Outsägligt, outgrundligt…

Jag får inte ihop det. Allt känns så outsägligt sorgligt.

Varje dag och natt upptas mina tankar och drömmar av alla nyheter och rapporteringar, och även egna erfarenheter, av flyktingkrisen. Människor som flyr i rangliga båtar, familjer som kommer från varandra längs vägen, ensamma tonåringar som är såå ensamma på boendena.  En 16-åring som inte kan berätta för sin familj hemma i Somalia att han har kommit fram och är i säkerhet, efter den långa farliga resan genom Etiopien, Libyen, över Medelhavet till Italien, genom hela Europa fram till Sverige. Han kan inte berätta för att han vet inte var familjen är, de är på flykt i sitt eget land, från islamister. Nu drömmer han om att få börja skolan, lära sig svenska, studera och bli läkare eller möjligtvis förkämpe för mänskliga rättigheter. Det är kö till platserna på SPRINT-programmen på gymnasieskolorna, så han får vänta. Under tiden gör han ingenting, läser, surfar, spelar fotboll på lördagarna.

Den svenska regeringen som vill ”ta ansvar” och visa sig handlingskraftig drar ner Sveriges mottagande till ett minimum, lika dåligt som övriga EU som vi brukar kritisera. Ingen ska få permanent uppehållstillstånd, ingen ska få återförenas med sin familj, ingen ska få komma in i landet utan id för att söka asyl.

I tidningen i morse läste jag först en cynisk ledare om hur politikerna beter sig, hur de går från sina ideal, men gör det som måste göras. På nästa sida fanns en rapport om en SIFO-undersökning som visar att de flesta svenskar ställer sig bakom den skärpta migrationspolitiken. Jag läste artiklar skrivna i Grekland, rapporter direkt från stranden där flyende kommer iland, berättelser om smugglare som annonserar på Facebook. Sedan ett reportage från en flyktingförläggning i Sverige. Splittrade familjer, barn som dött i Medelhavet, familjemedlemmar kvar i krigets Syrien. Ingen vet vad som gäller, vem som kommer att få stanna eller ta hit sin familj. En nioårig flicka frågar efter sin mamma som inte lyckades ta sig över Medelhavet och har tappat alla sina tillhörigheter. Kommer de att ses igen?

Hur kan någon som lever sig in i dessa människoöden stänga gränserna? Hur kan någon med hjärta stoppa människor från att fly krig och hjälpa sig själva? Jag får inte ihop det.

Advertisements
Det här inlägget postades i God man (kvinna), Känsloliv, Politik och samhälle. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Outsägligt, outgrundligt…

  1. Ping: Kontraster. Dag 4. | En stund på jorden

  2. Ping: Kontraster. Dag 4. | En stund på jorden

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s