Blåtiror och omsorg. Dag 42. 

Jag har en blåtira just nu. Runt höger öga skiftar huden i blått, gult och grönt. Om man tittar noga ser man även några svarta strån, stygn, som sytts för att stänga såret efter en bortskuren leverfläck.

Det var en ögonkirurg som utförde ingreppet. En del leverfläckar klarar distriktsläkaren att ta bort på vårdcentralen, men den här fläcken satt så nära ögat att hen inte ville riskera att skada tårkanalerna. Så jag skickades till ögonkirurgen på det stora sjukhuset. Tydligen har man många ytliga blodkärl i ansiktet och runt ögonen för redan samma dag började min hud färgas blå. Nu efter tre dagar har blåmärket skiftat färg och flyttat lite på sig, men bakom glasögonen syns fortfarande tydligt en blåtira.

Jag vet att när jag har sett kvinnor med blåtiror så har jag reagerat och trott att det finns en stor risk att de har blivit slagna. Jag vet att man borde fråga och det har jag också gjort någon gång. I dag fick jag för första gången  en sådan fråga av en främmande person. Jag och A. var ute på stan och han hejade på en kvinna som han kände för ca 25 år sedan. De pratade lite och sedan kommenterade hon mitt öga med att det där ”ser inte bra ut”. Jag berättade naturligtvis varför jag hade blåtiran, och samtidigt kände jag mig så tacksam för att hon sagt något. Tänk om jag hade blivit misshandlad, det är klart att jag hade velat att någon såg mig och ställde frågan.

Advertisements
Det här inlägget postades i Frisk/sjuk och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

15 kommentarer till Blåtiror och omsorg. Dag 42. 

  1. villacalifornia skriver:

    Mycket bra och starkt gjort att våga fråga, det måste vi alla göra.
    Bloggade själv idag om hur vi tagit emot bland annat ett par kvinnor som var fast i destruktiva förhållanden.

    Det går faktiskt att fråga snyggt…

    Liked by 1 person

  2. Carina Gustafsson skriver:

    Bra skrivet. Jag äter mycket cortison och därför får jag superlätt blåmärken. Ibland ser jag riktigt otäck ut. När jag kommer till KS så frågar ingen. Jag har valt att själv kommentera mina blåmärken ibland när jag ser att någon stirrar. De flesta i vården på KS förstår varför- de vet att jag är tung cortison-brukare. När jag varit på St Görans har ingen heller frågat men även där har jag vid vissa tillfällen berättat själv. Ingen har ifrågasatt min förklaring eftersom vårdpersonal vet hur cortison funkar. Jag tar öven sprutor 2 ggr / dag i magen och där får jag oxå blåmärken. Vårdpersonal förstår men jag var hos en healer en gång och hon blev chockad. Det ser inte trevligt ut. Fast jag förklarade varför jag har blåmärken överallt så blev hon tagen. Hon misstrodde inte min förklaring men hon tyckte synd om mig. När Lollo var liten blev hon en gång getingbiten i ansiktet. Hon hade en stor missfärgad svullnad i ansiktet / vid ögat. När jag klev på tåget med henne stirrade folk på mig och henne. Jag kunde riktigt känna den osagda frågan om vad som hänt. Barnmisshandlare. Jobbigt. Så – svaret på din fråga blir – JA. Jag skulle fråga. Kanske inte en vilt främmande person men om personen var i sällskap med någon jag känner alternativt om jag kände personen lite flyktigt, då skulle jag säga ” oj, det där ser jobbigt ut. Vad har hönt” . Men, tyvärr skyddar en del kvinnor sina misshandlande män. Det är nog inte alla som på en given fråga skulle svara att de blivit misshandlade tyvärr. Vi måste nog alla bli bättre på att våga ställa den olustiga och obekväma frågan. Värna om varandra. 💟💟💟

    Liked by 1 person

  3. miatankar skriver:

    Tveksamt om jag skulle fråga. Det beror helt på vilken situation jag möter personen och i vilken slags relation, helt okänd eller vän. I vissa fall skulle jag fråga, andra inte.

    Gilla

  4. monasaw skriver:

    Ja, visst beror det på relationen till personen. Men jag blev glad att en person, helt ny för mig, vågade ställa frågan.

    Gilla

  5. agnetha skriver:

    Hej Mona,
    Jag har en fråga som inte har med ditt tema att göra utan med användandet av hen, varför använder man hen när man vet könet på den personen som man pratar om? Som i ditt fall när du säger ”den här fläcken satt så nära ögat att hen inte ville riskera”? Jag vet att du är jätteduktig på svenska så jag tar för givet att det är ett korrekt språkbruk men jag förstår inte varför..

    När det gäller fråga eller inte fråga, så tror jag att det beror lite på hur situationen uppstår. Att vi stirra på någon som på något sätt skiljer sig från mängden, dvs med ett stort synligt blåmärke i ansiktet, anser jag normalt. Är det inte också så att de som verkligen misshandlar någon undviker att slå i ansiktet eftersom de inte vill att det ska synas i vardagslivet..?

    Liked by 1 person

  6. monasaw skriver:

    Hej! Jag använder hen ibland fast jag vet könet på personen, jag gör det när jag bedömer det oviktigt för sammanhanget att veta om det var en kvinna eller man. Kanske onödigt, men jag ville liksom inte prata om doktorn, hen var inte viktig. Annars används det nog oftast, som du säger, när man inte vet könet på den person man pratar om. Eller om personen inte vill identifiera sig vare sig som man eller kvinna.

    Jo, många slår nog inte i ansiktet, men alla är inte så beräknande.

    Gilla

  7. angaho skriver:

    Och om någon som behöver stöd läser ditt inlägg, Mona, finns http://www.kvinnofridslinjen.se/ ”Kvinnofridslinjen (020-50 50 50) är en nationell stödtelefon för dig som utsatts för hot och våld. Du som är anhörig eller vän är också välkommen att ringa till oss. Vi har öppet dygnet runt och du ringer oss gratis oavsett var du bor i Sverige. Ditt samtal syns inte på telefonräkningen.”

    Liked by 1 person

  8. angaho skriver:

    Har jobbat i verksamheter där vi behövt kunna hänvisa vidare.

    Liked by 1 person

  9. theresemabon skriver:

    Jag drar mig till minnes otaliga blåtiror under min tid på rugbyplanen (22 år) och ibland var det en hel del blåtiror på benen – insida lår. Så när jag åkte kommunalt m t-bana eller buss de dagarna bar jag jämt med mig en rugbyboll och en tröja med ordet rugby på. Orkade inte med alla medlidsamma blickar när jag faktiskt valde dessa blåmärken själv.
    Och det var ju aldrig jobbigt när någon frågade. Idag hade jag ett pass som Volontär på självmordshatten/linjen och just där är det noga att vi verkligen inte duckar för frågorna:
    Har du tänkt på självmord?
    Har du gjort ett försök till självmord?
    Har du planer på självmord?

    Viktigt att våga fråga!

    Liked by 1 person

  10. Ping: Läsarfavoriter. Dag 99 | En stund på jorden

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s