Rapport från Reimers. Dag 30. 

Igår såg jag ‘Mitt Sverige’ på SVT2. Det handlade om människor som är ensamma i samhället.  Bland annat träffade reportern Marika och Ann-Mari, två ensamma kvinnor på söder i Stockholm. Ann-Mari känner jag väl igen från mina år på Reimersholme. Hon åkte ofta med bussen fram och tillbaka till Hornstull, frågade alltid vad klockan var medan vi väntade på bussen och en gång berömde hon mina örhängen, vanliga enkla silverringar. 

I programmet berättar Marika hur hon tagit sig an Ann-Mari och gett henne mat sedan hon upptäckt att ingen tog hand om Ann-Mari efter att hennes mamma dött vid 97 års ålder. Ann-Mari är nu 68 år, hon satt på Långbro i 40 år från 17 års ålder. Hon har lite svårt att prata eftersom hon tappat sina löständer. Marika berättar att hon själv suttit på Beckomberga ganska många år. Hon anses vara den arga kvinnan i kvarteret, hon har mycket ilska inom sig, bland annat på samhället som övergett de psykiskt sjuka. 

Det kändes bra att få veta lite mer om Ann-Mari. När man ser någon nästan varje dag så blir åtminstone jag lite nyfiken och undrar vad för sorts liv hon haft. Och jag trivdes väldigt bra på Reimers, jag hörde bara vänliga ord sägas till Ann-Mari. 

 

Advertisements
Det här inlägget postades i Frisk/sjuk, Politik och samhälle och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Rapport från Reimers. Dag 30. 

  1. Carina skriver:

    Människor som är osynliga på något sätt. Samhället har svikit dem som mest av allt behöver det. Psyk-reformen har bidragit till många trasiga ensamma människor som är vilsna. Hör inte hemma någonstans liksom. Jag blir väldigt tagen av den typ av människoporträtt som dessa här du beskriver. En tagg i hjärtat som inte vill försvinna. Vi måste ha råd att ha ett samhälle där dessa människor på något vis får vara delaktiga. Om möjligt i ordnad form. Idag är det ingen som hör eller ser dem. Jag betalar gärna mer skatt för att vi ska ha ett samhälle som tar hand om dessa våra svagaste. Därmed inte sagt att Långbro eller Beckomberga var bra alternativ men de fyllde en funktion. Min farmor hade 10 systrar varav en hamnade på Långbro. Linnea. Jag minns såväl när hon kom hem från perioder på Långbro. Långbro var ett stöd för henne. Ett ställe dit hon åkte när hon kände att hon inte orkade vara ute & del av samhället. Bra bloggat!!!

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s