Behov av ensamhet. Dag 57.

Sedan jag förstod mer om mig själv, som att jag har en högkänslig personlighet, HSP, har jag lärt mig att mitt behov av att vara ensam inte är ett asocialt drag, utan ett sätt för mig att återhämta mig, landa i mina känslor och sortera alla intryck. Det är lite som med datorn, man behöver defragmentera hårddisken då och då, så att allt hamnar på rätt plats och överflödiga saker tas bort. Förut, innan jag lärt känna detta drag hos mig, kunde jag starta gräl och konflikter i en relation för att få en chans att vara ensam, allt undermedvetet såklart. Som jag har berättat förr så ville jag inte ha det så och gick många år i terapi för att förstå mig själv, med målsättningen att kunna leva med någon, se tidigare inlägg: Om mål med terapin. 

Jag lyckades till stor del förstå vad som händer med och inom mig, och då kunde jag vara tydligare tillsammans med människor jag mötte. Så när jag träffade A. kunde jag vara mig själv och han accepterade mig som jag var. Efter några år som särbo ville vi flytta ihop, vi hade skaffat gemensamt sommarställe redan så vi visste att det kunde fungera. Men inte visste vi då att jag skulle bli tvungen att säga upp mig från jobbet på grund av den stressiga situationen där, eller att A skulle bli sjukskriven en lång tid strax efter att vi landat i vår gemensamma lägenhet. Så nu är jag väldigt sällan ensam. Jag har uppdrag (som god man) och lite annat som gör att jag ger mig ut om dagarna, men ensam hemma får jag nästan aldrig vara. Som tur är har jag en förstående sambo, han lämnar mig mycket i fred. Men det finns ändå ett starkt behov av att vara helt ensam, helst flera timmar i sträck. När jag inte lyckas vara det blir jag lättirriterad, ledsen och det känns som jag ska spricka. Det är som att jag behöver ensamtid för att släppa ut en massa känslor som jag stänger inne annars. 

Det är så roligt att HSP som personlighetsdrag blir mer och mer känt. När jag läste om det första gången, för kanske fyra-fem år sedan, hade ingen jag känner hört talas om det. Det gick lång tid utan att jag kunde prata med någon om det, någon som kunde känna igen sig och förstå. I och med mitt bloggande har jag upptäckt flera andra bloggar som skriver om hur det är att vara HSP, det är så skönt att inte vara ensam om det. Det har börjat forskas om HSP också, även i Sverige, läs gärna här: Om HSP och här: HSP i arbetslivet. 

Min ensamma skugga på promenad.