Rolig – jag? #blogg100/ dag 81

Jag har en arbetskamrat som brukar skratta åt mig. Alltså inte på ett dumt eller taskigt sätt, utan för att han verkligen tycker att jag är rolig. Precis som med min käre särbo (som också tycker att jag är rolig) kan jag verkligen slappna av och vara mig själv med den här arbetskamraten.
Min särbo har sagt att jag inte vet hur rolig jag är. Men jag undrar, vad är så roligt med sånt jag brukar säga:
-Vet du vem som ringde?? och så gör jag en paus och vill locka in den andre i samtal. Eller:
-Det luktar te i det här skåpet! Då får jag höra: – ja, det är för att du har ställt tepåsarna där, underförstått att det borde jag inse. Ett annat exempel var en gång när vi gick in i en klädaffär och jag läste en skylt som sa att det var 30% rabatt på allt i butiken. Jag utbrast: ”Varför?” Det tyckte min särbo var höjden av komik. Han brukar svara att han inte vet, men det tror jag ju inte heller. Jag vill bara diskutera lite.
Själv tycker jag bara att jag är nyfiken, på människor och på livet, och alltså vill veta hur saker kommer sig.
Och jag förvånas, hänförs och blir arg på allt möjligt hela tiden. Som en femåring, tycker min särbo, och älskar mig för det. Men på bilden är jag gravallvarlig och vänder ryggen mot SD.

20140524-165024-60624969.jpg

Annonser
Det här inlägget postades i Känsloliv och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s