Min son, högkänslig som jag. 

bild (8)

Jag blev så rörd att jag grät:

När S följde sina känslor och stannade i stan nära sin flickvän istället för att börja på folkhögskola i Dalarna, istället för att göra vad andra tyckte han skulle göra.

När S kom hem från en fotbollsmatch, ca 14 år, och var så starkt störd av en aggressiv motspelare att han tappade lusten att fortsätta spela.

När S, ca 10 år, kom hem från skolan varannan måndag med migrän, efter helgbesök hos sin pappa och småsyskon, så trött att han slutade med judoträningen som var på måndagar.

När S, varje gång jag klagade på mitt utseende och min vikt, sa: ”Äh, ät det du känner för, mamma!”

Jag tror inte att jag någonsin sa till min son ”var inte så känslig!” , eller försökte vifta bort saker som kändes jobbiga. Man får, och ska, vara precis så känslig som man är. Det är inte ett negativt personlighetsdrag, tvärtom. Men när man är bland människor som är bra på att lägga locket på, låta kritik rinna av dem, och bara vara rationella blir man ofta sedd som lite udda och, ibland, jobbig. Men högkänsliga personer, som min son, är lyhörd för andra människors mående och det är värdefullt.

Advertisements
Det här inlägget postades i HSP - om högkänslighet, Känsloliv, Minnesbilder och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Min son, högkänslig som jag. 

  1. sarisme skriver:

    Åhh! ❤ Så rätt!

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s