta visste inget. Några års kamp för att få vård (mer än anti-depp och ångestdämpande mediciner) blev det, men till slut fick jag träffa en jättebra psykoterapeut som hjälpte mig under två och ett halvt år. Hon konstaterade att jag hade symptom som gränsade till borderline, och hon fick mig att börja se och förstå mina känslor, min självkänsla stärktes när jag lärde känna mig själv bättre och det var verkligen början på ett bättre liv. Jag arbetade som lärare och två eftermiddagar i veckan gick jag från skolan till mottagningen där hon räddade mitt liv. Nu när jag skriver det här känner jag sådan tacksamhet, utan de åren med henne hade jag inte kunnat fortsätta leva och kämpa.

Mina symptom på gränsen till borderline har lugnat sig efter fler perioder med terapi. Men mycket och starka känslor har jag fortfarande. Jag har läst om HSP (highly sensitive person) som är ett namn på en personlighetstyp  myntat av den amerikanska forskaren Elaine P. Aron, här kan du läsa mer  om HSP. Ju mer jag har lärt mig om detta personlighetsdrag desto säkrare är jag på att jag är HSP. Och jag är glad över det för jag ser många fördelar och skulle inte vilja vara utan denna högkänslighet, som gör att jag kan njuta, och känna in andra. Jag tycker precis som Siri i artikeln:  ”Utan sin impulsivitet och sina lyckorus skulle hon inte vara den hon är– färgglad och sprallig.”

 

Annonser
Det här inlägget postades i Frisk/sjuk, HSP - om högkänslighet, Känsloliv, Minnesbilder och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till Gränsande till borderline. Dag 73. 

  1. angaho skriver:

    Tack för att jag fick ta del av din historia. När något viktigt ska uttryckas kan det ta tid för texten att formas. Jag har också gått i terapi för att lära mig hantera mitt känsloliv. Terapi när den är som bäst är ren kärlek, som ger mod och kraft att leva, även när det är svårt.

    Liked by 1 person

  2. Sylvia skriver:

    Fint att ta del av din historia. Vilken tur att du fick hjälp i tid!

    Liked by 1 person

  3. Carina skriver:

    Mona, tack för att jag fick ta del av din historia. Den berörde mig mycket. Jag känner glädje över att det finns terapi som kan hjälpa oss människor att komma vidare i livet, att orka leva, att förstå oss själva och vår omvärld. Detta med borderline intresserar mig. Jag skulle gärna vid tillfälle vilja veta mer om vad som döljer sig bakom ordet. När jag läst klart din berättelse började jag fundera på mig själv. Vem är jag då? När allt kommer omkring :-)) Har jag påverkat min dotters yrkesval? Jag är nämligen helt säker på att jag, om jag skulle orka, vill gå samma bana som hon nu valt. Människo-banan. Min dotter går 2:a terminen på Socialhögskolan och hennes plan är att komplettera dessa 3,5 år med en 1-årig KBT-utbildning. Jag är stolt över henne men inte särskilt förvånad över hennes plan. Hon är en person med intresse för psykologi , sociologi, människor och vårt samspel. Hon har själv erfarenhet från att ha gått i terapi.Det enda som oroar mig är att det är ett tufft jobb psykiskt. Det är viktigt att kunna lämna sina patienter när man går hem efter arbetsdagen. Jag har gått i terapi i perioder i livet och jag har haft både KBT men även terapi där jag reflekterat över hela mitt liv och vad det är i min barndom och uppväxt som gjort mig till den jag är. Jag har även gått i terapi på Humanova. Det har varit livsnödvändigt. Hade jag inte gjort det vet jag inte om jag orkat. Jag märker att jag blivit känsligare med åren. Tidigare i livet har jag varit tuff. Tuff i mina yrkesroller.
    Som en pansarvagn. Pekat med hela handen. Men samtidigt svag, innerst inne. Jag känner att jag är en verkligt sammansatt människa. Varför jag blivit så känslig speciellt de senaste åren är att jag är sjuk. Tror jag i alla fall.Jag har landat i en dödsskräck.Jag vill vara med länge till. Jag vill se mina barn bli vuxna och få följa deras utveckling & liv. Döden…nej tack. Jag är rädd att det ska ta slut där, på riktigt. Att det inte ska finnas någon ” andra sidan”, något ljus att gå emot, att jag inte ska möta något ljus eller Gud heller för den delen. Oj oj, nu blev det superlångt. Hoppas att du inte tar illa upp. Din berättelse fick mig att reflektera. Tack återigen för att du delade den med oss / mig.
    KRAM Carina

    Liked by 1 person

  4. miatankar skriver:

    Läst med intresse!

    Liked by 1 person

  5. Ping: Nästan obefintlig psykvård. Dag 78 | En stund på jorden

  6. Ping: Läsarfavoriter. Dag 99 | En stund på jorden

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s