Klimakteriet. Dag 33. 

Hettan kommer inifrån. Inte från solen, inte från något varmt element. Luften är sval i rummet men hettan sprider sig inom hela mig. Jag slänger av mig koftan, sitter i bara linnet vid middagen. Jag önskar jag hade sparat en av de solfjädrar jag köpt i Spanien. Det är som feber, värmen börjar inne i kroppen och tränger ut genom porerna. Det pågår några minuter, jag hinner bli svettig i pannan, nacken. Sen är det över. Lika plötsligt som det började tar det slut. Efter en stund tar jag på mig koftan igen. Vallningar kallas det. Klimakteriet. Det kändes jämt så långt bort, avlägset i någon okänd framtid, men för några år sedan startade det som är början på övergången från medelålder till ålderdom. 

Vallningarna kom för drygt ett år sen. Och sista tiden har de förtätats, hettan kommer över mig tio gånger om dagen samt några gånger som väcker mig om natten. Redan för fyra år sen började min mens plötsligt bli oregelbunden. Jag som alltid antecknat när den kommit, upptäckte nu att den kom lite hur som helst. Det kunde dröja mellan två och sex veckor innan den kom plötsligt igen. Och den kunde pågå allt mellan fyra dagar och två veckor, med mycket smärtor. Det var som att vara tonåring igen. Aldrig veta, aldrig kunna planera. 

För något år sen blev det populärt att prata om mens, det blev iallafall vanligare efter Liv Strömqvists sommarprat som bara handlade om mens. Det var behövligt att släppa på tabut och göra det ok att prata om något så naturligt som mens, se artiklar i DN och SVT. Men när ska vi få prata lika naturligt om klimakteriet? Ingen har någonsin tagit upp ämnet med mig. Men eftersom jag är öppen tillsammans med dem jag känner mig trygg med har jag tagit upp det med kompisar ibland. Hur ska jag annars veta om jag är ‘normal’? Jag måste få diskutera och jämföra för att förstå vad det är jag går genom. Är det fortfarande så ovanligt att prata om klimakteriet för att det handlar om åldrande? För att det bara rör äldre kvinnor, tanter? Jag kom till och med på mig själv med att be männen i sällskapet om ursäkt för att jag tog upp klimakteriet som samtalsämne.

Jag har jättekoll på allt som händer med mig, med min kropp. Nu har det gått elva veckor sedan jag hade mens sist, och den sista var annorlunda, jag blödde bara lite men i över två veckor. Och då ungefär upphörde de jobbiga vallningarna också. Tänk ifall det är över? Så skönt det vore. Jag vågar knappt hoppas. För även fast jag inte vill bli gammal, så har jag längtat till den dagen när jag slipper ha mens mer.

Allt detta lever alla kvinnor med. Det upptar våra tankar och känslor. Varför pratar så få om det? Jag googlade och hittade en artikel: Expressen. Övriga träffar var medicinska sidor som informerade om klimakteriebesvär och vilka mediciner som hjälper en att låtsas som ingenting. Så att man slipper prata om det. 

Tidlös – Frida Kahlo.   

Annonser
Det här inlägget postades i Frisk/sjuk, HSP - om högkänslighet, Känsloliv, Politik och samhälle och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

15 kommentarer till Klimakteriet. Dag 33. 

  1. Ingrid Lindqvist skriver:

    Intressant och märkligt att klimakteriet är så olika för olika kvinnor. Jag drog vinstlotten utan att ha gjort nåt för att förtjäna det. Tur helt enkelt, för majoriteten är det troligen besvärligt.
    Fler år innan var jag orolig för det som skulle komma och hade googlat specialnattkläder med mera. Hörde radioprogram om klimakteriet där folk nästan svimmat av vallningar och kände skräck. Och vad hände? På den negativa sidan: jag började nästan snyfta oväntat vid två tillfällen i samtal med andra. Var mer lättrörd med andra ord. Vid något tillfälle tyckte jag det var väl varmt men det var väl varmt för min man också, en stekhet dag helt enkelt.
    På den positiva sidan var en känsla av att ha kommit ur en kroppskemisk kidnappning som gett mig riktiga härligheter som man och barn. När jag hade menscykel såg jag det positivt, en rening, att vara ett med naturen osv. När den var slut för gott kände jag att menscykel är så djävligt att man måste intala sig nåt sånt för att stå ut eftersom det inte finns nåt alternativ. Herregud, att gå och blöda några dagar i månaden i 40 år, att kvinnor accepterar det. Nu är jag utanför hormonkarusellen och kan vara mig själv. Lite lugnare, mer kvinnlig och med intressantare sexliv än förr.

    Liked by 1 person

  2. Carina skriver:

    Så bra formulerat om ämnen som vi kvinnor gärna skulle prata mer om tror jag men det är liksom tabu. Mycket märkligt. Mens och klimakteriet är stora och mycket närvarande företeelser för oss kvinnor. De påverkar oss mycket i vårt dagliga liv. Min dotter har så kraftig mensvärk att hon flera dagar innan blödningen startar får svåra kramper i magen och värken går över först ett par dagar efter blödningen startat. Hon måste ta värktabletter och ligger till sängs med plågorna flera dagar. Det påverkar alltså hennes liv oerhört mycket. Här hemma pratar vi om det ogenerat hela familjen. Det är nog skönt för henne. Men arbetslivet – jag vet att det inte är accepterat att stanna hemma flera dagar varje månad pga mensvärk. Manliga chefer ( och även kvinnliga! ) här ingen eller liten förståelse generellt. Det är i varje fall min egen upplevelse då jag haft lika jobbigt som min dotter har ni. Vi lever i ett patriarkaliskt samhälle. Det är min uppfattning. Och det påverkar. Kvinnors hälsa är inte lika ” viktig” som mäns.Se där en brandfackla som skulle kunna göra många människor ilskna. Men – så är det. Även om det blivit bättre på många sätt för min / min dotters generation. Jag har oxå börjat svettas. Plågsamt. Oregelbunden mens. Men fortfarande plågsam när den kommer. Tack för intressant bloggämne.☺👍

    Liked by 1 person

    • monasaw skriver:

      Tack för din kommentar Carina! Jag minns när min äldre syster hade mensvärk fast jag fattade ingenting och ingen förklarade för mig. Ett par år senare fick jag lära mig!

      Gilla

  3. Lena - gott för själen skriver:

    Bra ämne att ta upp! Det där med oregelbundenheten och mängden börjar kännas igen!

    Ha en fortsatt fin helg!

    Kram Lena

    Liked by 1 person

  4. Anna-Lena Josefsson skriver:

    Bra att du lyfter upp detta? Så viktigt att kunna prata om! Också för att det är så olika för oss behöver vi dela erfarenheter. Jag känner mig ganska okunnig i ämnet trots mina 55 år… Mensen har kommit i sort sett som en klocka fram årskiftet och inga andra påtagliga fysiska förändringar. Än. Men lättrörd, ja! Har inte tänkt på att det var klimakterierelaterat.
    Vi får peppa och stötta varandra och tipsa om saker som underlättar livet!

    Liked by 1 person

  5. theresemabon skriver:

    Tack för att du börjar prata om klimakteriet. Jag har både vänner och syster mitt i klimakteriet nu och jag ställer frågor och undrar. Endast två av dem vill prata om det. Den ena har drabbats otroligt hårt, mitt i cancerbehandlingar, av sina valaningar som är enorma pendlingar. Och den andra tar ett plåster på magen för att inte hennes klippkunder ska få svettdroppar i skallen när hon klipper dem. övriga vill liksom inte prata…
    Jag har hur mycket frågor som helst och undrar om/hur jag ev kan förbereda mig. Har sedan 2003 varit utan mens då jag gjorde en hysterectomi…så hur tusan kommer jag att påverkas?

    Tack igen!

    Liked by 1 person

  6. Ping: Mest lästa någonsin. Dag 34.  | En stund på jorden

  7. Ping: När man talar om trollen… Dag 35. | En stund på jorden

  8. Ping: Manligt klimakterium. Dag 43. | En stund på jorden

  9. Ping: Läsarfavoriter. Dag 99 | En stund på jorden

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s