Avslut och ta adjö

Jag har sagt hejdå till arbetskamraterna på Skolverket. Jag hade en tidsbegränsad projekttjänst så jag visste att den skulle ta slut i höst. Jag är glad att jag fick ett nytt jobb innan tiden var ute, så att jag slapp gå tillbaka till den biträdande rektorstjänst jag var tjänstledig från (vilket antagligen skulle ställt till det på den skolan). Nu har jag alltså sagt upp mig både från den fasta tjänsten i stan, och från projekttjänsten på Skolverket.

Det kändes konstigt att arbeta sista veckan på Skolverket, som också var den första veckan efter semestern. Jag försökte avsluta en del uppgifter och dokumentera var jag var i andra, så att mina kollegor i projektgruppen kan ta vid utan större problem. Jag tror att jag inte riktigt fattade att jag inte skulle komma tillbaka till kontoret, för när min närmsta kollega i kontorslandskapet frågade när jag tänkte gå hem egentligen eftersom jag inte hade börjat städa skrivbordet än, så blev jag överrumplad, ”Va? ska jag städa?”. Då gick det nog till slut upp för mig att jag inte skulle komma tillbaka till kontoret och mina arbetskamrater något mer. Till slut var bordet städat och datorn och telefonen inlämnade till IT-avdelningen, och jag var tvungen att säga hej då till kollegorna.

Jag har bytt jobb många gånger i mitt liv, både frivilligt och påtvingat. Jag hade tidigare aldrig några problem med att skiljas från arbetsplatser eller -kamrater, jag var alltid på väg, redan på nästa ställe i mina tankar. Jag tyckte att det skulle bli spännande och roligt att lära mig något nytt, lära känna nya människor och glad att det hände saker i mitt liv. Jag tror att det var ett sätt för mig att hålla känslorna på avstånd, jag blickade hellre framåt än sörjde det jag miste. När jag för några år sedan började hitta mig själv, lärde känna mig och hur jag funkade, med känslor och allt, så blev det också jobbigare att lämna. Jag tillät mig att sörja vid separationer, jag erkände för mig själv att jag skulle sakna personer som jag tyckte om. Som försvar skulle man ju kunna tänka illa om det som varit, bäst minnas de dåliga stunderna, konflikterna, de mesiga cheferna, men jag tror att det är mer värdefullt att minnas de bra relationerna, de roliga diskussionerna, skämten och skratten som gjorde att man trivdes på jobbet.

Det är de sakerna jag kommer att minnas från min tid på myndigheten: mina diskussioner med bordsgrannen om politik, skollagen, språkregler och vad som är galet i stort och smått. Jag kommer att sakna min andra kollega som alltid, med ett leende på läpparna, var villig att rycka in och ställa upp och som jag kunde skämta med utan att hen någonsin tog illa upp eller missförstod.

Nu går jag vidare till nästa kontor, nästa grupp arbetskamrater, nästa chef och nya arbetsuppgifter. Det känns spännande, det ska bli jätteroligt! Och jag kommer att sakna de förra kollegorna.

Bilden är tagen från vårt kontors fönster när vi var utlokaliserade från huvudkontoret ca ett och ett halvt år.

Advertisements
Det här inlägget postades i HSP - om högkänslighet, Jobb, Känsloliv. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s