”Låt inte känslorna stanna i era bröst” #blogg100 /dag 5

”Kanske får vi bara den tid som tilldelas oss på jorden. Därför ser jag det ännu tydligare: jobba inte för mycket. Låt inte känslorna stanna i era bröst. Prata. Bråka aldrig om pengar. Våga säga nej. Våga säga ja.Våga vara lyckliga. Tillåt er själva att vara detta. […]
Paradiset kan vara en plats på jorden.
Äventyret väntar, om ni bara vill. Jag ska göra mitt bästa för att min död ska bli just ett sådant.”
(Slutorden i Kristian Gildunds ‪#‎SommariP1‬)
 En vän på Facebook la ut denna text av Kristian Gidlund idag. Jag försökte uttrycka något liknande när jag från scen berättade min ”historia” på Pipers Corner:  http://pipersgatan14.wordpress.com/2014/02/19/pratbar3-eftersnack/
Här är ett utdrag ur mina anteckningar jag skrev inför pratbaren:

Det hände att jag fick panikångestattacker. Då sökte jag hjälp. Provade medicin i några månader, men vart tog alla känslor vägen? Allt blev jämngrått. Jag saknade topparna, och dalarna! Jag började i terapi, jag var tvungen att få hjälp med känslokaoset som fanns inom mig. Jag minns i början, terapeuten frågade mig: ”du har berättat vad som hände, men hur kändes det då?”.  Jag hade ingen aning, kunde inte sätta ord på det. Ett långsamt arbete påbörjades som fortsatte under många år… Men jag hade inget val, jag kunde inte gå tillbaka, jag kunde inte gömma mina känslor för mig själv längre, och jag ville inte leva som jag gjort, så omedvetet. Nu gällde det. Det fanns ingen återvändo!

Så jag började lära känna mina känslor och ville känna dem på ett medvetet sätt: Skaffade hund för att älska och bli älskad villkorslöst (när sonen var 14 och inte kramades lika mycket längre), Jag byggde upp en nära relation med en faster, en länk till min pappa som försvann, vi kunde prata på ett sätt jag aldrig kunnat med min mamma, Jag åkte på min finska mormors begravning ensam, inte ens min mamma ville göra det, Jag tog hand om släkt från Kanada som kom på besök och lärde känna fler personer ur släkten, allt utan att bry mig om vad någon annan (i familjen) tyckte. Förut hade jag brytt mig för mycket om vad jag trodde att andra tyckte, hur man ”borde” vara. Jag hittade och lärde känna mig själv och mina känslor.

Annonser
Det här inlägget postades i HSP - om högkänslighet, Känsloliv. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s