Musik, barn, foton…

Ibland förstår jag inte riktigt vad det är som händer med mig. Helt plötsligt kan tårar stiga upp i ögonen, känslor bubbla över, sorg, glädje och annat samtidigt och utan ordning. Jag måste stanna upp och bara ta in: var är jag, vad ser jag, vad händer?

Jag tog en cykeltur på lunchen för att se ”Blommor och kärlek – en utställning om El Sistema Södertälje” i Konserthusets foajé. På somrarna arrangerar Konserthuset gratis visningar, utställningar och även korta lunch-konserter, visste jag sedan tidigare och just den här fotoutställningen ville jag verkligen se före semestern. Jag kom precis klockan tolv när en ung jazz-grupp gjorde sig klara för att spela för några få åhörare innanför den stora porten. Jag smet förbi scenen in till den delen av foajén där jag såg El Sistema-bilderna. Samtidigt som jag gick runt skärmarna och tittade på de svart-vita bilderna av barn som spelar och sjunger tillsammans med Kungliga Filharmonikerna, glada barn, allvarliga barn med stora instrument i famnen, kom en liten kille inspringande och blev intresserad av en blå trombon som hände i en monter. Jag tyckte att jag kände igen hans lockiga hår och kläder inspirerade av Spiderman, så jag pratade med honom om instrumenten och väntade att någon förälder skulle komma efter.

Och visst var det min f.d. kollegas son som jag hade sett så många bilder av på Facebook. Jag hade dock inte sett honom livs levande sedan han var tre veckor gammal och hans mamma kom till skolan där vi arbetade och lämnade honom i min famn medan hon hälsade på elever och kollegor. Det råkade vara min egen sons 20-årsdag den dagen, och jag var mitt i en period av separation från honom. Att hålla den lilla bebisen som låg så snäll och tyst i min famn fick mig att minnas hur det var när jag fick barn. Jag satt där och lät tårarna komma, jag sörjde min son, hans barndom och att den var över, att jag inte behövdes på samma sätt som hans mamma längre. 

Nu var den lilla killen fyra år och sprang gärna från sin pappa när han fick syn på något spännande, som en blå trombon. Efter att ha pratat med pappan och syskonen och hälsat hem till mamman, gick jag vidare in i den större foajén där en annan fotoutställning visades. Musikgruppen spelade en rytmisk melodi i bakgrunden, och jag tog ett par trappsteg upp mot fantastiska naturfotografier av Mattias Klum när tårarna kom. Jag kände mig så berörd. Var det mötet med den lille killen? Var det separationen från min son som gjorde sig påmind genom honom? Det kändes som musiken framkallade dessa känslor och allt blandades ihop: vackra bilder, fin musik, mötet med pojken. Jag gick längre in och lät känslorna skölja genom kroppen.
Jag mår iallafall bra av dessa känslovallningar – det är gansla skönt, iallafall när man har tid att stanna upp.
    

20140626-154817-56897036.jpg

Annonser
Det här inlägget postades i Böcker och film och annan kultur, HSP - om högkänslighet, Känsloliv, Minnesbilder och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s