Novellbörjan. Blogg100/ dag 99 (faktiskt dag 100)

Utmaningen Blogg100 är över för de flesta. Jag kom igång några dagar efter starten så jag skriver inlägg fortfarande, men vad svårt det har blivit! Helt plötsligt försvann min motivation, jag har varit nära att lägga av ett par gånger de senaste dagarna. Hur kommer det sig? Kanske känslan av att tillhöra en större gemenskap var viktigare än vad jag trodde. Eller så hör det bara ihop med den vanliga tröttheten som alltid kommer över mig vid den här tiden på året – skolavslutningstider. Jag vill iallafall dela med mig av något jag har skrivit, så jag letade fram ett utkast till en novellbörjan som jag skrev i Spanien för snart två år sedan, när jag var där på en skrivarkurs. Då gick det lätt att skriva.

El Raim, Valencia

Det är nästan tomt i El Raim denna tidiga lunchtimme, bara några av stamgästerna sitter på plats i baren. Cristina serverar vitt vin i kylda glas som immar igen så fort hon tar dem ur frysen. Señor Tomas står lutad mot bardisken och läppjar på vinet. Bakom honom på väggen hänger en bild av hans son, tjurfäktaren José Tomas. Det piper en signal och han tar upp mobilen ur fickan.

”Ja, det är den sjunde och den nionde oktober”, svarar han i telefonen, ”klart vi har biljetter, jag ordnar ett par till er också, på skuggsidan. Vale?”

In kliver två unga män, beställer öl och mineralvatten av Cristina.

”Cómo está, Don Tomas?” Den ene ger Señor Tomas en omfamning. Francisco är barndomskamrat till José och följer hans karriär nära.

Den andre sätter sig mitt emot Cristina i baren, Eduardo slinker in på El Raim så fort han får tillfälle. Han arbetar på resebyrån Viajes längre ner på gatan. Han lånar dagens tidning och blinkar till Cristina. Hon växlar några ord med dem och går sedan och plockar disk i andra änden av baren. Hon höjer blicken och ser ett bekant ansikte genom fönstret mot gatan.

”Hallå Cristina!” Den gråhåriga mannen slänger upp dörren och sträcker ut armarna. ”Papi”, säger hon, ”är du här?”

Sist hon träffade sin far var för flera år sedan. Då hade han kommit hem från en långresa, de hade stått i köket hemma hos mamma och han berättade om Santiago, Punta Arenas och Buenos Aires, som var ”som Milano fast tio gånger större”. Cristinas pappa var solbränd och nyklippt, han hade på sig en linneskjorta och shorts, lutade sig mot köksbänken och tog fram en flaska vin. ”De har riktigt goda viner i Argentina, vill du dricka ett glas med mig?”

   De hade smakat på vinet och han berättade om flygresan till södra Chile, om naturen på Eldslandet som var annorlunda från allt han sett tidigare. Han pratade om Buenos Aires, om avenyerna, restaurangerna ”där man äter det bästa köttet i världen”, och om tangosalongerna. ”Du skulle gilla det, Cristina.”

Cristina hade många gånger fått lyssna på pappans berättelser. Efter varje resa var han full av liv och ville dela sina upplevelser med henne, helst bara henne. Efter några veckor hemma kom rastlösheten smygande och han stannade på rummet och slöt sig inom sig själv. Snart planerade han en ny resa.

Vad gör han här, tänker Cristina och slätar till håret. Vad vill han? Hon häller upp ett glas rött vin till honom och ställer det på disken mellan dem.

”Kom hem och ät middag med oss ikväll, mamma blir så glad”, säger han efter att ha druckit några munnar av vinet. ”Jag är bara hemma några dagar och de andra kommer vid åtta”.

”Jag kan inte, måste jobba”, svarar Cristina, hon fyller på hans glas.

”Att du fortfarande jobbar här, i en tjurfäktarbar. Vad vill du egentligen med ditt liv?” säger han. Han tystnar när han ser señor Tomas iaktta dem. Innan han går slänger han en kyss till sin dotter över baren.

Cristina tar det urdruckna glaset och torkar kondensen från disken. Hon kramar trasan över slasken. Vad vet pappa om hennes liv? Vad har han för rätt att kritisera? Cristina hade börjat arbeta på El Raim när hon kom tillbaka till Valencia efter ett år i Madrid där hon studerat engelska och litteratur. Det var svårt att få jobb och hon trivdes bland tjurfäktarna och deras följare.