Får inte drunkna…

Ibland drunknar jag nästan i alla nya intryck och känslor som väcks. Jag känner mig invaderad och inträngd i ett hörn. När jag börjar ett nytt jobb, med allt vad det innebär av nya människor, nya uppgifter, massor av nya namn och ansikten och dessutom nya rutiner för att ta sig till och från jobbet (på cykel!) samt även bo hos särbon flera dagar per vecka, blir det lätt för mycket för mig att smälta. Jag behöver tid för mig själv för att bearbeta allt och landa med mig själv igen. 

Jag tog alltså rätt beslut i veckan, att inte åka ut till stugan till helgen (som jag ändå längtar till) utan åka hem till min lägenhet i Stockholm. Jag landade fredag kväll i soffan, tittade lite på tv, lade mig tidigt och sov gott hela natten. Efter några timmars pysslande på förmiddagen, vilket innebär vanliga saker som läsa tidning, tvätta, betala räkningar, handla, duscha mm. så gjorde jag lite middag till mig, satte på gammal favoritmusik, drack ett glas vin och njöt! Jag fick bara vara, här och nu med god mat, skön musik och bara med mig själv och himlen utanför fönstret. Jag läste något i tidningen som rörde mig till tårar, dansade några steg till James Brown, släppte loss alla känslor- Det är så välgörande. 

Detta behov av ensamhet har länge stridit mot min önskan och mitt behov av tvåsamhet. Först de senaste åren har jag börjat kunna hitta en balans. Jag lärde mig att det ena behöver inte utesluta det andra. Jag hittade efter många års sökande någon som lät mig vara mig själv, vilket var avgörande. Men trots att jag kan vara mig själv och kan slappna av ganska bra i samma rum som honom, så behöver jag fortfarande denna ensamhet ibland. Jag behöver total avskildhet, men bara korta stunder i taget. Jag känner mig ensam efter någon dag eller två. Tur att han förstår. 

När jag tänker på min pappa, så minns jag att han var likadan. Han brukade vara ute och resa jorden runt i jobbet och träffa en massa människor, men han brukade ofta stanna till på sitt favoritställe i Schweiz för att åka skidor några dagar på väg bort eller hem. Jag kommer så väl ihåg att han berättade hur han njöt då, av ron och ensamheten, men att han kände sig ensam efter några få dagar, så då var det dags att åka hem till familjen. Att jag minns det så väl, det han berättade… kanske beror det på att jag kände igen mig redan då, utan att förstå det!? IMG_0139

Advertisements
Det här inlägget postades i HSP - om högkänslighet, Jobb, Känsloliv. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s