Självhjälp

Jag har varit överbelastad en period, haft för mycket hängande över mig, olika krav och behov som har gjort att jag fått ångest. Jag har inte kunnat tänka klart, att ta beslut om enkla saker har varit jättesvårt och jag har inte orkat med vanliga vardagsbestyr. Jag kände till slut att jag måste ändra på något, ta bort något från mitt liv för att orka, för att undvika att till slut, kanske, bränna ut mig. Så jag tog bort det enda som gick att ta bort: studierna vid sidan av arbetet. Det som finns kvar är heltidsjobb, mina släktingar som jag oroar mig för, och boendesituationen som jag och min särbo vill ändra på. Jag meddelade att jag avbryter kursen, men jag känner mig inte lättad. Jag gillade att studera, det var bra för mig, och för min karriär om jag vill gå vidare. Mitt beslut kanske gör livet lite lättare, med färre krav, särskilt på fritiden, men jag är fast i jobbet som jag inte är helt nöjd med. Jag var tvungen att välja bort det jag minst av allt ville välja bort.

Jag har ofta undrat hur folk bränner ut sig. Är det genom att bita ihop, ignorera känslor och varningssignaler, och bara slita på? Tänker de: ”det blir snart bättre”, och jobbar vidare utan att stanna upp och lyssna på sitt inre? Jag har också ofta tänkt att jag inte kan bränna ut mig. Min kropp brukar sätta stopp när jag blir stressad: ett ryggskott som gör att jag blir liggande ett par dagar, migrän som får mig att stanna under täcket en hel förmiddag… Eller som den senaste tiden: gråt och ångest inför olika uppgifter.  Känslorna väller fram och tvingar mig att reflektera över mitt liv och min vardag och jag lyckas aldrig trycka ned dem tillräckligt för att fortsätta i samma tempo.

Dålig och misslyckad känner jag mig ändå. Jag vill ju klara av studierna, jag vill kunna vara till hjälp när andra behöver mig. Jag vill vara duktig! Det värsta för mig vore om folk tyckte att jag var lat och dålig. Häromdagen var jag på vårdcentralen för att få svar på några prover, jag fick träffa en ny doktor, de flyttar runt mycket. Jag hade tänkt, innan jag gick dit, att om jag får förtroende för henne ska jag ta upp min stressiga situation. Men inte! Hon fick mig att vilja visa mig duktig istället, jag förklarade hur jag hanterar mina stressade muskler, hur jag vet att jag måste röra på mig mer etc. etc. Jag kände efteråt att jag inte fått någon hjälp alls, men jag hade ju inte bett om det heller, istället trodde jag att hon säkert tyckte jag var en gnällig tant med drag åt rättshaverist.

För det hade jag kunnat tänka i hennes situation. Som personalansvarig/chef har jag suttit i många samtal med gnälliga, trötta medarbetare. Förr kunde jag välja att inta den hårda attityden: sluta gnäll och var lite lösningsinriktad! Den funkade inte så bra. Eller så kunde jag vara mitt mest empatiska jag: jag förstår och känner med personen och håller med om allt! Inte heller en helt bra inställning som chef och ansvarig för en verksamhet. Nu försöker jag vara en blandning, en lagom mix anpassad till personen i fråga. Men tillbaka till läkarna: är det inte hos dem man ska få gnälla/beklaga sig? Det är ju till dem man går när man har ont någonstans. Ändå har jag så svårt att be om hjälp.

Jag har alltid haft jättesvårt att be om hjälp, visa mig hjälplös och i behov av andra. När jag någon gång ligger på sjukhus så känner jag mig så utlämnad. Jag vill bara därifrån så fort som möjligt. Jag är hyperkänslig mot vårdpersonalens attityder, om de inte är starkt empatiska så känner jag mig nedtryckt. Att behöva ligga ner när någon står över mig och pratar får mig att känna mig i så starkt underläge att jag vill fly. En orsak till mina starka känslor kan vara den traumatiska situation som en tandläkare utsatte mig för när jag var cirka åtta år gammal. De höll mig fast i stolen och borrade i mina tänder, fast jag var rädd och det gjorde ont. Efter det vägrade jag gå tillbaka, och min tandläkarskräck satt i många, många år. Bristen på empati hos människor omkring mig under min uppväxt tror jag har präglat mig, det har gjort att jag är säker på att det bara är jag själv som kan hjälpa mig.

Denna känsla av ensamhet, att det bara är jag som kan stödja mig, kan vara en del av orsaken till min rädsla att bli gammal. Jag tycker det är riktigt obehagligt med sjukhus och äldreboenden där människor är beroende av personalen, av andra människors empati. Jag är så rädd att jag kommer att hamna i den situationen en dag. När jag hälsade på min gamla faster på hennes äldreboende där hon får omvårdnad dygnet runt, vilket hon numera behöver, blev jag så ledsen. Jag tror inte att jag blev ledsen för hennes skull, för hon har det bra, utan det var nog min egen rädsla som bubblade upp. Jag vill aldrig behöva bli så beroende, så utlämnad till andra människors förmåga till medkänsla. Det är en skräck jag har som måste ha grundlagts tidigt inom mig.

Så, därför måste jag hjälpa mig själv. Ta bort när det blir för mycket, säga nej när jag behöver vila eller vara ensam, och om jag ska be om hjälp av en läkare måste jag veta i förväg precis vad det är de kan hjälpa mig med!

Annonser
Det här inlägget postades i HSP - om högkänslighet, Känsloliv och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s