”I kroppen min”

Jag nästan sträckläste Kristian Gidlunds bok, I kroppen min – resan mot livets slut och alltings början, hela i ett svep. Jag följde aldrig hans blogg under 2012 och 2013, såg honom inte på TV eller hörde hans sommarprogram, utan jag hörde talas om honom först efter att han dött i september förra året. Jag vet inte riktigt hur jag kunde missa honom så totalt, men jag läste ju inga bloggar alls, jag borde dock ha läst om hans blogg… Jag kan tänka mig att jag nog hade fokus på ”liv” de två åren, inte ”död”, eftersom jag höll på att bygga upp ett nytt, för mig annorlunda och givande, förhållande. När hans blogg samlades i två böcker och kom ut i pocket köpte jag dem iallafall och sparade dem till denna semester.

När jag väl började läsa kunde jag inte släppa boken. Han skrev så fängslande, jag gick helt upp i hans tankar, känslor och kände mig som del av hans familj. Familjen som han beskriver så kärleksfullt, vem vill inte tillhöra en sådan!? Jag kunde känna hopplösheten som han upplevde ibland, när han gick genom de jobbiga cellgiftsbehandlingarna. Han skriver och berättar om hur läsare hör av sig om olika saker, och på sidan 209 skriver han:  ”Men framförallt berättar vänner och främlingar att det jag gör spelar roll. Att mitt berättande förändrar deras sätt att tänka. Att deras syn på vad som är viktigt plötsligt blivit en annan. Att det jag gör får dem att uppskatta livet. Se saker tydligare…”. Det är ju fantastiskt att hans texter kan påverka människor så, men läsningen gör inte detta med mig.

Jag lever mig in så mycket i hans känslor och tankar att jag riktigt kan känna den starka hopplösheten – varför ska man gå genom så tuffa behandlingar när man ändå ska dö? Jag blir melankolisk och undrar vad meningen med livet egentligen är. Vad finns det för mening med att unga, livsnjutande, kännande och tänkande människor ska dö? Det kanske är som Shakespeare uttryckte det (ungefärligen) i Stormen: att vi bara är skådespelare som struttar omkring och gör oss till på scenen (jorden) en stund, utan någon mening.

20140721-151558-54958540.jpg

Annonser
Det här inlägget postades i Böcker och film och annan kultur, Känsloliv och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s