#blogg100 / dag 9. Toffel-skräck

Lila eller illgröna tofflor? Jag vill inte ha några av dem.

Det hade varit jobbigt och jag hade känt stort motstånd bara av tanken att gå till tandläkaren vid bestämd tid. Jag resonerade med mig själv på trottoaren nedanför mottagningen. Jag stod och velade och ville helst gå därifrån istället för in genom porten och uppför trappan. Hela mitt jag skrek nej, det var mitt känslo-jag. Jag fick tala mig själv tillrätta med hjälp av min förnuftiga sida: ”du vet att du behöver, det blir värre om du skjuter upp det”. Jag övervägde till och med en kort stund att strunta i allt vad tandvård heter, och hellre dö än att utsätta mig för det.

Att tvingas ta av sig om fötterna, gå omkring som hemma hos sig själv där man är trygg och känner sig säker från andra människors blickar. Visa sina strumpor eller ta på sig fula tofflor i fel storlek. Nej, det kan jag inte göra. Det räcker med att sätta sig i tandläkarens stol, bli fälld bakåt så långt att man blottar strupen och bli fastlåst under alla instrument. Där, om någonstans, är all makt tagen ifrån en. Att dessutom inte få behålla sina skor, utan att även den värdigheten tas ifrån en, är bara oacceptabelt. Jag låtsas inte se att det finns tofflor i tamburen. Det är ju ändå ganska torrt ute. Ett tips till alla vårdinrättningar: ta inte ifrån människor deras sista smula av värdighet i en till andras omdöme totalt utsatt situation, genom att ta ifrån dem deras skor och tvinga dem att använda fula tofflor i fel storlek, eller ännu värre, blå plasttossor !

Annonser
Notering | Det här inlägget postades i Känsloliv. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s